Vänstra Stranden

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Buller är patriarkal maktutövning

En sommar för ett par år sedan förundrades jag över männen och deras verandor. I sommar är det männen och deras obetvingliga lust att föra oväsen som fascinerar mig. I den del av landet som inte kan kännetecknas som storstad noterar jag hur oerhört mycket oväsen som förs. Det är inte staden som bullrar, det är dessvärre landsorten.

I nästan alla mindre orter i västra Sverige återfinns ett antal unga män som kör sina bilar – oftast ganska gamla dito – runt, runt, runt en mycket liten stadskärna. Motorerna är överdimensionerade och ljuddämparna borttagna. Stereon är på och dessutom förstärkt med sub-woofers. Jag har sett dem och hört dem i Hjo, i Lidköping, i Åmål, i Årjäng, i Kristinehamn, i Mariestad, i Skara och i Falköping bara för att nämna några orter. Därutöver återfinns de något yngre männen som far omkring likt ettriga bin på sin mopeder eller cross-motorcyklar. Ju mer de låter desto bättre, tycks vara melodin. Och även dessa cirkulerar i stadskärnan, som drönare runt bikupan. När man närmar sig skärgården återfinner man motorbåtarna (eller egentligen racerbåtar) och framför allt vattenskotrar. Alltid körda av män. När man sitter i lugn och ro läser sin tidning kommer sedan lastbilschaufförerna – oftast i sina kylbilar med tillhörande kylaggregat. De låter bilen stå på tomgång medan de lastar av och besöker de butiker som skall ha varorna. I de små stadskärnorna utgör lastbilarna närmast en anomali, i Visby får man t ex trycka sig in i portar och kliva in i trädgårdar för att inte bli mosade av någon paketbil från DHL eller en leverans från ett livsmedelsföretag. Som lingon på gröten har vi parkarbetarnas trädgårdsmaskiner – häcktrimmers, gräsklippare och röjsågar.

Hela den svenska landsorten är kidnappad av män vars dröm om det goda livet tycks vara ett ständigt pågående oväsen. Vad är det som gör att män tycks ha ett närmast infantilt behov av att märkas, synas, höras och bekräftas genom detta ständiga buller? Jag är fullständigt övertygad om att om kvinnor hade varit de som skapat trafikmiljöer och maskiner så hade låg ljudnivå varit en avgörande egenskap för hög kvalitet. Vi borde inte acceptera detta barnsliga normbrytande från männens sida där deras egon ständigt skall bekräftas och ta plats, på andra människors bekostnad. Oväsendet är faktiskt en del av en patriarkal maktordning som jag menar måste brytas – snarast!

Folkpartiet Liberalerna och FRA-lagen

Kanske har de gamla liberala takterna vaknat till lite liv igen – häromdagen skrev tre gamla folkpartiledare en artikel på DN-debatt mot FRA-lagen och idag i Aktuellt kl 21 såg jag sex kvinnliga folkpartistiska riksdagsledamöter säga att de kommer att rösta nej till lagen när den återkommer till Riksdagen i höst.

Visst är det litet egendomligt att de inte förrän nu vågar säga ifrån, men möjligen känner de nu vinden i ryggen. Hur regeringen skall klara hem den här lagen givet läget idag begriper jag inte. Än märkligare då att statsministern vare sig nämnde den i sitt Almedalstal eller reagerat på den – ja, man få väl kalla det så – folkstorm som lagen skapat.

För mig framstår det enda politiskt rimliga receptet vara att svälja prestigen och komma ut ur avlyssningsrummet och ge oppositionen en hand. På det sättet tvingar Reinfeldt över formuleringsbördan till dem som nu är emot. För alla vet att alliansen MOT lagen är benhård och är legerad av motstående intressen. Enda sättet för regeringen att få igenom en lag som i någon mening liknar det som de önskar är att prata med motståndarna, då lär motsätttningarna komma till ytan. Härska genom att söndra, sa redan de gamla romarna.

PS Dålig uppkoppling så jag avstår från länkningar DS

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker. Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.

FRA-lagens skiljelinjer

Dagens FRA-seminarium i Almedalen var ett av de mest välorganiserade och självdisciplinerade tillställningar jag bevistat på länge. På scenen satt nio personer med djupgående kännedom om och/eller inblandning i FRA-lagens tillkomst och i publiken mer än 100 personer som i stort sett alla var emot lagen. Under ledning av Martin Aagard var stämningen nästan lite uppsluppen. Det var som om vi som är motståndare instinktivt kände att vårt argumentativa och moraliska övertag inte behövde förstärkas ytterligare. Det var endast Mikael Odenberg – vem annars? – som föll ur ramen genom ett personangrepp på Rick Falkvinge när denne ställde en fråga.

Sten Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell (tiilika reservofficer i flottan) var dock den som sakligt framstod i sämst dager. Först kunde han inte skilja på de åtgärder staten har rätt att ta till mot brottsmisstänkta och andra medborgare eftersom han försvarade lagen med hänvisning till sin erfarenhet av att som åklagare fatta beslut om integritetsinskränkningar. Sedan hade han överhuvudtaget inget svar alls när Tidningsutgivarnas VD frågade hur de tänkte hantera det flagranta brott mot meddelarskyddet som lagen är. Jevrell kippade efter ett svar som en fisk kippar efter luft. Han försökte med att ”sådant material skall slängas” varvid frågeställaren poängterade att lagövertträdelsen begås i samma ögonblick som FRA alls behandlar mejlet ifråga. För det tredje talade Jevrell om att man skall ”naturligtvis” bearbeta och ”titta på” den dom från Europadomstolen som underkänt en brittisk avlyssningslag av samma typ som FRA-lagen. Juristen Clarence Craaford påpekade då att det var ett arbete som borde skett innan lagen klubbades igenom. Det är nämligen så Europakonventionen numera skall fungera. Jevrells kompetens för sitt uppdrag bör nog ifrågasättas.

Det var sedan intressant att höra hur Diakonia fick rådet att kryptera sina mejl om man ville undvika att känslig information om konflikten i Mellanöstern skulle nå t ex brittisk eller amerikansk säkerhetstjänst. Hm, är det vad ”terroristerna” också skall göra då? Crafoord påpekade klokt att det var information kring just den typ av etniska och religiösa konflikter som Diakonia sysslar med som skall avlyssnas…

Det nationella perspektivet dominerade dock diskussionen, något som är mycket märklig i denna globala era. Detta nationella intresse dominerade dock motiven framför allt hos dem som ansåg lagen nödvändig medan de globala individuella fri- och rättigheterna var vad som präglade motståndarnas argument. Skiljelinjen mellan konservativ nationalism och ultramodern individualism blev tydlig.

Annie Johansson (c) försökte rädda sin heder genom att hänvisa till att FRA-lagen visat att unga människor visst är politiskt engagerade. Jaha, så det var skälet till att hon protesterade mot lagen från början och hävdade att hon skulle driva integritetsfrågorna i riksdagen om hon blev vald. Unga människor är politiskt engagerade, bara inte så mycket i partipolitiken. Det behöver vi ingen FRA-lag för att få veta.

Per Schlingman och Mona Sahlin i Almedalen

Deltog idag i ett bloggmöte med moderaternas partisekreterare Per Schlingman, djupt nere i katakomberna under Visby Hotell. Miljön var medeltida men ämnet var bloggosfären och den virtuella politiska verkligheten. Moderaterna skall vara bäst på nätet i nästa valrörelse, menade Schlingman. Nåja, problemet med legitimitet kommer man nog inte undan även om partiet gör sitt bästa för att ”behandla bloggare som vanliga journalister”. I väljarnas ögon lär bloggare vara just individuella fria logotyper som driver sina egna linjer, medan Dagens Nyheter och The Economist har en politisk position.

Men intressantare var förutsägelsen om en ny plattform för medlemskap och sympatisörskap som Schlingman lanserade. Moderaternas idéer där om att låta medlemmar logga in, sympatisörer registrera sig och andra användare välja vilken kontakt de vill ha pekar mot den partiorganisationsmodell som jag i andra sammanhang föreslagit som en revitalisering av partierna i Sverige: skiktat medlemskap. Runt en kärna av helylle-medlemmar rör sig medlemmar som vill vara aktiva inom vissa områden, passiva medlemmar, sympatisörer och intresserade. De olika ”skikten” har olika möjligheter till inflytande och kontakt med partiets ideolgiska utveckling och möjlighet till inflytande över t ex nomineringar, politisk agenda och beslut. En sådan partimodell skulle kunna göra partierna inte bara till den självklara beslutsarenan som idag utan också till en interaktiv arena där partierna mobiliserar, kanaliserar och aggregerar medborgarnas uppfattningar.

Efter Schlingman promenerade jag ner och lyssnade på en Mona Sahlin som i Almedalen höll ett ovanligt tufft tal. Hon hade flera bestämda besked – om fastighetsskatt, FRA-lagen, NATO och Sverigedemokraterna. Hon talade ovanligt mycket utrikespolitik och betonade att Sverige måste ta upp tråden från Palmes tid med att vara en soloröst i kören, inte bara vara sjunga med i anvisad tonart. Faktum är att Mona i knallrosa kavaj verkade ha skakat av sig lite av sin teflonmässiga lyssna-på-medlemmarna-retorik och tycktes ha lyssnat tillräckligt mycket för att faktiskt ha en bestämd uppfattning.

Att sedan Lars Ohly glatt skakade hand med folk till höger och vänster i väntan på Mona skall vi nog inte övertolka… Per Schlingman väntade f ö också ivrigt på talet – eller var han bara där för Henrik Schyfferts skull?

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.

Lissabonfördraget: Det politiska är privat?!

I samband med striden om FRA-lagen utkristalliserade sig en grupp människor som oberoende av ideologisk hemvist alla stred för rätten till personlig integritet. En del vill inte ha någon statsmakt alls och andra vill ha en stark statsmakt och just därför måste den vara trovärdig. Flera riksdagsledamöter ville rösta efter sin övertygelse, endast en gjorde det.

Snart skall Lissabonfördraget ratificeras i Sveriges Riksdag. Lissabonfördraget innebär att ännu mer makt flyttas till EG-domstolen och till EU-kommissionen. Att EG-domstolen kommer att fortsätta att flytta fram sina positioner håller jag för helt självklart med tanke på dess historia. EG-domstolens beslut gynnar alltid marknadskrafterna och den starka individen (läs: entreprenören). Det innebär att välfärdsstater av svensk typ konsekvent monteras ned. Den svenska idén om att kontrollera kapitalet och därmed få det att jobba för hela folkets välstånd, liksom idén att kollektiv rationalitet bör gå före individuell är fullständigt kontradiktorisk mot EG-domstolens principer, och mot de principer som ligger bakom Lissabonfördraget.

Att den borgerliga regeringen vill ha igenom LIssabonfördraget begriper jag, men att socialdemokrater varit bland de ivrigaste att heja fram ett överstatligt EU övergår mitt förstånd. Det finns trots allt flera EU-kritiska sossar, och kritiker även i det borgerliga lägret, som kunde hört av sig. Ibland ser jag för mig bilden av hur vänsterns internationalism i 1900-talets början bröts sönder av första världskrigets nationalism. På samma sätt har den europeiska vänstern aldrig lyckats lansera något slagkraftigt alternativ till det marknadslydiga tjänstemanna-EU som nu växer fram.

Skall vi få se några socialdemokrater (och några borgerliga ledamöter) som följer sitt samvete och röstar nej till Lissabonfördraget? Hur politiskt får det privata bli?

PS: 080702 Socialdemokraterna tycks (äntligen) börja darra på manschetten, inspirerade av Irland. DS

Många under 30 år läser bloggar

Bara en liten ljusglimt i regnet: Var på årets SOM-presskonferens idag (SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar 2007 års SOM-survey för allmänhet och journalister) och fick del av den glädjande (?) nyheten att av alla 15-29-åringar så läste 36 procent bloggar minst en gång i veckan. (Annika Bergströms kapitel)

Avseende bloggläsningen finns det ingen påtaglig skillnad mellan kvinnor och män, och det är enbart de med påtagligt kort utbildning som skiljer ut sig genom att läsa mindre blogg än övriga. Och bredband underlättar, men det visst vi ju.

Jämlikheten är således hygglig i bloggvärlden!

Läs mer på www.som.gu.se