Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.*  I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?

 

 

”Bevara Sverige svenskt” Om en bok av David Baas

Har just avslutat läsningen av David Baas bok ”Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna” (Bonniers 2014). Baas är journalist, arbetar på Expressen, och har gjort sig känd för tidningsläsarna med ett flertal avslöjande reportage om Sverigedemokraterna som partiorganisation. Boken liknar förstås i stora delar de reportage som förekommit i Expressen men till skillnad från flera andra ”bokreportage” jag läst är denna bok inte bara ett nytt uppkok på gamla nyheter. Istället får vi en fördjupning, en kontextualisering och analytisk breddning från det direkt nyhetsmässiga till det mer långsiktigt samhällsrelevanta. (Till råga på allt är boken välskriven och korrekturläst.)

Baas besvarar den journalistiska frågan ”Vem gör vad med vem; när, var och hur?” på ett synnerligen vederhäftigt sätt. Materialet är traditionellt: mejl, debattinlägg, artiklar, intervjuer och brev. Men genom ett analytiskt perspektiv blir boken inte bara det ”reportage” som utlovas på framsidan, utan leder också vidare till nya frågor och hypoteser. Baas perspektiv liknar samhällsvetarens, han vill förstå hur externt och internt i Sverigedemokraterna kan vara så motsägelsefullt. Han identifierar en gåta, och hans sätt att lösa den är att likt en jakthund följa upp i stort sett alla spår han får korn på. Ibland leder spåret ingenstans, eller i cirklar, men då och då lyckas Baas (för att fortsätta metaforen) ställa viltet och lämna fri väg för skott (från läsaren). Det är skönt med en författare som inte måste nedlägga bytet, släpa hem det och kasta det på golvet – istället litar Baas på sin läsare. Baas är hälsosamt ointresserad av att torgföra sina egna åsikter eller sin egen förträfflighet. Givet att vi delar Baas undran inför vad som försiggår innanför partiets väggar är det bara att följa med på turen.

David Baas bok tillför forskningen om främlingsfientliga partier, om det svenska partisystemet och om svensk demokrati viktiga insikter. Genom journalistikens arbetsmetoder, använda professionellt, lyckas han illustrera ett antal partiteoretiskt centrala fenomen som oligarkins järnlag, Mays lag och partiers olika arenor och samtidigt peka ut denna typ av partiers veka punkter som t ex vikten av partisammanhållning, ledarskap och radikalisering vs normalisering. Baas lyfter också fram en del, särskilt i det svenska sammanhanget, intressanta aspekter som kvinnounderskottet och relationen till vänster-höger-skalan.

Professionell journalistik är en oundgänglig i demokratisk samhällsutveckling. Boken kom strax före valet 2014 men den har inte förlorat ett dugg på att ligga på hyllan några månader. För den som läst boken framstår sannolikt höstens politiska turbulens som ganska väntad. Läs den du också.

 ***

Recensioner i Sydsvenskan, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

9789100141042

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

Åkessons frånvaro – hur stor prövning för Sverigedemokraterna?

Hur kommer Jimmie Åkessons frånvaro att påverka Sverigedemokraterna? Först och främst beror det förstås frånvarons tidsutdräkt. Men om Åkesson inte blir aktiv på allvar förrän efter jul- och nyårshelgerna (vilket sas i SvT Rapport 17 oktober) så påverkar det sannolikt bilden av partiet och förmågan att påverka dagordningen.

Svenska väljares partisympatier påverkas inte så mycket av partiledare, viktigast är pålitlighet, inte ytliga bilder eller karisma. Men för Sverigedemokraterna var just Jimmie Åkesson ett viktigt skäl för ovanligt många väljare att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det är också Åkesson som varit partiets ansikte, ett städat, lugnt, samlat och kompetent ansikte som kompenserat en del av den turbulens som då och då varit tydlig i partiet. Åkesson är också den som förknippas med – och uttolkat – partiets s k noll-tolerans mot rasism.

Sverigedemokraterna är ett toppstyrt parti där partistyrelsen, och framför allt en mindre grupp inom den, har utomordentligt stort inflytande över partiet som helhet. Mattias Karlsson som gruppledare i Riksdagen tar enligt uppgifter idag över större delen av Åkessons uppgifter. Vice ordförande Jonas Åkerlund uppges inte komma ifråga. Karlsson är i kraft av sin roll som gruppledare en viktig person för att lotsa riksdagsgruppen genom budgetomröstningen i Riksdagen. Den omröstningen var en möjlighet för Sverigedemokraterna att sätta en egen agenda genom att agera tillsammans med Alliansen, eller på annat sätt föra en högprofilerad oppositionspolitik. Samtidigt har Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet just fallit sönder, en utmaning inte bara för Europapolitiken utan också mot bilden av partiet i Sverige. Partiets organisation kräver vård samtidigt som den externa verksamheten är ovanligt intensiv med ny regering och budgetdebatt.

För Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson en otvivelaktig tillgång i projektet att göra partiet rumsrent, anständigt och accepterat i bredare väljarkretsar. Ett parti med stark maktkoncentration till partiledningen tappar också efter sitt mer när partiledaren försvinner. Beroende på hur tolkningarna av Åkessons utmattningssyndrom får fäste kan hans frånvaro bli mer eller mindre olycklig. Om Åkessons egen bild – att motståndet mot partiet har varit alltför tungt för honom som person – får fäste är det lättare att acceptera för väljare och medlemmar. Om istället oron för vart partiet nu tar vägen ger plats åt de interna konflikter som här och där i landet fortfarande finns kvar blir frånvaron av partiledare desto mer skadlig för partiet.

Avseende Åkessons person så hoppas jag innerligt att han får den vila, hjälp och rekreation som han behöver. Den här typen av sjukdom är extremt påfrestande och det krävs tid för att läka ihop igen.

Men för partiet kan detta också bli en stor prövning.

Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS