Kategori: europeisk politik

Språket är mer än bara ord – hoten mot vår frihet ligger i öppen dag

För en person som likt mig själv använt språket som sitt redskap för att utforska världen sedan hon var liten framstår de senaste veckorna som upp-och-nedvända världen. USA:s president diskuterar om det regnade eller ej på hans installation (det gjorde det) och anser att det vore bra att kunna använda ”tortyr” som förhörsmetod. Ord betyder något – med ord skapar vi verklighet. När Ungern, Turkiet och Polen begränsar mediernas frihet begränsas också människors verklighet.

När politiska aktörer i vårt land talar om medial ”mörkning” och hyllar ”alternativa medier” är det språket som står i centrum. En spade är inte längre en spade – den kan vara både en grep och en hund. Inte konstigt att George Orwells klassiker ”1984″ säljs som aldrig förr, en bok som lanserade ”Newspeak” ett språk där krig var fred och som genom en ny grammatik reducerar språkets komplexitet och intentionsdjup.

Vi står inför något mycket allvarligt, ett verkligt hot mot liberala värden i vår värld som frihet, jämlikhet och solidaritet, ett hot som blir synligt i språket. Anna-Lena Laurén skriver i dagens DN om hur självklara – ja just det självklara – fakta nu skall ”beläggas” och hur hennes professionalitet som journalist ifrågasätts. Och om hur mycket tid det tar när varje sak ifrågasätts istället för att sätta fokus på slutsatser och konsekvenser.

För nu 15 år sedan var vi några kolleger som i kamp mot vad vi då uppfattade som en olycklig glidning i samhällsdebatten – bort från argument och saklighet och över till tendentiösa och ideologiserade påståenden – startade en seminarieserie gemensamt på Samhällsvetenskapliga fakulteten och Handelshögskolans fakultet vid Göteborgs universitet: Forum 1789.* Tanken var att hålla fanan högt för möjligheten till en gemensam förståelse av verklighetens ramar, rationella argument, rimliga slutsatser och toleranta samtal. Vi höll på i tre år och nådde många, men allt har sin tid och vi fann för gott att avsluta 2006.

Kanske är det dags att ta upp fanan igen och bildligt storma Bastiljen för att kunna återvända till en värld där skyddet för de mänskliga rättigheterna, respekten för språkets värde och för begrepp som sanning, logik och rationalitet är självklarheter?

 

* Seminarieserien stöddes av de bägge fakulteterna och drevs av undertecknad tillsammans med Hans Andersson, Ulf Bjereld, Per Cramér och Per Månsson. Bland de inbjudna märktes t ex Agneta Stark, Mats Svegfors och Carl-Axel Aurelius.

Populismen: om varför den hotar demokratin

Jag har tillbringat lite tid i helgerna med att läsa Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” som kom i svensk översättning från tyskan* förra året. (Tack vare den omistliga bokhandeln Aniara på Linnégatan i Göteborg kan man fortfarande leta intressanta fackböcker genom att hålla i dem, bläddra i dem och känna på dem.) Müller är en tysk-amerikansk statsvetare vars bakgrund är den politiska filosofin och inte – som oftast när det gäller dessa ämnen – politiskt beteende eller väljarforskning. Därför är hans bok också både mer intressant och lite mer provocerande än övrigt i ämnet som jag läst det senaste året.

Müller utgår från ett demokratiteoretiskt perspektiv och lyfter specifikt fram populismens anti-pluralism som dess avgörande hot mot den europeiska demokrati vi känner idag. Han är också tydlig med att det inte finns plats för någon ”god populism” vilket gör åtminstone mig glad. Avgörande, menar han, är att skilja människors rimliga missnöje (som är av demokratiskt godo) och den populistiska mobilisering som detta missnöje idag används till (som är av demokratiskt ondo). Müller tillbakavisar tanken på att populism är en politisk ideologi eller bärs fram av en enhetlig grupp väljare. Tvärtom är populismens grundprincip en anti-pluralism och det är därmed inte demokratin som idé de utmanar utan tanken på representation. Populismen anser den egna rörelsen vara den exklusiva representationen av ”folket” och accepterar inte vad demokratin ser som en legitim opposition. Därmed avskyr populismen också medier, medier representerar mångfald, opposition och kritisk granskning av samhällets institutioner. Müller pekar här på att populismen när den får makt omedelbart försöker tysta all opposition.

Populismen när föreställningen att folket skall ta ”sin stat” i besittning, och att ”folkets vilja” har en moralisk överhöghet över alla andra värden. Striden mellan populister och rörelser inom demokratin som istället bejakar tanken på representation av minoriteter, mångfald och opposition är således en moralisk strid, om vi skall tro Müller.

Müller påpekar att det alltid är tillfälligheter som avgör vem som tillhör folket och inte, en fråga som är central för demokratins utveckling. Alla vet att det är en frukt av tillfälligheter vem som hamnat på vilken sida nationsgränsen både i Norden och Europa som helhet. Demokratisk inkludering kan inte avgöras med demokratiska verktyg – inkludering är en fortgående process. Men då gäller det att de demokratiska liberala krafterna argumenterar för inkludering utifrån moraliska principer som rättvisa och anständighet, inte pass, språk eller hudfärg. Folket i den representativa demokratin skapas helt enkelt i en konstruktiv process. För populisten är detta ett otänkbart förhållningssätt. Och det är där, menar Müller, som den avgörande skillnaden i demokratiuppfattning syns mellan populisten och icke-populisten: Ett polyfont folk kan representeras i sin mångfald och kan leva med olika uppfattningar även om centrala livsvillkor – för populisten är ”vi:et” monolitiskt, moraliskt oantastligt och har en legitim rätt till makt.

Müller har skrivit en essä som behandlar populism utifrån ett europeiskt idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv, ett perspektiv som jag tycker lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. Jag håller inte med om logiken i alla Müllers slutsatser, en del antaganden finner jag förhastade och stoffet är inte nytt men syntesen och diskussionen var, efter en viss första skepsis, uppfriskande läsning.

*Jag läser inte själv tyska men jag tror att för den statsvetenskapligt orienterade person som gör det är boken mer lättillgänglig på originalspråket än i översättning.

En bref: Hoten mot demokrati och yttrandefrihet i Turkiet

Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet har president Erdogan inlett en omfattande utrensningskampanj som kollektivt drabbar stora grupper av medborgare, oftast med motivet att de har kontakt eller är en del av den s k Gülengruppen. För en utomstående bedömare tycks istället utrensningarna handla om att Erdogan vill stärka greppet om statens institutioner, de institutioner som han så gärna framhåller som den turkiska demokratins fundament.

Men en demokrati som tystar journalister, akademiker och kritiker är inte mycket till demokrati. Det som händer i Turkiet just nu påminner obehagligt mycket om en repressiv utveckling mot totalitarism. Att Europarådets representant reser på besök till Erdogan och går till rätta med EU för att istället försvara Erdogans agerande förvånar mig. Självklart måste den turkiska regimen motverka nya kuppförsök men en uppgörelse med förövarna som inte uppfyller rättsstatens krav är värd all kritik som EU-länderna formulerat.

Läs om vad PEN skriver om Turkiet och skriv gärna under upproret på sidan.

Läs mer om repressionen mot Turkiets intellektuella och journalister här och här.

Storbritannien är en ö

En sorglig dag som denna har nog flera av oss som varit med ett tag påmint oss om den franske presidenten Charles de Gaulle. Två gånger lade han in sitt veto när Storbritannien sökte medlemskap i EEC/EG, både 1962 och 1967 fick därför Storbritannien nobben. Först efter de Gaulles avgång 1969 kunde verkliga förhandlingar inledas med Storbritannien.

På en presskonferens i januari 1964 förklarade de Gaulle att anledningen till att Storbritannien inte kunde blir medlem helt enkelt var att landet var en ö:

Enfin l’Angleterre a demandé à son tour à y entrer mais suivant ses propres conditions. Cela pose sans aucun doute à chacun des six Etats et ça pose à l’Angleterre des problèmes d’une très grande dimension. L’Angleterre, en effet elle, est insulaire. Elle est maritime. (Charles de Gaulle)*

Bakgrunden till det franska motståndet mot ett brittiskt medlemskap var att det skulle äventyra den fransk-tyska axel som de Gaulle var särskilt mån om att bygga upp. de Gaulle menade också, i en äldre utrikespolitisk tradition, att kontinentaleuropa (från Atlanten till Ural, som han sa) hade både andra förutsättningar för sitt försvar (minns att detta var strax efter Berlinmurens uppförande) än en ö-nation. Vad de Gaulle såg var att de önskemål om särbehandling som britterna redan från starten ville ha tillgodosedda skulle försvaga unionen.

Den europeiska gemenskapen kom till ursprungligen för att kontrollera de europeiska (tyska) vapensmedjorna, för att förhindra att Tyskland återigen skulle kasta Europa in i ett storkrig som man gjort två gånger med bara 20 års mellanrum. de Gaulle som lett delar av den franska motståndsrörelsen just från London hade inget specifikt mot britterna, tvärtom såg han deras motstånd mot tyskarna som helt oundgängligt för att kunna rädda Europa. Men för de Gaulle var såväl bevarandet av den franska nationens intressen som styrkan i det fransk-tyska samarbetet det absolut viktigaste.

Under åren på 1980- och 1990-talet ville många franska politiker se ett europeiskt samarbete i två hastigheter (á deux vitesses) vilket ständigt tillbakavisades av de flesta övriga medlemmar. Samtidigt har Euro-zonen, Schengensamarbetet och nu oförmågan att genomföra fattade beslut inom flyktingområdet visat att EU i praktiken går i flera hastigheter, men utan att det egentligen artikuleras och diskuteras.

Idag på presskonferensen i Rosenbad efter beskedet om omröstningens resultat sa statsminister Stefan Löfven att ”EU måste leverera”. Faktum är att det har EU gjort. Men det är framför allt inom det ekonomiska området (vitt definierat) som EU faktiskt har gett stora möjligheter och hjälpt oss i Europa att möta globaliseringen. Vad som saknas är väl att EU också blir en union vars värderingar kring demokrati, humanitet och solidaritet harmoniseras. En union vars medlemmar framför allt vill försäkra sig om ekonomiska fördelar men vars övergripande värdesystem man inte vill acceptera är inget annat än just ett ekonomiskt samarbete. Ett EU i två hastigheter är kanske inte en så dum idé ändå?

Jag tror inte att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen är en katastrof för EU, däremot tror jag att det är väldigt nära en katastrof för brittisk ungdom och brittiska företagare. Både Frankrike och Storbritannien var imperier. Frankrike förlorade den statusen under första halvan av 1960-talet, Storbritannien lite senare. Till skillnad från Frankrike har Storbritannien inte ha förlikat sig med det faktum att landet är en europeisk makt. Och just nu, trots allt, framför allt, en ö.

 

* (ungefärlig översättning) Slutligen har Storbritannien för sin del önskat ett inträde men på ena villkor. Detta skapar för var och en av de sex staterna (i den dåvarande unionen, förf anm) liksom för Storbritannien själv problem av mycket stora dimensioner. Storbritannien, ja faktiskt, är en ö. Det är en sjönation.

En bref: För lite de Gaulle och för mycket Trump i politiken

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Så skriver jag i en krönika söndagens Borås tidning. Ofta talar vi i debatten om ”missnöjespolitik” eller om ”missnöjespolitiker” utan att egentligen problematisera att själva missnöjet i sig självt är nödvändigt för förändring i samhället. Vad som egentligen åsyftas med när vi menar att missnöjet är dåligt för demokratin är motiv för att rösta på ett parti av typen att ”röra om i grytan” eller ”sparka de andra i baken”. Sådana motiv i politiken är inte konstruktiva. Politiker som nyttjar människors allmänna missnöje för att stärka sin egen makt exploaterar medborgarnas okunnighet, ointresse eller oförmåga. Sådana politiker har demokratin ingen glädje av. Politiker som Charles de Gaulle – han skulle inte vilja ha det epitetet för övrigt – använde sig av missnöjet med de franska partiernas oförmåga att få ett slut på Algerietkriget och få fart på den ekonomiska utvecklingen. Men han omvandlade missnöjet till reformer som gynnade breda lager i Frankrike, han skapade en nationell gemenskap där det europeiska Frankrike var i centrum och var en av dem som monterade ner Frankrikes självbild som globalt imperium.

Många politiker i Europa fruktade en ny diktator i de Gaulle men fick istället se en militär som lyckades göra demokratisk politik både i form av organisation och innehåll. En man som visserligen trodde sig lite större än vad han kanske var, men som ställd inför fait accompli självmant avgick 1969. Det moderniserade Frankrike som blev spelplats för de radikala 68-upproren det var ett Frankrike han hade svårt att förstå sig på. Men han lämnade över ett Frankrike som var redo att ta del av den gemensamma europeiska utvecklingen, och en stark politisk axel mellan Bonn (idag Berlin) och Paris.

 

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

En bref: Nationalismens många skepnader

Idag den 13 mars 2016 skriver jag söndagskrönika i Borås tidning om nationalismens politiska kraft, om förvandlingar och användningar av nationalism.

Att europeisk nationalism under senare år så gott som enbart politiserats i termer av exkludering, isolering och slutenhet kan förklaras dels av motstånd mot den europeiska integrationsprocessen och dels av oron för den ökade individualiseringen ifråga om livsstil, kultur och traditioner.

Nationalism har en del former som många kallar banala, t ex att vi hejar på vårt eget landslag i fotboll eller att vi ställer extra stora krav på de svenska skidåkarna, men nationalismen som idé har också i sig en gnista som lätt antänder en präriebrand av exkludering och stigmatisering. Att höja sig själv på någon annans bekostnad är något helt annat än att vara stolt över sin egna traditioner. Det är förstås ingen slump att en del fascistiska och rasistiska rörelser beblandas med fotbollshuliganer eller återfinns i språkpuritanska kretsar. Men att vara stolt över något man fått gåva (den egna nationella tillhörigheten) betyder inte att man har förtjänat det – jag är så glad över vårt språk, vår litteratur, vår arkitektur, vår folkrörelsetradition och vår fantastiska natur bara för att nämna något. Det gör mig nyfiken på det som inte är likadant, skapar intresse hos mig för det som är annorlunda. Ju mer jag vet om mitt eget desto bättre kan jag förstå det som är annorlunda.

 

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)