Etikett: socialdemokraterna

Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner

En särskild landgång hade byggt ut för att ta emot Håkan Juholt till Almedalen ikväll. Röd såklart. Juholt höll det absolut längsta talet av alla partiledare hittills, ca 55 minuter. Han ville tala som en statsministerkandidat, inte klasskamp och inga lättköpta putslustigheter. Istället var talet fullt – för att inte säga överfullt av – åtgärder och reformer som skulle genomföras. De flesta dock fortfarande på planeringsstadiet. Undantagen var t ex sommarjobb till alla ungdomar, rätt till heltid och satsningen på medicinsk forskning.

Men talet var lite för långt, då och då trasslade Håkan Juholt in sig i ganska tekniska och lite oklara kopplingar mellan pengar som skall satsas och hur det skall skapa tillväxt. Påtagligt ofta återkom ”Sverige har högre ambitioner än så” i Juholts tal. Som den duktige talare han är lyckades han nästan varje gång sluta på en uppvind och inhösta en applåd. Den som lyssnat på många socialdemokratiska tal saknade dock den internationella dimensionen; inget om nedrustning, fredsarbete eller internationell konflikter t ex Mellanöstern. Jämställdhet och invandringspolitik lyste också med sin frånvaro. Å andra sidan förde Juholt diskussionen om arbetsmarknaden ett steg framåt genom att knyta samman det moderna arbetslivets hårda villkor – för såväl tjänstemän som ständigt skall vara tillgängliga som arbetare med tillfälliga anställningar – med satsning på forskning, arbetsmiljöinspektioner och efterlevandet av kollektivavtal. Här pekade Juholt på en fråga som jag tror kan vara central för socialdemokratin i nästa valrörelse om man vill överskrida gränserna mellan arbetarklass och medelklass.

Att frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer att leva länge än står klart efter Håkan Juholts tal. Juholt anklagar regeringen för att riskera Sveriges ekonomi mer genom att driva igenom individuella skattesänkningar när det är investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning som krävs. En strid om vem som är ”gamlast” pågår också. Fredrik Reinfeldt talar om socialdemokratin som vill tillbaka till tiden när TV:n var svartvit och 14 tum (vilket är komiskt för den första TV vi köpte hemma 1964 var 20 eller 22 tum, normalstandard på den tiden. På 70-talet kom däremot de små TV-apparaterna (12-14 tum) att ha i gillestugan eller husvagnen.). Håkan Juholt talar om moderaterna som just nu återskapar tiden före TV:n, det fattig-Sverige som försvann under efterkrigstiden. Den striden borgar för två moderna krafter i svensk politik.

Läs gärna dagens DN-debatt om behovet av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samt också min analys av SvT Debatts undersökning om Juholt som statsminister.

Håkan Juholt om social demokrati och statens roll

Med anledning av Håkan Juholts jungfrutal finner jag anledning att påminna om två tidigare poster på den här bloggen.

Begreppet ”social demokrati” har en akademisk resonansbotten framför allt i professor Sheri Bermans arbeten, verksam vid Columbia university i New York. Hon har ägnat mycket tid åt svensk och tysk socialdemokrati och jag har tidigare skrivit om begreppet ”social demokrati” för mer än tre år sedan. Läs här.

I ett stimulerande samtal efter Juholts tal kunde TV-tittarna följa Göran Greider och Peter Wolodarski när de analyserade Juholts tal. En punkt blev huruvida Juholt, Gredier eller Wolodarski var fast i ”80-talets debatt om stat och marknad”. Med anledning av detta finner jag anledning att påminna om en tidigare post på denna blogg som hävdade att vi nog hamnat i en situation där det var dags igen, på ett högre plan, att diskutera just statens roll i svårt samhälle – igen. Juholts tal där medborgarskap spelade en stor roll kanske är det första tecknet på att den debatten kommer. Läs här.

Uppdatering kl 20.30: Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

Men myrorna som hamnat i huvudet på herrar och damer kommentatorer uttrycks genom att de s k analyserna slinker än hit och än dit. En anser att det saknas nyheter, en att det är för radikalt, en tredje att det saknas besked och en fjärde att det är för många besked. Tänker dessa kommentatorer ungefär såhär: ”Men jisses då, hur skall man hantera det här, det passar ju inte in i min låda med fack – är han vänster, höger, förnyare, traditionalist? Talar han till medelklass, lantisar eller pensionärer? Och det där med Elvis, det är väl ändå väldigt töntigt? Hjälp, jag måste säga något och det snabbt.”

Juholts tal idag var riktat inåt (vilket flera kommentatorer också påpekat men inte dragit slutsatsen av) och det är fullständigt naturligt givet omständigheterna. Partiaktivister är och har alltid varit mer radikala än väljarna och t o m radikalare än vanliga medlemmar. Detta gäller moderater, socialdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater – det kallas May’s lag och är ett av få lagliknande samband inom samhällsvetenskapen.

Om inte aktivisterna var mer ideologiska och radikala än väljarna så skulle partiet inte orka kampanja, driva frågor eller föra opposition. Därav följer att Juholt inte levererar reformförslag och åtgärder i ett tal som syftar till att definiera den plattform från vilken han kommer att utarbeta just dessa förslag. Förslag som han måste få aktivisterna att brinna för och föra ut för att i sin tur vinna sympatisörer och väljare. En partiledares första och viktigaste uppdrag är att hålla ihop partiet och skapa tilltro. Det andra är att formulera och förmedla en politisk inriktning (vara den som pekar och driver, vilket inte innebär att man själv kommer på allt).

Journalister tenderar också att glömma att socialdemokraterna av hävd är ett parti av koalitioner. I andra länder är det vanligt att denna typ av partier har officiella ”factions” som har ett reglerat inflytande i t ex omröstningar. Så har man inte haft det i SAP, däremot finns ett antal sidoorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskap vars hela existensberättigande är att de organiserar medlemmar med någon gemensam egenskap (ålder, kön eller tro) i syfte att påverka partiets politik. Det är inget konstigt utan en del av organisationen. Därför kommer också socialdemokratiska partier att i sig själva rymma ett slags politisk universum, både i termer vänster-höger och t ex land-stad utan att detta på något sätt hotar partisammanhållningen.

Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10).  Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare  och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)

Socialdemokratins kris (igen): Är det inte en ideologisk fråga?

Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?

I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.

Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.

Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*

Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.

Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.

VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.

Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter  sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.

Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?

En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.

Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.

* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.

Socialdemokraternas partiledarval – Mer en fråga om hur än vem

Varje parti har sin historia och i den ingår hur man väljer sina ledare. I dominerande partier som socialdemokraterna i Sverige eller gaullisterna i Frankrike fanns det länge en tradition av ”handpåläggning”* och/eller en påläggskalv som skjuts framåt av den ledande kretsen. Sedan något decennium har emellertid allt fler partier förändrat processerna i valet av ledare. Många bjuder nu in medlemmar, fraktioner, sidoorganisationer och/eller sympatisörer i en valprocedur. Effekterna tycks inte påverka kompetensen eller väljarattraktiviteten hos den nye/-a partiledaren men däremot påverka partiet själv i flera avseenden. En ökad transparens och ett större medlemsdeltagande i arbetet med att välja en ny partiledare torde således helt enkelt vara viktiga medel för en demokratisering av partiorganisationen.

Socialdemokratin står nu inför val av partiledare. Ett stort antal kandidater har på olika sätt sagt att de inte är intresserade, och någon att de kanske är intresserade men tänker säga det till valberedningen. Genomgående hänvisar de tillfrågade till ”den process” som finns för partiledarval i partiet (t ex Stefan Löfvén). Som om detta vore något från Mose stentavlor. Samtidigt talas det i partiet om andra vägar och om behovet av demokratisering och förändring av organisationen.

Systemet med att ta fram en önskad profil inom valberedningen för att sedan gå ut och fråga lämpliga kandidater passade nog i ett parti med en miljon medlemmar, statsbärande, en koalition av intressen och med en partiledning som tillhörde samhällets framsynta. För ett parti i kris och ett parti utan tydligt budskap är det rena katastrofen skulle jag säga. Det toppstyre som en sådan process i praktiken är riskerar att förstärka bilden av SAP som ett förstelnat parti. SAP kan inte blunda för att när partimedlemskap blivit något ovanligt, när väljarna blivit mindre partitrogna och när det egna partiet anklagas för att inte ha en tydlig berättelse om vad man vill åstadkomma – då blir en valberedningsprocess detsamma som ett bunkerbeteende.

Forskning i ämnet partiledarval visar att öppna processer med någon form av medlems- eller sympatisörsval leder till förändringar inåt i partiet. Valet av partiledare kan ske i allt från öppna val för alla som registrerar sig som sympatisörer till slutna val endast för förtroendevalda. I det förstnämna fallet kommer partiledningen att också tappa kontrollen över processen, och effekterna långsiktigt på organisationen är oförutsägbara. Å andra sidan kan de ledare som väljs visserligen fortfarande ha en stark parlamentarisk bakgrund och lång partierfarenhet, men de är troligen ändå helt andra personligheter än de som väljs via slutna processer. Ledare valda i öppna processer upplevs ha relevans för en större andel potentiella väljare. Något som i en tid av rörliga väljare torde ha betydelse för partiets möjlighet att få stöd i valen.**

Forskning visar dock också att öppna val inte leder till tätare strid om partiledarposten med många kandidater som alla kan vinna en omröstning. Visserligen blir det fler kandidater men sannolikheten för att en står fram som den givna/-e är ändå stor. Å andra sidan skapar öppna omröstningar fler kandidater och ökat medieintresse. Och när den som väljs tillträder har hon/han ett ytterligt starkt mandat: man har valts genom ett öppet och brett urval och man vann med bred majoritet.***

De politiska konsekvenserna av valet av partiledare i socialdemokratin handlar alltså inte så mycket om vem det blir som hur det går till. Det är upp till partiledningen att avgöra vilka konsekvenser man vill ha och vilka risker man är beredd att ta. Kanske är det beslutet viktigare för partiets framtid än vad någon inser just nu.

* Med detta åsyftas egentligen den kyrkliga traditionen i valet av biskopar (och påve) som genom en sådan fysisk akt uppfattas ingå i en direkt kedja av uppdragstagare direkt från apostlarna. Läs mer om apostolisk succession.

** Lawrence leDuc (2001) Democratizing Party Leadership Party Politics vol 7 no 3 s 323-341

*** Ofer Kenig (2008) Democratization of party leadership selection: Do wider seletorates produce more competitive contests? Electoral Studies vol 28 no 2 s 240-247

Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen. 

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂