Vänstra Stranden

OS i Kina – igen

Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.

Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.

IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.

Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.

Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.

Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga.

Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?

Mer politik och mindre juridik, tack!

I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro.

Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…).

Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.

Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er!

Citeringar, kvalitet och resurser i forskningen

I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.

Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.

Läs mer själv här och här.

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.

Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Konstnärens kön och konstens

Inträdde idag i Nationalmuséets imposanta byggnad för att ta del av utställningen med verk av Henri Toulouse-Lautrec. I en boudoir-röd inredning får vi där ta del av mannens blick upphöjd till norm. Det enda verk som väcker mitt intresse är !les jockeys” som med färg, penselföring och närvarokänsla förmedlar en friskhet och livsglädje som helt saknas i andra verk. Likheterna ligger dock i skildringen av hästarna. Lika väl fångade av HTL i sin bundenhet under ryttaren som hästarna är kvinnorna i sina underhållande och dekorativa positioner.

Några meter tvärs över hallen, efter sedvanlig beundran för Karl XII:s likfärd, ser jag ”Modärna kvinnor” som i ett sparsmakat antal verk visar upp skillnaden mellan kvinnans blick och mannens. Här visas t ex Eva Bonniers djupt berörande porträtt av Marie Banck vid sidan av Ernst Josephsons hämmade och inskränkta porträtt av Eva Bonnier själv.

När jag frågar en i den helt igenom kvinnliga personalen – för dagen iklädd röda scarfs, rött läppstift och svarta t-shirts med Toulouse-Lautrec mitt på bysten – varför det inte finns några reproduktion av t ex Eva Bonnier eller Gerda Roosval-Kallstenius ser hon på mig med medkännande blick: – Nej, det finns faktiskt ingenting alls från den utställningen.

Att Georgia O’Keeffe-reproduktionerna på notesböcker m m alla är de snälla, bleka, ofarliga blommorna och aldrig de utmanande lila och röda penséerna och irisarna – eller landskapen – är bara en logisk följd.

En manlig förnöjelse på kvinnors bekostnad, berättad från 1800-talets illusoriska Montmartre, reproduceras aningslöst av Nationalmuséet.

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris.

Trygghet utan människor

Bevistade häromveckan ett seminarium om övervakningssystem i lokaltrafiken. Där framkom att det fanns ett klockrent samband mellan sjunkande antal poliser i tunnebanan i Stockholm och ökad förekomst av orden ”trygghet” och ”säkerhet” i SL:s verksamhetsberättelser. Vi förväntas alltså känna oss mer trygga i T-banan ju färre människor med auktoritet att freda oss som vi har omkring oss. Trygghet skall vi istället känna genom att vara övervakade av tekniska attiraljer.

Principen bakom är förstås effektivitet. Människor tänker, känner, handlar och funderar. Sådant är inte effektivt nog.

Allt fast förflyktigas.

Fördomar växer i oväntad mylla

Jag är 54 år och några av mina väninnor funderar på om de inte hellre vill leva med kvinnor. De är besvikna på män. Traditionella könsroller står dem upp i halsen. De är less på sexet. Det är bara in–ut och när mannen fått utlösning är det slut./Svd 080214

Känsliga tillfällen har varit när Linda skulle introducera pojkvänner. I början fanns rädslan att pappa Kjell skulle stöta på dem. Hon visste ju att han gillar yngre killar./ SvD 080211

Ovan ser ni två citat från Svenska Dagbladets serie om homosexualitet. Läs dem gärna en gång till och fundera på vad där står.

Det översta citatet kommer från erfaren sexolog. Hon menar att en kvinna borde vilja sex med kvinnor eftersom män beter sig illa i sängen. Personligen hör jag ofta kvinnor tala om hur ”jobbigt” det är med ”krav” på sex. Tror ni att sexologen föreslagit att män borde ha sex med män för att de är så trötta på kvinnor som motvilligt går med på 10 minuters ut-och-in när man skall sova?

Det andra citatet blir intressant om vi vänder på könsrollerna. Tänk er en kille som inte vågar presentera sina flickvänner hemma eftersom hans pappa ju ”gillar unga tjejer”. Hade den pappan framställts som en hjälte?

Fördomarna frodas i vad som ser ut som öppenhet och tolerans.

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.