Kategori: filosofi

Obama, Noah och en global mänsklig identitet

Läser i Le Monde att Joakim Noah stöder Barack Obama. Och?

Joakim Noah är son till den franske f d tennisspelaren, numera sångaren, Yannick Noah och den svenska f d fotomodellen Cecilia Rodhe. Joakim spelar basket i Chicago Bulls och är amerikansk medborgare. Joakims farfar är afrikan, född i Kamerun, och hans farmor vit europé, född i Frankrike. Barack Obamas bakgrund är lika brokig; han är född på Hawaii, hans biologiske far var afrikan (från Kenya) och hans mor vit amerikanska (från Kansas) och hans styvfar asiat (från Indonesien) och Obama tillbringade sin barndom i Jakarta.

För mig illustrerar den här släktskapsberättelsen en värld där medborgarskap är viktigare än etnicitet och en värld där vi alla utgör fokalpunkter för en global mänsklig identitet.

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

 

Simone och jag…

Bara en påminnelse – onsdagen den 9 januari skulle Simone de Beauvoir ha blivit 100 år. Hon var en av de mest originella filosofer som skådats åtminstone sedan upplysningen. Skänk hennes arv en tanke. Utan henne vore samhällsvetenskapen fattig. Och jag betydligt mindre upplyst.

Tillägg 11/1: Läs gärna Esbatis utmärkta post om Simone de Beauvoir./VS

Franska samhällsvetare i debatten

Alltmera frustrerad och avundsjuk tillbringade jag idag nära två timmar på medievaruhuset FNAC (Rue de Rennes) botaniserandes bland samhällsvetenskaplig litteratur, jazzskivor och så kallad världsmusik. Mängden intressanta böcker skrivna av forskare inom statsvetenskap, sociologi och historia var överväldigande. I den franska samhällsdebatten återfinns en insikt om att samhällsvetenskapliga teorier faktiskt får samhälleliga effekter, för att citera en av författarna (Raymond Boudon). Den insikten leder franska samhällsvetare till engagemang och en argumentation i debatten på ett helt annat sätt än vad man finner hos de flesta svenska dito. Visst kan en del av bredden i debatten skyllas på att det franska språkområdet är så mycket större än det nordiska, men jag hävdar att alltför få svenska samhällsvetare är intresserade av att delta i en debatt om samhällsvetenskaplig forsknings politiska konsekvenser. Det är en brist. Både för samhället och för forskningen.

På skivavdelningen – som fortfarande är påfallande välsorterad – återfann jag skivor med västafrikansk jazz/världsmusik, kubansk indie samt, förstås, fin vintagejazz från 1954 (Bill Evans). Även detta saknas i Sverige. Kanske mer begripligt dock.

Kärlekslöshet och om att vara TV-kändis

Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?

Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:

”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”

Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.

På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.

Håhåjaja. 

Ett sjukt barn?

”Ingen vill ha ett sjukt barn” sa en blivande skånsk mamma till Ekot idag när hon förklarade varför hon gjort ett s k NUPP-test i Danmark då det inte erbjudits henne i Sverige.  Vad skall vi då göra med ”sjuka barn”? Och vad är egentligen ett ”sjukt barn”?

Själv har jag svårt att se hur jag skulle kunna ta konsekvenserna av ett test. Att som mamman och de intervjuade anse att det är självklart att sådana val skall erbjudas är kontroversiellt. Vi är många som är glada att vi aldrig fick det erbjudandet. Skall den som avstår från testet klandras för att den personen fick ett ”sjukt barn”?

”Höger-ateism”?

Idag hörde jag för första gången begreppet ”höger-ateist” om en av dem som utifrån biologisk vetenskap förnekar en skapande och/eller personlig Gud. Bakgrunden måste vara en känsla av att en ”höger-ateism” leder till mindre av solidaritet, kollektivism och medkänsla än vi har i vårt i grunden kristna samhälle nu. En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.

Om den nya ateismen börjar tolkas utifrån en vänster-höger-skala är det spännande. Det tyder på att ateismen politiseras i takt med att religionen också har gjort det. En sådan utveckling är gynnsam för en alert debatt om religion och politik.

Finnkampen inspirerar!

Idag avslutades årets roligaste friidrottshändelse: Finnkampen! Svenska damlaget vann, men herrlaget förlorade. Herrlaget skulle kanske vunnit om inte en trestegshoppare fått en muskelbristning i vaden och därför blev nollad i protokollet. Sån’t händer!

Finnkampen är en produkt av det glada tjugotalet, och hade en riktig publikdipp för ett antal år sedan. Men numera är den återigen populär bland friidrottspubliken, ssk som den svenska delen går på Ullevi i Göteborg. En stad som fullkomligt älskar idrott. Jag tycker Finnkampen pekar på essensen i ”gymnastik med lek och idrott” som idrottsämnet en gång benämndes i skolan, nämligen laganda och förmågan att överträffa sig själv. Alla placeringar räknas och rekord blandas med mindre lysande insatser som ändå genererar poäng. VM-stjärnor blandas med elitmotionärer och över alltihopa vilar en positiv kampanda där varje hopp/lopp/kast kan förändra balansen i helheten.

Under åren har jag främst kommit att beundra idrottarnas förmåga att koncentrera sina resurser till den enda prestation som just då skall utföras. Förmågan att kontrollera närmast varje fiber i varje muskel i syfte att t ex ta sig fram 100/110 meter och samtidigt forcera ett antal häckar. Det är något jag avundas dem, inte deras rekord eller vinsten, utan just förmågan att i sin sport fokusera, koncentrera och vara närvarande i exakt den bråkdel av en sekund som hela tiden råder just där och då.

När jag suttit och tittat på Johan Wissmans armmuskler när han springer så har jag tänkt just på hur dessa lemmar, som inte alls rör marken, bidrager till Wissmans fantastiska löpsteg. Samma sak när Anna Söderbergs diskuskast formar hennes kropp långt efter det att diskusen lämnat hennes hand.

Rekord, vinster och nationalistisk yra i all ära, men förmågan till koncentration och effektiv resursanvändning – oavsett stjärnstatus – är något jag vill lära mig av Finnkampen inför en ny arbetshöst.

Klok Rosenberg om ateism och religion

Ännu en läsvärd artikel från Göran Rosenbergs tangentbord – publicerad i Dagens Nyheter idag. Rosenberg påpekar dels att ateism bygger lika mycket på tro som vilken religion som helst, dels att de två moderna läror som åstadkommit störst plåga för 1900-talets människor (kommunism och nazism) byggde på en vetenskaplig och anti-religiös världsåskådning.

Är jag en idiot – eller bara queer?

Medan jag väntade på ett telefonsamtal hamnade jag i ett TV-program om queerteori. Programmet gick ut på att bilden av maskulinitet förändrats sedan medeltiden, att många konstnärer varit homosexuella och att kontexten i en reklamfilm (fejkad) för en manlig och kvinnlig presidentkandidat var väldigt olika. Och? Det var inget fel på panelen eller på vad de sa. Men det var ju så banalt.

Naturligtvis har manlighet och kvinnlighet uttryckts på olika sätt under århundradena. Och naturligtvis präglar könsrollerna hur politiker framställs. Och likaledes är det självklart att det funnits en mängd homosexuella konstnärer. Vadå ”naturligtvis” kanske du säger. Detta har inte varit så självklart. Nej, det är sant. Men det har faktiskt varit  självklart åtminstone för min generation – och jag är betydligt äldre än panelen i TV-programmet. Jag förstår inte denna uppståndelse?!

Att könsrollerna är konstruktioner, att biologiska olikheter inte legitimerar olika behandling och att personligheten är större än könet och sexualiteten är faktiskt självklart för de flesta i min generation och situation. Likaså att frigörelse från roller som binder är av godo, men också att överskridandet av dessa roller tillika reproducerar dem.

Jag kan inte förlika mig med föreställningen att vare sig mitt kön eller min sexualitet bestämmer min identitet. Personligen är jag inte så intresserad av andra människors sexuella läggning och jag tycker absolut inte att den är särskilt viktig för vem den personen är. När man väl lärt känna varann kan det ju vara kul att prata om vilka sexuella preferenser man har, ungefär som huruvida man spelar fotboll eller har vuxit upp i Luleå.

Könet har betydelse i fortplantningsavseende och skapar därför olika erfarenheter mellan kvinnor och män. Men varför det skulle ge implikationer för hur man behandlar eller behandlas förstår jag inte. Och jag kan aldrig få in i mitt huvud att huruvida jag föredrar män eller kvinnor i sängen, hur jag föredrar dem eller inte föredrar dem eller vilka syn-, hörsel- eller känselintryck som gör mig upphetsad skulle vara mer avgörande för min personlighet, min identitet eller min självbild än alla andra livserfarenheter jag gjort. Sexualiteten är en drift som har olika uttryck och former i olika tider och samhällen. Kanske till och med vid olika tidpunkter i en människas liv. Drifter är vare sig goda eller onda, men de kan göra ont eller gott. Det moraliska ansvaret för hur vi lever har vi var och en. 

Är jag en idiot – eller bara queer?