Vänstra Stranden

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Göran styr in i det sista?

Efter att ha lyssnat på Göran Persson sista politiska tal som partiordförande för socialdemokraterna noterar jag att han inte förnekar sig. Mitt i ett ganska saggigt tal (med undantag för avsnittet om miljöpolitik) säger han plötsligt att ”vi kan återställa a-kassan!”.

I diskussionen inför valet av Mona Sahlin har både Mona själv och nu senast Per Nuder avslöjats med att anse det mer eller mindre omöjligt att genomföra en höjning och återställning av a-kassan. Även andra av den borgerliga regeringen införda förändringar kanske inte kommer att påverkas av en eventuellt socialdemokratiskt valseger 2010. Visst är det fascinerande att Göran Persson i sitt allra sista tal tydligt och klart markerar sitt explicita missnöje med dessa tankar. För Göran Persson är en tillbakagång till såväl a-kassenivåer som skolpolitik och sjukhus ägda av det allmänna en viktig reform inför valet 2010. Han gör ett försök att styra agendan, alldeles som han brukar.

Mona, som nu är vald, betonar sin glädje över att vara den första kvinnan som socialdemokraternas partiordförande. Men hennes politiska visioner får vänta tills imorgon.

Stoppa förstörelsen av stadsbiblioteket!

Göteborgs kommun skall bygga om Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Fyra arkitektkontor valdes ut för att komma med förslag. Erséus Arktekter fick uppdraget, grundvalen finns redovisad i en rapport från en bedömningsgrupp som såvitt jag kan se inte rymmer någon person med kulturmiljövårdande kompetens, inte heller någon med estetisk kompetens eller någon med kunskap inom det internationellt sett stora fältet urban studies (stadsbyggnadsfrågor utifrån ett samhällsvetenskapligt och humanistiskt perspektiv).

Valet av förslag är horribelt. Det bortser helt från den modernism från 1967 som Stadsbiblioteket företräder. Bara för att en byggnad är relativt ny anses den tydligen inte ha något artkitektoniskt värde. Den gula tegelfasaden med sina tidstypiska fönster skall kläs in i en glaskupa à la Universeum. Det är inget fel på ny arkitektur, men Stadsbiblioteket representerar något annat: modernism, förnuft, upplysning och rationalitet. Och det är ingen slump att denna byggnad rymmer just ett bibliotek.

Protestera mot detta förfärliga förslag som kommer att förfula hela Götaplatsen som är en underbar modernistiskt plats som visar modernismens utveckling från 1930-tal till 1960-tal. Bevara modernismen!

Förslaget:

stadsbiblioteket, ombyggnad

Georgia O’Keeffe

En positiv sak med besöket i Chicago var upptäckten av konstnären Georgia O’Keeffe. I Nationalencyklopedin bevärdigas hon endast med tio rader. På dessa står det att hon gifte sig med berömde fotografen Stieglitz. Den enda anledning att det bör stå är att fotografiet var en inspiration för hennes måleri (men det står det inte). Sedan står det att hennes målningar är ”sensuella” bilder av blommor och natur. Jo. tack. Bilderna ligger i en helt annan genre, tycker jag. De är frispråkigt erotiska, utmanande, provocerande och uppfriskande. Just genom sin skenbara enkelhet, naturlikhet och renhet. En mycket positiv bekantskap.

Att stå upp för sin sak

Så kastade han in handduken. Jacques Chirac meddelade igår i TV att han inte ställer upp i det kommande presidentvalet i Frankrike. Gaullisten och kandidaten Nicholas Sarkozy fick dock ingen draghjälp av sin partivän. Snarare tvärtom. Sällan har väl hörts en så klar stämma deklarera sin avsky från högerextremismen, rasismen och intoleransens fula tryne som i Chiracs tal. Och på en elegant prosa utan överord eller brutaliserande invektiv.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker tala om Sveriges särskilda uppdrag att försvara t ex jämlikhet och yttrandefrihet – som är svenska historiska hjärtevärden – på samma sätt som Chirac framhöll Frankrikes ansvar för att värna sekularismen (eg. laïcité) och förnuftets röst. Men det skall väl vara en Olof Palme till det.

Jag är dock tacksam att Sveriges ambassadör i Zimbabwe bokstavligt deltar i efterforskningarna efter den misshandlade oppositionsledaren Morgan Tswangirai. Heder åt Sten Rylander!

Moderskapets mytiska dimensioner

Läser i Signum Gunilla Maria Olssons recension av Elise Claessons bok ”Mamma at Home. Det Moderlösa Samhället”. Olsson skriver nyanserat att det måste finnas plats för många könsroller, men så kommer det: ”Men dit borde självfallet också höra en möjlighet att låta moderskapet slå ut i full blom”. Vad står det här egentligen? Vad innebär det att ”låta moderskapet slå ut i full blom”?

Det får mig att tänka på Per Bjurmans krönika i dagens AB som handlar om att Keith Richards också har barn. Bakgrunden är att amerikanska kolumnister ondgör sig över Britney Spears okontrollerade beteende – inkluderande flykt från behandlingshem, rakad skalle, tatueringar och en tillvaro utan trosor (inte i Tyrolen dock) – eftersom hon har barn. Jojo, skriver Bjurman, det har Keith Richards också. Ingen har hojtat om barnavårdsnämnden när han beskrivit sin hedonistiska tillvaro i heroinrus och med påtagligt många groupies i hotellsängarna. Men han kanske inte har lust att låta faderskapet ”slå ut i full blom”?

Ge oss ett föräldraskap. Uttolkat på många sätt, men alltid med barnens utveckling i centrum. Det räcker bra så, tack.

Peter Örn i freakshow

Om ni vill roa er med att lyssna på en man som gjort snömos och luftpastejer till en livsstil så lyssna på Åke Petterssons intervju med SR:s VD Peter Örn från Publicerat, i P1. Ämnet är de försämringar som genomförts inom SR och Petterssons desperation griper omkring sig så till den milda grad att hans frågor nästan blir anklagelser en bit in i programmet. Örn svarar inte på en enda fråga, och han använder ett språkbruk som om man såg det i text skulle betyda – absolut ingenting. Lysande freakshow!

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.

Släktforskning som politik

I Chicago Tribune läste jag i söndags om en kvinna, vi kan kalla henne Donna, som sänt sitt DNA till ett släktforskarföretag för att veta från vilken del av världen hon ”egentligen” kom (ej på nätet). Hennes historia i USA var höljd i dunkel redan några decennier bakåt. Hennes gener ansågs härstamma från Kamerun. Hon lärde sig allt om Kamerun, planerade att resa dit och var lycklig över att ha fått ett förflutet, även om det var hundratals år gammalt. En vetenskapligt skolad genetiker vid ett av östkustens finare universitet förklarade då för Donna att DNA-testet var meningslöst. Chansen att just hon härstammade från just Kamerun var runt 50 procent oavsett DNA-testet och de grupper av människor som skeppades över Atlanten i slavhandeln var ofta flyttade och spridda. Genetik och territorium hörde helt enkelt inte ihop.

Själv är jag en glad amatör i släktforskningen. Mina förfäder kan i stort sett spåras i ett territorium i sydvästra Sverige. De har alla för- och efternamn. De flesta var torpare, diversearbetare och några kom så långt att de blev bönder. Min historia går att spåra, delvis tack vare en unik folkbokföring, men mest på grund av att mina förfäder var erkända som fria människor.

Illinois-senatorn Barack Obama kämpar på för att bli demokraternas presidentkandidat 2008. Han är frukten av en vit-svart förbindelse, men just nu ifrågasätts hans ”svarta” erfarenheter eftersom han inte är slavättling. Troligen var t o m hans vita förfäder slavägare. Hans svar enligt Chicago Tribune är att hans farfar var boy i en brittisk familj i Kenya och aldrig hade något annat än ett förnamn; ”sounds familiar?” som han sa till den i huvudsak svarta publiken i Selma, Alabama.

Kampen för sin egen historia ligger i hjärtat av det svarta amerikanska samhället. Vem vill ha en familjebakgrund som någon annans egendom, endast benämnd med ett tilltalsnamn – som en hund? Naturligtvis vill Donna veta vem hon var när hon var en människa med en familj, innan hon blev en slavättling. Naturligtvis blir Obamas familjebakgrund ett viktigt villkor för hans möjligheter att vara en president för alla amerikaner. I USA blir släktforskning politik.

Om amerikanska metodister och om s k anti-amerikanism

Jag firade idag (söndag) gudstjänst i First United Methodist Church i Chicago, också benämnd som Chicago Temple. Min älskade farfar skulle gråtit glädjetårar om han sett mig där och jag är glad att jag ärvt hans förmåga att bli djupt känslomässigt berörd av andra människor. Det är skönt att vara metodist och extra skönt kändes det idag när jag också praktiskt erfor känslan av att vara en del av en världsvid kristen gemenskap. Och visst fick jag kämpa med glädjetårarna jag också.

Predikan av Philip L Blackwell innehöll två ting jag särskilt lade märke till. För det första: Himmelriket liknas vid en stad; staden med gator av guld, det himmelska Jerusalem. Staden som metafor är helt central i berättelsen om den tillkommande världen. Det är som en stad som himmelen uppstår. Vilket underbart visionärt budskap för en city-församling! Det är stadens mångfald, modernitet och gemenskap som får stå modell för det himmelrike Gud vill leda oss till. För det andra: Framtiden finns inte. Dagens evangelietexter från Lukas 14:e kapitel behandlade Jesu förutsägelser om sin död och där talar han om idag, imorgon och den tredje dagen. Som Blackwell påpekade är den tredje dagen uppståndelsedagen, och sedan den dagen är framtiden redan här. Men lever vi så? Lever vi i den framtid Gud redan givit oss? Nej, oftast tänker vi på nu och sedan, och glömmer att visionen är mekanismen som får framtiden att uppstå redan här. Att leva i Guds framtid, menade Blackwell, det är att leva i Guds rike redan nu, att leva ut Guds kärlek till människorna nu – då kommer framtiden nu.

Låt mig också citera en text, förtryckt på söndagens gudstjänstblad: ”We welcome all people to the life of this congregation. We believe that we are all in need of God’s love and grace and that God, through Jesus Christ, intends the church to be a community that incarnates love, grace and justice for all people. Holding true to that belief, we welcome and encourage all persons, including persons of all sexual orientations and gender identities, in every aspect of our Christian life together”. Kanske kan man mena att det säger något om USA att det “måste” stå så, men jag vill hellre se det som en bild av “det andra USA”. Det som vi sällan möter i debatten i Europa. Det USA som är så djupt kritiskt mot det egna samhällssystemet så att när den kritiken kommer från omvärlden då kallas det anti-amerikanism, som Robert Keohane – en av de mest ansedda statsvetarna i världen – sa på en av vetenskapliga paneler jag bevistat här. Låt oss ge dessa amerikanska interna kritiker stöd, uppmuntran och kraft. Det är bara de som kan förändra det amerikanska samhället på ett bestående sätt.