Kategori: europeisk politik

Storbritannien är en ö

En sorglig dag som denna har nog flera av oss som varit med ett tag påmint oss om den franske presidenten Charles de Gaulle. Två gånger lade han in sitt veto när Storbritannien sökte medlemskap i EEC/EG, både 1962 och 1967 fick därför Storbritannien nobben. Först efter de Gaulles avgång 1969 kunde verkliga förhandlingar inledas med Storbritannien.

På en presskonferens i januari 1964 förklarade de Gaulle att anledningen till att Storbritannien inte kunde blir medlem helt enkelt var att landet var en ö:

Enfin l’Angleterre a demandé à son tour à y entrer mais suivant ses propres conditions. Cela pose sans aucun doute à chacun des six Etats et ça pose à l’Angleterre des problèmes d’une très grande dimension. L’Angleterre, en effet elle, est insulaire. Elle est maritime. (Charles de Gaulle)*

Bakgrunden till det franska motståndet mot ett brittiskt medlemskap var att det skulle äventyra den fransk-tyska axel som de Gaulle var särskilt mån om att bygga upp. de Gaulle menade också, i en äldre utrikespolitisk tradition, att kontinentaleuropa (från Atlanten till Ural, som han sa) hade både andra förutsättningar för sitt försvar (minns att detta var strax efter Berlinmurens uppförande) än en ö-nation. Vad de Gaulle såg var att de önskemål om särbehandling som britterna redan från starten ville ha tillgodosedda skulle försvaga unionen.

Den europeiska gemenskapen kom till ursprungligen för att kontrollera de europeiska (tyska) vapensmedjorna, för att förhindra att Tyskland återigen skulle kasta Europa in i ett storkrig som man gjort två gånger med bara 20 års mellanrum. de Gaulle som lett delar av den franska motståndsrörelsen just från London hade inget specifikt mot britterna, tvärtom såg han deras motstånd mot tyskarna som helt oundgängligt för att kunna rädda Europa. Men för de Gaulle var såväl bevarandet av den franska nationens intressen som styrkan i det fransk-tyska samarbetet det absolut viktigaste.

Under åren på 1980- och 1990-talet ville många franska politiker se ett europeiskt samarbete i två hastigheter (á deux vitesses) vilket ständigt tillbakavisades av de flesta övriga medlemmar. Samtidigt har Euro-zonen, Schengensamarbetet och nu oförmågan att genomföra fattade beslut inom flyktingområdet visat att EU i praktiken går i flera hastigheter, men utan att det egentligen artikuleras och diskuteras.

Idag på presskonferensen i Rosenbad efter beskedet om omröstningens resultat sa statsminister Stefan Löfven att ”EU måste leverera”. Faktum är att det har EU gjort. Men det är framför allt inom det ekonomiska området (vitt definierat) som EU faktiskt har gett stora möjligheter och hjälpt oss i Europa att möta globaliseringen. Vad som saknas är väl att EU också blir en union vars värderingar kring demokrati, humanitet och solidaritet harmoniseras. En union vars medlemmar framför allt vill försäkra sig om ekonomiska fördelar men vars övergripande värdesystem man inte vill acceptera är inget annat än just ett ekonomiskt samarbete. Ett EU i två hastigheter är kanske inte en så dum idé ändå?

Jag tror inte att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen är en katastrof för EU, däremot tror jag att det är väldigt nära en katastrof för brittisk ungdom och brittiska företagare. Både Frankrike och Storbritannien var imperier. Frankrike förlorade den statusen under första halvan av 1960-talet, Storbritannien lite senare. Till skillnad från Frankrike har Storbritannien inte ha förlikat sig med det faktum att landet är en europeisk makt. Och just nu, trots allt, framför allt, en ö.

 

* (ungefärlig översättning) Slutligen har Storbritannien för sin del önskat ett inträde men på ena villkor. Detta skapar för var och en av de sex staterna (i den dåvarande unionen, förf anm) liksom för Storbritannien själv problem av mycket stora dimensioner. Storbritannien, ja faktiskt, är en ö. Det är en sjönation.

En bref: För lite de Gaulle och för mycket Trump i politiken

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Så skriver jag i en krönika söndagens Borås tidning. Ofta talar vi i debatten om ”missnöjespolitik” eller om ”missnöjespolitiker” utan att egentligen problematisera att själva missnöjet i sig självt är nödvändigt för förändring i samhället. Vad som egentligen åsyftas med när vi menar att missnöjet är dåligt för demokratin är motiv för att rösta på ett parti av typen att ”röra om i grytan” eller ”sparka de andra i baken”. Sådana motiv i politiken är inte konstruktiva. Politiker som nyttjar människors allmänna missnöje för att stärka sin egen makt exploaterar medborgarnas okunnighet, ointresse eller oförmåga. Sådana politiker har demokratin ingen glädje av. Politiker som Charles de Gaulle – han skulle inte vilja ha det epitetet för övrigt – använde sig av missnöjet med de franska partiernas oförmåga att få ett slut på Algerietkriget och få fart på den ekonomiska utvecklingen. Men han omvandlade missnöjet till reformer som gynnade breda lager i Frankrike, han skapade en nationell gemenskap där det europeiska Frankrike var i centrum och var en av dem som monterade ner Frankrikes självbild som globalt imperium.

Många politiker i Europa fruktade en ny diktator i de Gaulle men fick istället se en militär som lyckades göra demokratisk politik både i form av organisation och innehåll. En man som visserligen trodde sig lite större än vad han kanske var, men som ställd inför fait accompli självmant avgick 1969. Det moderniserade Frankrike som blev spelplats för de radikala 68-upproren det var ett Frankrike han hade svårt att förstå sig på. Men han lämnade över ett Frankrike som var redo att ta del av den gemensamma europeiska utvecklingen, och en stark politisk axel mellan Bonn (idag Berlin) och Paris.

 

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

En bref: Nationalismens många skepnader

Idag den 13 mars 2016 skriver jag söndagskrönika i Borås tidning om nationalismens politiska kraft, om förvandlingar och användningar av nationalism.

Att europeisk nationalism under senare år så gott som enbart politiserats i termer av exkludering, isolering och slutenhet kan förklaras dels av motstånd mot den europeiska integrationsprocessen och dels av oron för den ökade individualiseringen ifråga om livsstil, kultur och traditioner.

Nationalism har en del former som många kallar banala, t ex att vi hejar på vårt eget landslag i fotboll eller att vi ställer extra stora krav på de svenska skidåkarna, men nationalismen som idé har också i sig en gnista som lätt antänder en präriebrand av exkludering och stigmatisering. Att höja sig själv på någon annans bekostnad är något helt annat än att vara stolt över sin egna traditioner. Det är förstås ingen slump att en del fascistiska och rasistiska rörelser beblandas med fotbollshuliganer eller återfinns i språkpuritanska kretsar. Men att vara stolt över något man fått gåva (den egna nationella tillhörigheten) betyder inte att man har förtjänat det – jag är så glad över vårt språk, vår litteratur, vår arkitektur, vår folkrörelsetradition och vår fantastiska natur bara för att nämna något. Det gör mig nyfiken på det som inte är likadant, skapar intresse hos mig för det som är annorlunda. Ju mer jag vet om mitt eget desto bättre kan jag förstå det som är annorlunda.

 

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.

 

Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.