Vänstra Stranden

Zimbabwe och EU – var är stödet till oppositionen?

Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.

Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.

EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.

Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?

Kärlekslöshet och om att vara TV-kändis

Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?

Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:

”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”

Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.

På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.

Håhåjaja.

Ett sjukt barn?

”Ingen vill ha ett sjukt barn” sa en blivande skånsk mamma till Ekot idag när hon förklarade varför hon gjort ett s k NUPP-test i Danmark då det inte erbjudits henne i Sverige. Vad skall vi då göra med ”sjuka barn”? Och vad är egentligen ett ”sjukt barn”?

Själv har jag svårt att se hur jag skulle kunna ta konsekvenserna av ett test. Att som mamman och de intervjuade anse att det är självklart att sådana val skall erbjudas är kontroversiellt. Vi är många som är glada att vi aldrig fick det erbjudandet. Skall den som avstår från testet klandras för att den personen fick ett ”sjukt barn”?

Lars Ohly och Norman Mailer

I DN idag tar Lars Ohly – äntligen – tag i skol- och utbildningspolitiken. Som jag nämnt här tidigare är det uppenbart att V nu insett att frågor om utbildning och skola är vänsterfrågor och att den borgerliga disciplin-skolan är lika illa som den medelklass-skola som vuxit fram under senare år.

Och idag har Norman Mailer dött. En person vars böcker jag läst med oerhörd entusiasm. Den senaste jag läste var (”Patrioten/Harlot’s Ghost”) och dess närmare 1 000 sidor var ett företag att ta sig igenom, men förstås alldeles lysande. Hans litterära arv är humanism, brutal rättframhet och storslagenhet i en unik kombination.

Är du lönsam, lille vän?

En ung, söt, blond flicka i dunjacka sitter på T-banan och pratar i mobil med sin pojkvän. Hon läser Metro och för varje ny annons om smycken eller kläder kommenterar hon till pojkvännen att ”det kan du köpa till mig” eller ”kan du köpa det till mig”. Hennes ton är vänlig men mycket uppfordrande. I ett fall försöker hon övertala honom att istället skicka sin syster för att köpa en klänning på H & M. För nästan varje annons hon bläddrar fram kommer ett litet utrop av förvåning, rimligen över möjligheten att göra en bra affär och för att tillfredställa ett uppenbart omättligt behov av smycken, kläder och smink.

Jag kände en stor sorg över att lyssna till den unga flickans samtal – som fördes mycket ljudligt – i en halvfull T-banevagn. Hennes bild av kärlek, omsorg och omtanke var helt och hållet kopplat till materiella ting. Hennes drömmar för framtiden styrdes av den reklam hon fick framför ögonen. Hennes oförmåga att kritiskt förhålla sig till den information reklamen bestod henne med var nästan rörande.

När jag gick av T-banan kom jag automatiskt in i ett köpcentrum. På samma sätt måste man gå igenom ett köpcentrum när man går av bussen om man reser till Partille.

Hur kan någon fråga sig varför ungdomar mår psykiskt dåligt?

PS. För övrigt, det finns en svaghet i stockholmarnas kollektivtrafikkultur: bussar! För att komma av får man knuffa folk framför sig. DS.

Operation utrensning

Folkets hus i Stockholm bidrager nu till den allmänna historierevisionismen. Två målningar av ett par av Sveriges största konstnärer – Albin Amelin och Sven X:et Eriksson – skall förpassas bort från lokalerna. Ägarna säger att Folkets Hus är ett konferenscenter som drivs på kommersiella grunder och att ”våra kunder inte vill ha målningarna. Investors bolagsstämma vill inte se dem.”

Gud nåde oss när kulturskymningen lägger sig över hela landet…

Svenska Olympiska Kommittén – de böjda ryggarnas armé

I somras var jag på ett av Amnestys seminarier i Almedalen och fick då veta att samarbetet mellan Amnesty och Svenska Olympiska Kommittén (SOK) är mycket svårt att upprätthålla eftersom SOK är mycket ovilliga att deltaga. De vill inte redovisa vilka krav de ställt på OS-truppens kläder (sydda i Kina) och vill inte heller samarbeta kring information till de aktiva i den svenska OS-truppen. Ett möte mellan truppen och Amnesty skulle i alla fall hållas där de aktiva skulle få information om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Nu skriver Lasse Anrell (Aftonbladets sportkrönikör) att inte heller detta möte kan genomföras. SOK har backat ur.

Svenska Olympiska kommittén, med Gunilla Lindberg i spetsen, har tidigare visat att de inte inte alls förstår att Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga om internationell rättskipning. Inte heller har de, trots debatten om Kinas brott mot MR, visat någon egen vilja att främja de mänskliga rättigheterna i Kina. Att en miljard människor lever under ett kompakt förtryck och utan de flesta av de rättigheter som räknas upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tycks inte röra SOK i ryggen.

För mig kommer de svenska insatserna under OS i Peking konsekvent att fördunklas av en kall skugga. En skugga av de böjda ryggarnas armé.

Reinfeldts yta krackelerar

Ulrika Schenström har nu avgått, eller har hon inte egentligen fått sparken? Fredrik Reinfeldt var så mån om att inte själv befläckas av sin medarbetares misstag att han valde att ta ifrån henne det sista av anständighet genom att hävda att hon fört honom bakom ljuset. Och därmed var förtroendet förbrukat. Hans tillit till henne var således så stark att inga argument kunde övertyga honom om hennes bristande omdöme. Men när hon inte sagt sanningen om vinkonsumtionen till HONOM då försvann helt plötsligt mattan under henne. Hans tidigare nonchalans och kyla mot journalisterna när han ifrågasatte Schenströms berusning var nu plötsligt riktad mot ett annat håll.

Det påminner starkt om en viss statsminister som i sin bok ”Min väg, mina val” hela tiden ser politiken genom de relationer som hans medarbetare har till honom själv. Erik Åsbrinks avgång var således en attack på Göran Persson själv, Björn Rosengren och Anders Sundström levde inte upp till de krav han ställde och Anna Lindh och Margot Wallström har han gett möjligheter som lett fram till de lysande framgångar de sedan rönt.

Det är synd om Ulrika Schenström, och även om Anders Pihlblad, trots att de säkert gråter hela vägen till banken. De tycks ha satts i positioner de inte riktigt varit vuxna, och än mer synd om dem är att båda saknar chefer som förstår att ta på sig hela det ansvar som krävs i förtroendebranschen.

Liberalism och auktoritarianism till vänster

Jag – och flera andra – har då och då diskuterat vänsterliberalismen. Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet. Ett avsevärt problem för en del europeiska vänsterpartier är att man istället hamnat i den auktoritära delen av det politiska spektrat. (PCF är dessvärre ett av dem.)

I Frankrike har dimensionen liberal-auktoritär varit central i politiska analyser sedan 1980-talet. Graden av liberalism är ett grundläggande stråk i fransk politik, inget som ett särskilt parti kan göra anspråk på. Det är nog i vårt moderna samhälle ett klokare sätt att se på liberalismen än att utgå från att det är fråga om folkpartiet eller om Manchesterskolan.

Tillägg 28 oktober 2007: Igår hörde jag Lars Ohly tala om just dimensionen frihetlighet/auktoritär. Det gjorde mig glad att språkbruket fått insteg. Han betonade också utbildningspolitikens betydelse i skapandet av en ny vänster. Gjorde mig också glad./VS

Mer om sekularism till höger och vänster

Analysen av den franska sekulära opinionen (laïcité) visar att det finns två dimensioner av sekularism. En republikansk, som är mindre vanlig i den yngre generationen, och en separatistisk sekularism. Starkast anslutning till till sekularismen som helhet finns på vänster-flygeln men många katoliker – särskilt franska medborgare till höger – är anhängare av en republikansk sekularism. Det som skiljer vänster- och högersekularister är med vilka andra attityder sekularismen kombineras. Hos vänster-sekularisterna kombineras motståndet mot den muslimska sjaletten med tolerans, hos höger-sekularister med främlingsfientlighet.

Detta är en fri översättning av ett abstract till artikeln ”Dimensions de la laïcité” av Martine Barthélemy och Guy Michelat i Revue Francaise de Science Politique vol 57, no 5.

Ett par förklaringar om hur begreppen använts i artikeln: En republikansk sekularism upprätthåller upplysningens ideal, är mån om de mänskliga fri- och rättigheterna och en statsmakt som garanterar de politiska institutionernas oberoende. En separatistisk sekularism vill istället hålla religionen borta från samhällslivet, t ex ingen religionsundervisning, inga religiösa argument inom kulturen eller medicinen och inte heller inom det sociala området.

För övrigt: Varför kan inte göteborgare i Göteborg sköta på- och avstigning på kollektivttrafikfordon lika flinkt och enkelt som stockholmarna gör i Stockholm??