Kategori: amerikansk politik

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Obama dömd på förhand?

Vem som blir USA:s nästa president är en avgörande fråga för de allra flesta av världens medborgare – på ett eller annat sätt. Personligen vill jag se Barack Obama på den posten. Trots att New Mexico ännu inte är färdigräknad tyder dock det mesta på att Hillary Clinton efter super-tisdagen kommer att ha något fler delegater bakom sig än Barack Obama. Antalet varierar i olika källor men alla anger en lätt övervikt för Clinton, CNN anger t ex 823 mot 731. Det mesta tyder också på att Clinton vunnit fler delegater under själva super-tisdagen än Obama.

Men frågan är vilken chans Barack Obama har om han inte mycket snart hamnar minst ett par hästlängder före Hillary Clinton. Om det blir jämt inför det slutliga konventet kan Demokraternas ”super-delegater” avgöra. Vid konventet utgörs 40 procent av Demokraternas delegater av etablerade delegater som t ex senatorer, f d presidenter och guvernörer. Dessa väljs inte av medborgarna utan har automatiskt rösträtt, men de är fria att berätta vilken kandidat de stöder före konventet.

Eftersom Hillary Clinton beskrivs som etablissemangets kandidat – något som också primärvalen visar – är det inte långsökt att tro att hon också kommer att tjäna på Demokraternas system med ”super-delegater”. Särskilt som en av dem heter Bill Clinton…

Obama, Noah och en global mänsklig identitet

Läser i Le Monde att Joakim Noah stöder Barack Obama. Och?

Joakim Noah är son till den franske f d tennisspelaren, numera sångaren, Yannick Noah och den svenska f d fotomodellen Cecilia Rodhe. Joakim spelar basket i Chicago Bulls och är amerikansk medborgare. Joakims farfar är afrikan, född i Kamerun, och hans farmor vit europé, född i Frankrike. Barack Obamas bakgrund är lika brokig; han är född på Hawaii, hans biologiske far var afrikan (från Kenya) och hans mor vit amerikanska (från Kansas) och hans styvfar asiat (från Indonesien) och Obama tillbringade sin barndom i Jakarta.

För mig illustrerar den här släktskapsberättelsen en värld där medborgarskap är viktigare än etnicitet och en värld där vi alla utgör fokalpunkter för en global mänsklig identitet.

Bush lägger veto mot sjukförsäkring

Den amerikanske presidenten Bush säger att han, trots att hela representanthuset röstat för, avser att lägga in sitt veto mot en fortsättning på de särskilda pengar som har gett barn i fattiga familjer tillgång till sjukvårdsförsäkring. Kostnaden är ca 35 miljarder dollar på fem år, ungefär motsvarande summa som Bush har äskat för att fortsätta kriget i Irak i år. Presidenten menar att en fortsättning av programmet skulle öppna för en hälsovård som kontrolleras av staten. Något som således vore olämpligt.

George W. Bush s’oppose à une extension de l’assurance-santé à des millions d’enfants
LE MONDE | 02.10.07

© Le Monde.fr

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.

Släktforskning som politik

I Chicago Tribune läste jag i söndags om en kvinna, vi kan kalla henne Donna, som sänt sitt DNA till ett släktforskarföretag för att veta från vilken del av världen hon ”egentligen” kom (ej på nätet). Hennes historia i USA var höljd i dunkel redan några decennier bakåt. Hennes gener ansågs härstamma från Kamerun. Hon lärde sig allt om Kamerun, planerade att resa dit och var lycklig över att ha fått ett förflutet, även om det var hundratals år gammalt. En vetenskapligt skolad genetiker vid ett av östkustens finare universitet förklarade då för Donna att DNA-testet var meningslöst. Chansen att just hon härstammade från just Kamerun var runt 50 procent oavsett DNA-testet och de grupper av människor som skeppades över Atlanten i slavhandeln var ofta flyttade och spridda. Genetik och territorium hörde helt enkelt inte ihop.

 

Själv är jag en glad amatör i släktforskningen. Mina förfäder kan i stort sett spåras i ett territorium i sydvästra Sverige. De har alla för- och efternamn. De flesta var torpare, diversearbetare och några kom så långt att de blev bönder. Min historia går att spåra, delvis tack vare en unik folkbokföring, men mest på grund av att mina förfäder var erkända som fria människor.

 

Illinois-senatorn Barack Obama kämpar på för att bli demokraternas presidentkandidat 2008. Han är frukten av en vit-svart förbindelse, men just nu ifrågasätts hans ”svarta” erfarenheter eftersom han inte är slavättling. Troligen var t o m hans vita förfäder slavägare. Hans svar enligt Chicago Tribune är att hans farfar var boy i en brittisk familj i Kenya och aldrig hade något annat än ett förnamn; ”sounds familiar?” som han sa till den i huvudsak svarta publiken i Selma, Alabama.

 

Kampen för sin egen historia ligger i hjärtat av det svarta amerikanska samhället. Vem vill ha en familjebakgrund som någon annans egendom, endast benämnd med ett tilltalsnamn – som en hund? Naturligtvis vill Donna veta vem hon var när hon var en människa med en familj, innan hon blev en slavättling. Naturligtvis blir Obamas familjebakgrund ett viktigt villkor för hans möjligheter att vara en president för alla amerikaner. I USA blir släktforskning politik.

Om amerikanska metodister och om s k anti-amerikanism

Jag firade idag (söndag) gudstjänst i First United Methodist Church i Chicago, också benämnd som Chicago Temple. Min älskade farfar skulle gråtit glädjetårar om han sett mig där och jag är glad att jag ärvt hans förmåga att bli djupt känslomässigt berörd av andra människor. Det är skönt att vara metodist och extra skönt kändes det idag när jag också praktiskt erfor känslan av att vara en del av en världsvid kristen gemenskap. Och visst fick jag kämpa med glädjetårarna jag också.

 

Predikan av Philip L Blackwell innehöll två ting jag särskilt lade märke till. För det första: Himmelriket liknas vid en stad; staden med gator av guld, det himmelska Jerusalem. Staden som metafor är helt central i berättelsen om den tillkommande världen. Det är som en stad som himmelen uppstår. Vilket underbart visionärt budskap för en city-församling! Det är stadens mångfald, modernitet och gemenskap som får stå modell för det himmelrike Gud vill leda oss till. För det andra: Framtiden finns inte. Dagens evangelietexter från Lukas 14:e kapitel behandlade Jesu förutsägelser om sin död och där talar han om idag, imorgon och den tredje dagen. Som Blackwell påpekade är den tredje dagen uppståndelsedagen, och sedan den dagen är framtiden redan här. Men lever vi så? Lever vi i den framtid Gud redan givit oss? Nej, oftast tänker vi på nu och sedan, och glömmer att visionen är mekanismen som får framtiden att uppstå redan här. Att leva i Guds framtid, menade Blackwell, det är att leva i Guds rike redan nu, att leva ut Guds kärlek till människorna nu – då kommer framtiden nu.

 

Låt mig också citera en text, förtryckt på söndagens gudstjänstblad: ”We welcome all people to the life of this congregation. We believe that we are all in need of God’s love and grace and that God, through Jesus Christ, intends the church to be a community that incarnates love, grace and justice for all people. Holding true to that belief, we welcome and encourage all persons, including persons of all sexual orientations and gender identities, in every aspect of our Christian life together”. Kanske kan man mena att det säger något om USA att det “måste” stå så, men jag vill hellre se det som en bild av “det andra USA”. Det som vi sällan möter i debatten i Europa. Det USA som är så djupt kritiskt mot det egna samhällssystemet så att när den kritiken kommer från omvärlden då kallas det anti-amerikanism, som Robert Keohane – en av de mest ansedda statsvetarna i världen – sa på en av vetenskapliga paneler jag bevistat här. Låt oss ge dessa amerikanska interna kritiker stöd, uppmuntran och kraft. Det är bara de som kan förändra det amerikanska samhället på ett bestående sätt.