Vänstra Stranden

Sveriges radios märkliga prioriteringar

Resterna av det gamla ”Vår grundade mening” dvs programmet ”Publicerat” har nu endast en sändningstid, kl 12.00 på söndagar. Orsaken är att SR fått för sig att sända ett s k fördjupande ekonomimagasin på samma tid som Publicerat tidigare sändes. Om jag inte minns fel fanns det ett utmärkt ekonomiprogram som hade fyllt sin funktion i dagens finanskris; Ekonomiska Klubben. Men det lades ned eftersom det ansågs alltför akademiskt och svårtillgängligt. Istället fick vi ”Plånboken” som försöker vara både konsumenttillvänt och ekonomiteoretiskt på en gång, utan att lyckas. Har någon berättat för SR att ekonomiska teorier ÄR komplicerade?

Lars Ohly och Tacksägelsedagen

På söndag är det Tacksägelsedagen. Då brukar vi i kyrkan tacka Gud och varandra för skörden, i staden blir det mest i bildlig bemärkelse, men ändå.

Lars Ohlys artikel idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt – med rubriken ”så går det när nyliberaler får styra” – kanske är just ett sådant tecken på tacksamhet. När han och vänsterpartiet nu mobbats ut från den varma rödgröna mittengröten tar Ohly bladet från munnen och säger allt det som halva socialdemokratin och stora delar av fackföreningsrörelsen och en väldig massa människor med allmänna vänstersympatier säger. Välkommen till oss, skulle jag tro att en tolkning av det latenta budskapet skulle kunna vara. Läs Ohlys artikel här. Fortsättning lär följa…

För övrigt meddelade igår en presumtiv miljöpartist mig att nu när de gröna associerat sig för evig tid med betongpartiet och kärnkraftskramarna i SAP så tänkte hon nog inte alls stödja mp. Jag tror att hon är ganska representativ för en stor grupp storstads-miljöpartister.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

Stark offensiv – mot mittenträsket

Miljöpartiet och socialdemokraterna samarbetar allt oftare och allt tätare. Igår lanserades ett gemensamt budgetförslag om utbildningspolitiken, som förstås handlade om satsning på yrkesutbildningar. Förstås eftersom SAP och Mp försöker sig på den kära strategin ”triangulering”, alltså att ta motståndarens ståndpunkt men vrida den lite närmare den egna. I ett normalt höger-vänster-orienterat system som det svenska innebär triangulering alltmer av mittenorienterad politik.

Alliansen drev in moderaterna från högerflanken, och möjligen hänger Kd löst inför valet 2010 vilket ytterligare försvagar socialkonservatismen i alliansregeringen. Nu söker sig SAP in mot mitten, arm i arm med Mp. Miljöpartiet är det parti som kan ta steget över blockgränsen, där finns ingen lojalitet med vänsterblocket. Desto viktigare för SAP att binda in partiet i en framtida regeringskoalition. Men det framstår nog märkligt för många traditionella SAP-väljare att förknippas med sol, vind och vatten, med medborgarlön, friår, friskolor, privatisering och samba snarare än med klassanalyser, kärlek till offentlig sektor, höga skatter och folklig kultur.

Den närmast magnetiska kraft som mittenpositionen utövar på de svenska partierna just nu kan straffa sig inför valet. Vänsterblocket kan ge plats åt en populistisk vänsteropinion som i finanskrisens och lågkonjunkturens tid kräver utgiftsökningar inom välfärdsområdet som få socialdemokrater kommer att ha modet att säga nej till. Högerblocket kan förlora sin socialkonservativa komponent och istället på allvar släppa in främlingsfientliga och djupt kulturkonservativa krafter i debatten.

Ponera ett scenario i Riksdagen efter 2010 där vi har varsin stark höger- och vänsterflygel samt två försvagade mittenblock på var sida gränsen. Och sedan säger Miljöpartiet tack och adjö till SAP och bildar mittenregering med två borgerliga partier och passivt stöd från Moderaterna…

I Frankrike kallas den politiska mitten för ”le Marais”. Det betyder träsket. Det var 1950-talets många mittenregeringar som skapade det uttrycket, bakgrunden var att ingen regering förmådde uträtta något eftersom det räckte med att en stark vänster eller höger inte ville vara med. Blivande presidenten Charles de Gaulle krävde därför en helt ny författning för att delta i politiken igen 1958, en författning som gav presidenten den största makten och som strukturerade parlamentet tydligt i två block. Inte vet jag, men ett franskt valsystem* i Sverige kanske skulle göra gott? (Vem vet, kanske republik också…)

* Det franska valsystemet är ett majoritetsval med enmansvalkretsar, i två omgångar. Nomineringar sker efter partilistor.

Postpolitik och annan politik

I måndags hade jag en recension av boken ”Betraktelser över en postpolitisk samtid” (red: Tesfahuney och Dahlstedt) i Svenska Dagbladet. Jag erkänner mig lite skeptisk till begreppet post-politik som ett analytiskt begrepp men ser också poängerna med beskrivningen av samtiden i dessa termer. Jag skriver bl a att

…vi ser entreprenörerna som vår tids hjältar. Enskilda riksdagsledamöter som går emot partilinjen skulle kunna liknas vid en entreprenör som vunnit sitt mandat på en viss tematik och som är villig att offra en del för sin ståndpunkt. Också kulten av Batman kan illustrera entreprenören, med känslighet för marknadens behov. Batman är anpassningsbar och flexibel, hans rätta jag är fördolt men han kommer när han behövs. Och han slår ned på den ondska som stadens politiska ledning inte rår på. Entreprenören är vår tids dygdeideal, inte den plikttrogne industriarbetaren, lojale partiarbetaren eller den punktlige kanslisten.

Läs mer här.

Junilistans svarta får på bokmässan

Igår medverkade jag på Bokmässan i ett samtal kring Junilistans rapport ”Svarta får i EU-parlamentet”. Det var jag och rapportens författare Jan Å Johansson som under ledning av Lotta Fogde kom in i ett riktigt animerat samtal kring europeisk integration och kollisioner mellan nationella normsystem.

Rapporten berättar inte särskilt mycket nytt, mest är det en fråga om en uppräkning av ett antal parlamentarikers tvivelaktiga affärer och för den delen också leverne. Men det var de intrikata frågorna om avsaknaden av diskussion i svensk politisk kring integrationens reella problem och den demokratiska rimligheten i att lägga än mer makt i EU-parlamentet som stod i centrum för samtalet. Det finns demokratiska risker med såväl Lissabonfördraget som med en ökad mellanstatlighet.

Det är inte utan att jag tycker att Junilistans synpunkter och argument i de europeiska integrationsfrågorna borde synas och höras mer i svensk EU-debatt, särskilt nu när såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet börjar antyda att de vill gå från EU-motståndare till att bli EU-kritiska. Risken med Junilistans nya rapport är dock att argumentationen hamnar på personnivå när den så innerligt väl borde föras på principiell nivå.

Nytt FRA-förslag – bättre skydd men usel process

Regeringen har idag på en presskonferens presenterat ett nytt lagförslag rörande den s k FRA-lagen. På nästan alla punkter lever det nya och integritetsförbättrade förslaget nu upp till de krav som Centrum för Rättvisa har krävt och som också krävs för att harmoniera med Europakonventionen. Det är bra.

Vad som inte är bra i innehållet är emellertid minst två saker – såvitt jag kan bedöma efter en snabb titt tycks inte Tidningsutgivarföreningens och Svenska Kyrkans kritik (för att ta två exempel) rörande meddelarskyddet alls beröras. Kan det bero på att meddelarskyddet är en svensk företeelse och därför inte regleras i Europakonventionen? Den andra saken som inte är bra är att regeringen tydligen har för avsikt att driva igenom det här – i många avseenden helt nya förslaget – med en endast en omröstning i Riksdagen. Ingen remissrunda, ingen verklig riksdagsdebatt och ingen normal utskottsbehandling. Svagheter och brister kan därmed inte belysas. Såvitt jag förstår skall den nya lagen istället i december röstas igenom under namn av de s k tillägg som regeringen lovade kritikerna den 18 juni.

Två saker i processen är också olyckliga: 1. Regeringen förändrar efter individuella diskussioner med enskilda kritiker och på utomparlamentariska grunder ett beslut om en lag som fattats i Sveriges Riksdag och 2. att regeringen lägger om hela Sveriges system för att skydda den nationella säkerheten och inrättar en ny domstol (!) utan vare sig remiss eller ens försök till samtal över blockgränsen.

För mig kvarstår kritiken mot lagen även om dagens förslag förbättrat lagen på flera punkter. Och så undrar jag var Birgitta Ohlsson är??

Stöld och egendom

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter ”En stulen värld”. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om ”stöld” och att den rättmätige ägaren är ”Peru” eller ibland bara ”dom”.

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog ”världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

De välståndsskapande krafterna, sa Bull

Åhörde idag Stefan Attefall (kd) debattera regeringsförklaringen och den kommande budgeten med Thomas Östros (s) i P1-Morgon. Jag vet inte om man skall se det som en fördjupning av gårdagens regeringsförklaring, eller som uttryck för att alla inte hängt med i de retoriska svängarna, men Attefall motiverade skattesänkningarna och satsningarna på dem som redan har med argumentet att ”man måste satsa på de välståndsskapande krafterna, löntagare och företagare”.

Hade jag haft kaffe hade jag satt det i halsen. För det första förvånar det mig att en kristdemokrat uttrycker sig med den ekonomiska jargongen, för det andra visar det på den snäva syn på samhället som regeringen har och för det tredje är det väldigt gammalmodigt.

1. Kristdemokratin gick till val på att värna svaga grupper t ex psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionshindrade. Jag förstår att Attefall menar att dessa grupper s a s skall få del av avkastningen från oss som jobbar, men det är ett cyniskt och exkluderande språkbruk som liknar det nyliberala talet om närande och tärande grupper. (Närande var privata företagare och tärande var offentlig sektor.)

2. Modern forskning inom samhällsvetenskaperna pekar ut välståndsskapande krafter i mycket bredare fält än vad Attefall här talar om. Kreativitet, talang och tolerans är ord som brukar nämnas när man talar om gott innovationsklimat eller om tillväxtkluster. Utbildning, miljö, teknikutveckling, elektronisk infrastruktur, invandring och tillåtande socialförsäkringar är alla välståndsskapande krafter i ett modernt samhälle.

3. Synen på samhället som uppdelat i ”löntagare” och ”företagare” hör till industriepoken. I det framtida samhället kommer människor inte att vara så lättkategoriserade. Många kommer att vara både löntagare och företagare, men många kommer också att ställa sig utanför den dikotomin. Vi har en flexibel arbetsmarknad där individens kompetens och individuella profil blir avgörande både för den personens försörjning och för samhällets välstånd. Att stötta personer som vill utvecklas utanför löntagarkollektivet (t ex fria konstnärer eller småjordbrukare) är därför väl investerade pengar, att disciplinera dem in i en 40-timmars industriarbetartillvaro eller mallen av ”småföretagare” är att bedra dem.

En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?