Ubåtar, försvar, medier och den egna värderingsförmågan

I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.

För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.

Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket,  försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.

Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.

Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.

Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.

Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?

 

 

 

En bref: Gaza är en kollaps för moralen

Läser den israeliska ambassadörens debattartikel på Svenska Dagbladet för någon dag sedan och förundras över den moralsyn han visar prov på. Ingen relevant debattör försvarar Hamas eller har något stöd att ge till den i grunden desperata och hämningslösa kampanj mot Israel som Hamas för. Men när ambassadören för det Israel som vill beteckna sig som Mellanösterns enda demokrati anser att det faktum att Hamas använder civilbefolkningen som skydd för sina vapen berättigar Israel att döda denna civilbefolkning så baxnar jag. Jag förväntar mig mycket mer av en välutbildad och diplomatiskt förfaren person som Bachman.

Israel vill framställa sig som den moraliskt högstående parten och lutar sig mot sin folkrättsliga rätt att försvara sig – men hur det kan leda fram till att denna moral är bortflugen i samma ögonblick som en moraliskt mindre högtstående aktör bryter mot alla rimliga internationella regler är för mig obegripligt. Det finns såvitt jag vet inga belägg för att Hamas använder civilbefolkningen som sköldar och absolut inte för det som ambassadören påstår, nämligen att Hamas har som ”mål” att palestinska civila skall dö. Men om så vore – hur kan det vara moraliskt försvarbart att gå med på dessa moraliskt korrupta spelregler och döda de civila som naturligtvis är helt oskyldiga i konflikten? Det är Israel som trycker på knappen, det är Israel som fattar beslutet att bekämpningen av Hamas är värt att döda ett stort antal civila! Israel har makten i sin hand att skona eller döda dessa civila – det är Israel som fattar detta moraliska val.

För övrigt hänvisar jag till vad jag skrev om Palestinakonflikten redan för mer än fem år sedan – då jag menade att en stat, inte en tvåstatslösning, vore det lyckligaste. Lite i samma riktning som det initiativ som Mathias Mossberg presenterade i Aftonbladet igår.

Varför så tyst om övervakning och avlyssning?

Jag hade igår kväll förmånen att delta i ett panelsamtal arrangerat av ABF Göteborg om vad som kallats ”den globala övervakningsskandalen”. Tillsammans med mig deltog Rasmus Fleischer, Maria Johansen och Hans Linde. Det hela leddes av Ann Ighe.

Jag valde att lyfta fram den bristande politiseringen av frågor som rör massövervakning och avlyssning. En viktig anledning till att frågan inte riktigt får fyr i svensk politisk debatt – trots att det är valår – är att det inte finns någon villig aktör s a s på andra sidan. Vi ser alltså fanflykt från dem som trots allt röstat för FRA-lagen, fattat en mängd beslut om att delta i det internationella underrättelsesamarbetet och anser att det finns goda argument för detta. Men medborgarna får sällan eller aldrig höra de argumenten. Som forskare kan jag se en mängd goda argument från den sida som borde försvara och förklara sig, men dessa aktörer viker undan. Såväl politiska partier som myndigheter. Då är det svårt att få till en tydlig politisk konflikt som skulle kunna politisera övervakningsfrågorna. Vilket förstås är en strategi så god som någon.

En annan viktig förklaring till den bristande politiseringen är att underrättelsefrågor kan inordnas i kategorin ”utrikes- och säkerhetspolitik”. Inom utrikespolitiken bråkar partierna ytterst sällan, och gör man det någon gång så rör det nästan alltid formfrågor av typen vem som skall sitta i vilket kontrollorgan eller vilka handlingar som bör vara hemliga eller offentliga.

Utöver detta föreslog jag helt ogenomtänkt 🙂 att likaväl som vi har myndigheter som ha synpunkter på vår mat, våra bostäder och vår arbetsmiljö så borde vi också ha någon institution som hade som uppgift att hjälpa medborgarna tillrätta i den digitala världen: kryptering, kan man välja annat än Google, upphandla mjukvara utanför Microsoft eller allmän etikett när det gäller vad vi bör lämna ut om oss själva samt gärna en översyn av hur och i vilken omfattning företag och kommersiella intressen kan och få använda privata uppgifter, oavsett om vi lämnat ut dem själva. Grundtanken är att övervakning är en maktfråga där medborgaren alltid är den som drar det kortaste strået. Det handlar faktiskt om makt.

På hemvägen fick jag synpunkten att den svenska tystnaden/likgiltigheten (välj det som önskas) kanske hänger samman med en traditionell tilltro till statsmakten. Jag tror det ligger mycket i det. Hur bibehåller vi det goda i den tilliten samtidigt som vi inympar en hälsosam kritisk hållning till en statsmakt – och en kommersiell sektor – som faktiskt har en oerhört stor makt över oss som medborgare?

Min artikel om Pirapartiets succe i förra EU-valet finns här (kan laddas ned via närmaste universitetsbibliotek).

En debattartikel om övervakning från ett politiseringsperspektiv finns här.

Och mer om utrikespolitik som (icke-)politiserad fråga finns här.

 

En bref: Konsekvenserna av att vara i Afghanistan

Förstår inte vi svenskar att vårt land befinner sig i krig? Eller hur skall vi annars förstå den valhänthet med vilken försvarsfrågorna, Afghanistaninsatsen och de politiska konsekvenserna av ett yrkesförsvar har hanterats?

Lyssna på  Katarina von Arndts skarpa inslag om den svenska närvaron i Afghanistan, dagens Godmorgon, Världen (SR/P1).

När det svenska försvaret förändrades från ett stående insatsförsvar med en värnplikt till ett yrkesförvar med förmåga att försvara Sverige men också för internationella insatser skedde förändringarna med motiveringar om förändrade säkerhetspolitiska överväganden. Men i realiteten tycks det ha handlat om ekonomiska överväganden, där en stark svenska försvarsindustri skulle fortsätta att vara en central del i svensk produktion men där själva försvarsorganisationen skulle kosta mindre. Tillsammans med det kunde vi också skapa ett försvar som genomförde internationella insatser och därmed bidrog till alliansbyggande med andra länder samt genererade en hög trovärdighet runt om i världen.

Vad ingen tycks ha räknat med var att värnpliktsarmén var en del av det folkliga stödet för försvaret. Utan värnplikt en lägre förståelse och ett lägre engagemang. Inte heller tycks det faktum att internationella insatser är detsamma som krig, och alltså kräver såväl en veteranpolitik som beredskap för att soldaterna kommer hem i liksäckar har funnits med i kalkylen. För att inte tala om vad som händer på sikt med människor som tvingas döda andra människor.

Att satsa försvarspengar på det gigantiska projektet JAS Gripen samtidigt som manskapet skall minskas till ett minimum genom att anställas som reservister är stötande. Att medverka i NATO-ledda insatser men inte ställa upp när FN kallar och sedan tala om vikten av internationella insatser är hyckleri. Att inte möta de hemvändande soldaterna med ett komplett socialt ”omsorgspaket” och en välutvecklad veteranpolitik är ovärdigt.

Läs gärna vad jag för mer än tre år sedan skrev om detta i SvD.

Och ta gärna del av Wilhelm Agrells nya bok om den svenska Afghanistaninsatsen.

”Stopp – jag äger min kropp!” Tal på Internationella Kvinnodagen i Göteborg

Systrar, vänner och mötesdeltagare!

Kvinnors kroppar blir väldigt lätt en angelägenhet för andra än kvinnan själv. För män, för samhället, för föräldrar, för barn och för väninnor. Kvinnors förmåga att föda barn tycks ge henne en kraft som till varje pris måste tämjas, eller utnyttjas. Och kvinnors roll att tillfredsställa manliga behov kan mångfaldigas. För några veckor sedan kom ännu ett exempel på att inte ens i vårt relativt jämställda land har rättsstaten blivit riktigt blivit klar över på vilket sätt kvinnors kroppar tillhör dem själva. En man dömdes till olaga tvång efter att ha genomfört vad han definierade som en s k otrohetskontroll, detta ansåg inte Hovrätten var sexuellt övervåld och dömde därför inte för våldtäkt. En annan Hovrätt har nyligen gjort motsatt bedömning och saken kommer nu upp i Högsta Domstolen. På ett väldigt tydligt sätt visar denna åtskillnad på hur kvinnors kroppar utgör ett slags frontavsnitt i en kamp om makt och herravälde. Om det inte är en form av sexualbrott att föra in sina fingrar i en kvinnas underliv mot hennes uttryckliga vilja – och under hot och tvång – därför att gärningsmannen inte upplevde händelsen som sexuell så har man också helt förnekat kvinnan rätten till sin egen sexualitet. Om det är mannens upplevelse av sexuell lust eller sexuell njutning som är avgörande för brottet så är kränkningen av kvinnan sexualitet helt enkelt ingenting värd. Hennes kropp utgör bara ett ting, något som mannen behärskar eller inte behärskar med hjälp av olika maktverktyg, och kränkningen av hennes kropp är aldrig en fråga om vad hennes integritet kräver utan en fråga om motiven hos den som kränker.

Kvinnors kroppar har alltid varit mer allmän egendom än mannens kropp har varit. När jag i tolvårsåldern, det var under tidigt 1970-tal, för första gången fick höra talas om det som sedan kom att kallas för kvinnlig könsstympning var det en total överraskning för mig. Hur kunde någon människa utsätta en flicka, ett barn, för en sådan kränkning, ett sådant övergrepp på allt vad personlig integritet heter? Men det blev samtidigt ett uppvaknande för mig som kvinna. På olika sätt tror jag att den informationen kom att bli en grundsten i den syn på kvinnors rätt till sina kroppar som sedan lett mig till att understödja kvinnors krav på att råda över sina kroppar i alla avseenden. Fortfarande anses det allmänt mera rimligt att anföra synpunkter på kvinnors kläder, utseende, vikt, ålder och sätt i en debatt än ifråga om män. Nu senast har två ledande kvinnliga politiker i vår stad, Kia Andréasson och Annelie Hulthén fått utstå jämförelser med häxor eftersom de varit med om att fatta beslut om en skatt som i högre utsträckning drabbar bilkörande män än kollektivtrafikåkande kvinnor. Trots att flera manliga politiker varit med om beslutet är det inte de som utsätts för hån och inte heller bemöts de med synpunkter på hur de ser ut.

I en mängd underhållningsprogram i TV, på nätet och i radio anses det helt legitimt att på olika sätt ge uttryck för att kvinnor behöver dresseras; är det inte unga mödrar som får veta att de skall sluta röka, sköta sin ekonomi eller lära sig laga mat så är det kvinnor som skall leva upp till extrema och helt igenom kommersiella skönhetsideal genom att sminka sig, klä sig och klä av sig samt utföra de mest märkliga rörelser och poser inför en allseende kamera, bakom vilken det nästan alltid står en man.

I svensk lagstiftning tvekar beslutsfattarna inför att fatta ett beslut om att alla former av sexuell aktivitet utan samtycke är att betrakta som våldtäkt. Trots att vi vet att de flesta sexuella övergrepp begås mot kvinnor av män. Det är alltså kvinnors samtycke till att låta sin kropp användas i syfte att ge män sexuell njutning som står på spel. Självklart skall alla former av handlingar som inbegriper människors sexualitet ske först om det finns samtycke från båda parter.

Internationellt ser vi att kvinnor fortfarande dör i samband med illegala aborter och i samband med förlossningar, att våldtäkter används som vapen i krig och kvinnors och barns hälsa kommer i andra hand i alltför många länder. Även om barnadödligheten minskar och förlossningsvården förbättras så får vi inte sluta kämpa för alla kvinnors rätt att avgöra om och när hon vill föda ett barn, rätten att få god omvårdnad i samband med förlossningen och möjligheten att tillgodose sin och barnets hälsa.

I Sverige har jämställdhetsarbetet kommit långt, och stödet för ett jämställt samhälle är mycket stort bland medborgarna. Över 80 procent av alla svenskar tycker det är viktigt att satsa på ett jämställt samhälle, och det är något att vara glad över. Men, det finns förstås fortfarande många saker kvar att åtgärda. I vårt land, liksom globalt, är mannen fortfarande norm. Det är inte svårt att konstatera att saker som män gör har högre status än saker som kvinnor gör. Män kör bil och kvinnor åker kollektivt, män blir ingenjörer och kvinnor blir lärare och sjuksköterskor, och män får saker gjorda och kvinnor pratar och läser böcker. Verktyg, standardmått och offentlig miljö är anpassad till den manliga normen, kvinnor skall köpa rosa små spännen att ha i håret. Det är kvinnor som upprätthåller den traditionella kultursektorn genom att gå på teater, läsa böcker och delta i studiecirklar, det är kvinnor som håller reda på familjens födelsedagar och vilka kläder Nisse och Elvira skall ha med till förskolan. Kvinnor jobbar deltid och män jobbar heltid, kvinnor är anställda av kommunen och män är chefer i privat sektor. Att kvinnor tjänar mindre än män är ett välkänt faktum.

Därför är kvinnors möjlighet att utveckla sin fulla potential begränsad. Kvinnor måste lära sig att röra sig både på den manliga scenen och på den egna, kvinnor måste kämpa för sin egenart medan män kan vara nästan hur excentriska som helst utan att betraktas som normbrytare. Män är genier för själva definitionen av geni handlar om den manlige hjälten, kvinnor som är lika smarta får vänta i sekler på erkännande eller helt avstå från allt det som definierar dem som kvinnor, nämligen moderskap, sexualitet och kroppslighet.

Den internationella kvinnodagen är en nödvändig påminnelse om att kvinnors underordning är strukturell och global och att den återfinns på alla nivåer. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnors närvaro i det offentliga rummet fortfarande ses som något utanför normen, hoppsan vi kanske måste lysa upp gångstigarna och bygga bort tunnlarna så att även kvinnor känner sig trygga. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnors sätt att utöva ledarskap får särskilda epitet som ”inkännande” när man inte borde kunna utöva ledarskap överhuvudtaget utan att vara inkännande. Den 8 mars är en påminnelse om att kvinnor alltid är sårbara för den sexistiska diskursen, för hån och hat som handlar om att vi är just kvinnor och därmed inte självklart har rätt att ta plats i det offentliga rummet som individer och människor. Den 8 mars är en dag när vi tillsammans, både män och kvinnor, skall visa att den enda grunden för inflytande och påverkan i vårt samhälle är människan och hennes behov, inte ett köns beteende eller ett köns prioriteringar. Den 8 mars är en nödvändighet för kvinnors fortsatta kamp för mänskliga rättigheter och det är den dag när vi manifesterar alla kvinnors okränkbara rätt att själva bestämma över sina egna kroppar och protesterar mot allt det som kränker den rätten som att försumma, förtrycka, tvinga, utnyttja, skada och till och med döda kvinnor.

Den internationella kvinnodagen är och skall vara en kampdag för alla kvinnors mänskliga rättigheter.

(Detta tal höll jag som huvudtalare vid 8:e mars-kommitténs offentliga möte på Götaplatsen i Göteborg den 8 mars 2013.)

Störtade diktaturer skapar oro bland sköra afrikanska stater

Att internationell politik är komplicerad kan vi se i Mali just nu. Grupper av sedan länge oppositionella mot regimen i Bamako bland folkgruppen tuareger i norra Mali fick oväntad hjälp av likaledes oppositionella med mer islamistiska böjelser och plötsligt var halva Mali i rebellernas våld. Införandet av ett religiöst styre ledde till protester och flykt från befolkningen, tuaregerna ”kördes över” och kom att lämna de nya vännerna som uppenbarligen ville något annat än tuaregerna. Tuaregbefolkningen som lever i gränslandet mellan Mali och Algeriet vill ha en egen stat, men inte riktigt på det sätt som nu blev fallet.

När rebellerna såg ut att tränga allt längre söderut mot huvudstaden Bamako valde Frankrike att ingripa, trots att den långsamma processen med att samla en internationell styrka ännu inte nått ända fram. Det är ju inte första gången Frankrike agerar så här, men denna gång är det inte för att skydda franska intressen utan för att upprätthålla den territoriella integriteten hos Mali. Varför bryr man sig om det då? Jo, därför att Frankrike (och både grannländer och övriga västländer) ser ett hot om politiska islamister kan beredas plats i norra Afrika och kan skapa ett band av fästen mellan Atlanten och Indiska oceanen.

Bakom utvecklingen ligger paradoxalt nog i stor utsträckning störtandet av den libyska diktaturen. Khadaffi hade en enorm mängd s k legosoldater från övriga afrikanska länder i sin sold. Större delen av dessa kastades ut i en högst osäker framtid och var lätta att rekrytera för de rörliga grupper av rebeller som önskar skaffa sig fördelar eller kullkasta befintliga regimer och som återfinns i Sahara- och Sahelområdet. En mängd unga män utan egentliga politiska mål och vars enda kompetens är att strida och utföra våldshandlingar enrolleras enkelt av ledare som med religiös/politisk/militär auktoritet som kan försörja dem och/eller ge dem möjligheter att försörja sig själva (läs: plundra). Vi såg exempel på samma typ av konflikt i Tchad 2008. Även då ingrep Frankrike snabbt, med visst bistånd av Sverige i en EU-operation som blev fördröjd och därmed inte särskilt operativ. Om Frankrike nu tillsammans med de afrikanska grannländerna lyckas kasta ut de islamistiska rebellerna ur Mali kommer de istället att befinna sig i Niger, Mauretanien, Algeriet, Burkina Faso och andra nära grannländer. De sköra staterna i denna del av Afrika har således blivit offer för en i grunden positiv destabilisering av Nordafrika. Att dessa grupper mycket väl också kan komma att påverka framtiden i Tunisien och Egypten bör man inte blunda för.

De enkla lösningarna är således sällan särskilt enkla. Något givet svar har jag inte, men min övertygelse är att för att verkligen komma tillrätta med den politiska labiliteten i länderna i södra Sahara krävs dels en internationell styrka och dels ett utökat internationellt bistånd för att stödja den snabba ekonomiska och politiska utveckling som redan har tagit fart i flera afrikanska länderna.  Sverige lyser med sin frånvaro i dessa frågor.

Anförande på FN-dagen den 24 oktober 2012: Sveriges agerande i FN under Algerietkriget

Det är ett lite besynnerligt faktum att Sverige, en ganska liten nation i Europa som aldrig varit engagerad i avkoloniseringsfrågor eller i något större avseende motsatt sig de europeiska stormakternas intresse, ganska plötsligt och egentligen utan förvarning blir det första västland som röstar ja i FN:s generalförsamling 1959 till Algeriets självbestämmande och som därmed går emot franska intressen. Hur kommer det sig att Sverige, lite grand genom slumpens spel men ändå mot en genomtänkt bakgrund, blev det land som idag kan säga att man var först bland västländerna att agera, även om andra tidigare talat om Algeriets rätt till självbestämmande?

Algeriet blev ett fritt land för i år 50 år sedan, först då kunde de politiska banden med Frankrike brytas, efter åtta års krigföring, hundratusentals döda, ett raserat land och en moralisk bankrutt i moderlandet Frankrike. De sår som skapades under kriget har inte läkt ännu, efter ett halvt sekel!

Sverige kan inte ta åt sig äran av den algeriska självständigheten men kanske ändå av att ha gått i bräschen för en omsvängning bland väststaterna i FN i denna fråga. Vi skall komma ihåg att omröstningarna i FN har en tendens att ske i kollektiva strukturer där t ex arabstaterna uppträdde som en kraft, väststaterna som en och oftast de nordiska i en grupp. Avvikelser från gruppen är alltid intressanta och pekar på en möjlig politisk förändring. När Sverige därför 1959 avviker från väststaterna och från Norden är detta något som noteras i de diplomatiska protokollen bland engagerade stater.

Arabstaterna och ett antal andra stater från tredje världen fick upp Algerietfrågan på FN:s generalförsamlings dagordning redan 1955. Detta mot Frankrikes vilja och med endast en rösts övervikt. Men Frankrike lyckades få bort frågan med hänvisning till att Algeriet var en nationell angelägenhet för Frankrike och inte hörde hemma i FN, med stöd bland annat från Sverige. Tidigt år 1957 kom Algeriet åter upp på dagordningen och en resolution antogs, men det blev ett vagt och allmänt uttalande om behovet av fredlig lösning. Sverige ansåg dock nu att Algeriet kunde diskuteras i FN, trots att det egentligen var en fransk intern angelägenhet, med hänvisning till att det bevisligen begåtts brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. Men något stöd för självbestämmande fanns inte på kartan. I slutet av 1957 var det dags igen. Den svenska hållningen var fortfarande att inte stödja krav på algerisk självständighet. I generalförsamlingen antogs åter en vag resolution, denna gång med en önskan om att inleda samtal. Utrikesminister Undén hade strax innan försäkrat den franske utrikesministern att den svenska hållningen inte skulle vålla Frankrike några bekymmer. Han hänvisade uttryckligen till Sveriges tidigare ståndpunkter och tidigare hållning.

Men så, året efter, 1958 inträffar den första förskjutningen i den svenska hållningen. Det går inte att bortse från att det detta år också inträffar dramatiska händelser i Frankrike, den fjärde republiken slits sönder, de demokratiska institutionerna hotas genom en militär revolt i Algeriet och Charles de Gaulle installeras som premiärminister med det mer eller mindre omöjliga uppdraget att lösa krisen i Algeriet. Den svenske utrikesministern var oroad av de Gaulle och såg demokratin i Frankrike som hotad genom hans tillträde. Under 1958 tog också UD i Stockholm för första gången emot en algerisk delegation som representerade den nyligen upprättade exilregeringen. Och utrikesminister Undén tog i september 1958 vid ett nordiskt utrikesministermöte självmant upp att man borde sätta större press på Frankrike. Kabinettssekreteraren Sverker Åström meddelade redan i augusti att den svenska FN-delegationen skall få lite större handlingsfrihet vid generalförsamlingen detta år.

Under 1958 får också UD en mängd rapporter från ambassadör Lennart Petri i Marocko, mycket kritiska mot Frankrike. Och det är Petri som första gången i de diplomatiska rapporterna lyfter det faktum att kriget i Algeriet utgör ett hot mot maktbalansen i det kalla kriget.

Men i generalförsamlingen lyckas man år 1958 inte nå fram till någon resolution alls ifråga om Algeriet. De nordiska länderna är splittrade och det slutar för svensk del med en nedlagd röst eftersom förslaget i generalförsamlingen trots allt var för långtgående, menade Sverige. Resolutionen krävde att Frankrike utan kompensation eller förhandlingar skulle avstå från sitt eget territorium i samband med algerisk självständighet. Men året efter, 1959, är det dags för en lite större scenförändring.

Under 1959 har president de Gaulle lanserat ett flertal reformförslag för Algeriet och även varit positiv till vissa former av självstyre. Östen Undén är dock inte så imponerad. USA, Norge och Storbritannien ställde sig lite mer positiva till den franska politiken. Trots detta blir det Sverige som hamnar i rollen som den enda väststat som stödjer algeriskt självbestämmande.

Flera väststater var oroliga att stjälpa den positiva processen genom att rösta igenom en alltför skarpt formulerad resolution mot Frankrike. I utskottet avstod Sverige från att rösta då man inte förespråka t ex att FN skulle arrangera en folkomröstning i Algeriet eftersom det stred mot stadgan. Men i generalförsamlingen fick trots allt inte förslaget från utskottet tillräcklig majoritet. Då lade istället Pakistan fram ett förslag – direkt i generalförsamlingen – som uttryckligen erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. En lång principiell diskussion om begreppet självbestämmande fördes i generalförsamlingen och i omröstningen därefter röstade Sverige ja till resolutionen. Övriga Norden, Storbritannien och alla övriga väststater röstade emot utom USA som lade ned sin röst.

På ett sätt kan man säga att det var en slump att det blev just då och just där, men för Sverige blev ändå detta beslut, denna röst, menar jag inledningen till en annan syn på avkoloniseringen och på Sveriges roll i en global maktordning.

Sverige kanske inte spelade en avgörande roll för Algerietkrigets utveckling eller för den algeriska självständigheten. När Sverige bytte position hade den politiska utvecklingen redan börjat ändrat inriktning. Men Sveriges roll som första väststat uppmärksammades och noterades från flera stater i tredje världen och i arabvärlden. Signalen var tydlig, Sverige stödde nationell självständighet som princip i de gamla kolonialväldena. Och för Sverige och svensk utrikespolitik tror jag att FN-omröstningen hade stor betydelse.

FN var en gemensam internationell arena för många av de organisationer och stater som drev avkoloniseringsfrågorna efter andra världskriget slut. Efter att i början stött Frankrikes uppfattning att Algeriet var en inre fransk angelägenhet kom Sverige redan 1957 att stödja uppfattningen att frågan ändå kunde diskuteras i FN. Förklaringen var att det fanns belägg för att Frankrike begick brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. FN blev en avgörande arena för att kanalisera och artikulera det internationella tryck som utövades mot Frankrike. Och FN blev en möjlighet för andra stater, som Sverige, att på allvar engageras i avkoloniseringsfrågorna som dittills inte varit på Sveriges bord.

Avgörande för den svenska vändningen i Algerietfrågan var en förändrad svensk verklighetsbild. Från att ha sett kriget som just en kolonial fråga för Frankrike, ett västland man normalt höll sig väl med från svensk sida, kom Algeriet att bli del i internationell maktkamp. Algeriet blev en fråga om kalla krigets styrkeförhållanden men också om folkrätt och efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Bakgrunden till det förändrade synsättet var dels en ideologisk övertygelse från den svenska utrikesförvaltningen där den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén höll folkrätten högt, dels behovet av att hindra att avkoloniseringen och särskilt Algeriet blev en resurs för öst-sidan i det kalla kriget. Från svensk sida argumenterade man just för vikten av att från västländerna stödja de nationella frihetssträvandena eftersom de forna kolonierna annars skulle söka sig mot Sovjetunionen och Kina, något som skulle kunna hota maktbalansen och därmed världsfreden.

Den svenska och internationella opinionen hade också betydelse, inte som förklaring till den intagna hållningen men som en slags backventil. Det var omöjligt för Sverige, och för världen, att backa från de intagna positionerna. Undén hänvisar också 1959 till att den svenska opinionen inte skulle förstå ett svenskt agerande där man röstade nej till algeriskt självbestämmande. Det var framförallt studentförbund samt folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund som tryckte på, men mediedebatten blev också intensiv under 1958 efter att det avslöjats att Frankrike använt tortyr mot fångar i Algeriet. Inom UD fanns två ambassadörer, Karl Ivan Westman och Lennart Petri, som insåg Algerietfrågans sprängkraft innan man i Stockholm tycks ha förstått den. Deras kritiska rapporter rönte inte så stor uppmärksamhet från Undén, men möjligen blev de efter Undéns förändrade hållning en källa till information. Även Sverker Åström som kabinettssekretare var väl informerad, det går att se hans signatur i ett antal kritiska böcker om Algerietkriget, inköpta och lästa långt innan Sveriges hållning förändrades. Men det var Undén som bestämde, UD var lite mer hierarkiskt då än det blev sedan.

Jag menar att infogandet av avkoloniseringsfrågorna, via Algerietkriget, var en viktig pusselbit i utvecklingen mot det som kallas svensk aktiv utrikespolitik och som var en grundsten i den socialdemokratiska utrikespolitiken ända fram till kalla krigets slut och Sveriges inträde i den europeiska unionen. Algerietkriget kom att peka framåt i svensk utrikespolitik, framåt mot ökad betydelse av internationell opinionsbildning, på alliansfriheten som en grund för handlingsfrihet i relation till den framväxande tredje världen och för självklarheten i rätten till nationellt självbestämmande.

I den aktiva svenska utrikespolitiken kom stödet till nationellt självbestämmande, en ny ekonomisk världsordning, efterlevandet av mänskliga rättigheter och stöd för demokrati att ge Sverige en helt ny roll på den internationella arenan. Mest förknippas kanske denna politik idag med Vietnamkriget och med Olof Palme som vi ett flertal tillfällen höjde rösten mot förtrycket i såväl de europeiska staterna som i övriga världen. Men den aktiva svenska utrikespolitiken tillkom inte som någon moralisk eller självuppoffrande gest, istället var den en realpolitisk möjlighet för ett alliansfritt land. Sveriges aktiva utrikespolitik sågs som det bästa bidraget till en hållbar fred och det var Sveriges roll som alliansfritt land som gjorde positionen möjlig. Men den aktiva utrikespolitiken stärkte också bilden av Sverige som oberoende och därmed stärkte den också trovärdigheten i att Sverige både skulle vilja och kunna stå neutralt om kriget kom. Det är endast i efterhand som den aktiva utrikespolitiken felaktigt beskrivits som tillkommen bara utifrån svensk moralisk självtillräcklighet. Så var aldrig fallet för dem som var med. Visserligen drevs politiken av en djup ideologisk övertygelse – först hos Undén kring folkrätt med det nationellt självbestämmande som avgörande sedan med Torsten Nilsson och Olof Palme kring internationellt samarbete med ekonomisk och social utveckling som avgörande element. Och visst fanns det en drivkraft i socialdemokratins internationella arbete ett starkt patos för internationell rättvisa och för alla folks frihet. Men svensk aktiv utrikespolitik var möjlig tack vare alliansfriheten och den syftade långsiktigt till en stabil och fredlig utveckling i en värld präglad av en stormaktskonflikt. Därutöver bidrog politiken till att stärka den egna svenska säkerhetspolitiska positionen, något som var avgörande för nationell överlevnad om freden trots allt inte skulle hålla.

Idag står FN inför minst lika stora utmaningar som på 1950-talet men organisationen har idag konkurrens av andra internationella organ och samarbeten. De transnationella och övernationella nätverken har blivit fler i denna kommunikationens förlovade tid. FN är inte samma centrala arena som för 50 år sedan, men FN blir heller aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter. I det långa loppet vore alla övriga militära och civila internationella samarbeten mindre värda utan FN som en ram, och genom FN har de folkrättsliga utgångspunkterna en tyngd som de annars inte skulle ha. FN har varit och är fortfarande en garant för det internationella samfundet i någon mening måste relatera sig till – även om man inte tvinga fram en efterlevnad – grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag i sitt agerande. Om vi inte vill glida tillbaka in i en militär och ekonomisk kraftmätning mellan demokrati och auktoritära regimer så är FN genom sin jämlikhet, sin öppenhet och sin universalitet vår största möjlighet att förhindra en sådan utveckling. FN är – med sina brister – därför värt både att fira och försvara.

Anförande hållet på FN-Dagen den 24 oktober 2012 på Svenska Institutet i Paris i arrangemang av Lycée International, Section Suédoise.

Läs mer om ämnet i min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1996.

Det räcker inte med principer och individuella rättigheter

Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.

Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.

Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.

Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.

Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.

När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).

Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.

Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).

Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).

Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.

Hiroshimadagen den 6 augusti 2012

Idag på minnesdagen av atombomben över Hiroshima hade jag förmånen att få hålla ett fredstal vid minnesceremonin i Göteborg, Vasakyrkans församlingshem. Nedan följer talet i sin helhet (lätt språkligt redigerat).

Knappt femton år efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki kom Margurite Duras och Alain Resnais film ”Hiroshima min älskade”. Filmen handlar sin enklaste form om en kort kärlekshistoria mellan en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt. I historien vävs hennes minnen av krigets katastrofer i Frankrike samman med hans minnen av Hiroshima. Det gripande i filmen är att de sår som kriget gett dessa båda människor gör dem öppna för varandra men likväl också skiljer dem från varandra.

Krigets erfarenheter föröder människor och fräter sönder hoppet för framtiden. För soldater blir ibland erfarenheterna från ett krig något att som dikterar resten av livet. I år är det 50 år sedan Algeriet blev en självständig stat efter ett sju år långt befrielsekrig från Frankrike. De franska värnpliktiga soldaterna efter kriget i Algeriet fick bära skulden i andras ögon för att Algeriet inte förblev franskt, och de bar i sina egna ögon skulden för att krigets grymheter tilläts fortsätta långt efter det att kampen egentligen var avgjord. Det ofta bortglömda algeriska kriget är fortfarande ett djupt sår i den franska och algeriska historien och hos många enskilda på bägge sidor om Medelhavet.

Under senare decennier har världen förskonats från de stora krigen, de krig som beskrevs som världskrig, som drog in nästan alla stater i allianser och skuggade de kvarvarande. Men världen har istället sett allt fler demokratier, allt fler människor som får och kan organisera sig politiskt och ha ett ord med i laget när deras länder skall styras. Det finns en sanning som säger att demokratier inte börjar krig med varandra, och det innebär att ju fler demokratier desto färre krig blir det. Men det innebär inte konflikterna upphör. Särskilt i den fas av ett lands utveckling som innebär just demokratisering finns stora risker för konflikter. Grupper som haft makt förlorar den och grupper som varit förtryckta får makt. I dessa känsliga lägen är risken för övervåld och maktmissbruk överhängande. Sällan har dessa stater hunnit få en legitim och trovärdig rättsstat på plats och processen mot en stabil demokrati är hotad från många håll.

Fred är inte bara fred mellan folken, fred är också fred inom folkgrupper. Våld som konfliktlösning måste bli en än mindre relevant väg än vad vi sett hittills. Även störtande av diktaturer kan och skall ske med fredliga lösningar för ögonen. Att konflikter uppstår både inom grupper och mellan grupper av människor är inget att förvånas över, tvärtom är oftast intressekonflikter viktiga motorer i en utveckling mot ökad jämlikhet och välfärd. Men att dessa konflikter kan lösas på fredlig väg är nödvändigt. Att genom en aktiv bistånds- och utrikespolitik mycket mer än idag uppmuntra till att politiska konflikter kanaliseras genom ett politiskt system med partier, organisationer och förhandlingar är därför en oundgänglig del av fredsarbetet.

Vi vet att tillgången till vapen är en viktig förklaring till förekomsten av dödligt våld. Det kan gälla situationer som den i Colorado, USA, där en uppenbarligen sjuk man nyligen skjutit ihjäl tolv människor på en biograf och skadat ett femtiotal. Men det kan lika gärna handla om tillgången på stridsvagnar och stridshelikoptrar i det syriska inbördeskriget. Vi kan aldrig komma runt det faktum att själva vapnen i sig själva är ett nödvändigt villkor för de flesta typer av dödligt våld och inbördeskonflikter.

Att medverka till att tillgången på vapen ökar i världen kan därför inte rättfärdigas. En demokrati, som alltså tillhör den grupp av stater som per definition tillhör den fredliga delen, bör därför vara ytterst varsam med hanteringen av sina egna vapen för export. Att som i Sveriges fall övergå från att tillverka vapen för att säkra det egna försvarets oberoende till att låta vapenexporten vara en del av svensk know-how och ingenjörskonst som skall säljas på en kommersiell, men korrumperad, marknad kan därför inte vara politiskt rättfärdigt. Den moraliska plikten för demokratier att motverka att konflikter löses med våld måste få gå före en nationell önskan om att öka på bruttonationalprodukten genom ökad försäljning av svenska vapen.

För många människor i min generation var det kalla kriget en helt överskuggande del av vår politiska uppfostran. Berlinmuren var en närvarande och skrämmande symbol för förtryck och ett slags internaliserat krigstillstånd. Jag glömmer aldrig när muren föll den 9 november 1989, själv var jag i Paris och det kändes liksom lite närmare Berlin än om jag varit i Göteborg. Jag minns också fredsdemonstrationen för 30 år sedan, 1982 då ett hundra tusen människor tågade genom Göteborg för att protestera mot kapprustningen. Där fanns en frustration och en uppdämd ilska mot de ideologiska skuggor mot vilka väst och öst byggde in sig en dödsdans – som vi då trodde – utan slut.

Sedan protesterna mot USA:s egenmäktiga intervention i Irak 2003 har vi sett mycket litet av globala antikrigsdemonstrationer. Jag ser idag mycket litet av kollektiva manifestationer mot våldet som konfliktlösning, mot export av dödliga vapen och mot militärt engagemang i andra länder. I stället har vi fått en värld där militära interventioner önskas och välkomnas. En situation som måste ses som ett tecken på den uppgivenhet många känner inför förtrycket och våldet.

I Afghanistan kommer nu USA och andra länder att snart lämna efter sig ett land som är än mer politiskt förött än det var efter Sovjetunionens intåg och ockupation under 1980-talet. Militära medel är aldrig någon lösning på politiska konflikter. Den svenska hållningen i dessa frågor debatteras sällan eller aldrig, den svenska utrikespolitiken förs någon annanstans än i de politiska salongerna och bland medborgarna i allmänhet har s k problem med migration och flyktingar blivit viktigare än varför människor flyr från våld och krig.

Sveriges ansvar för att främja fredliga lösningar på interna och mellanstatliga konflikter kan inte döljas bakom dimridåer om Europeiska Unionen eller om kalla krigets slut. Den svenska rösten måste åter bli distinkt i regioner som t ex Kongo, Sudan, Mali, Västsahara och Mellanöstern och för det krävs både en folklig mobilisering mot våld som konfliktlösning och politiker som engagerar sig i de moderna krigens konsekvenser.

Demokratier krigar inte med varandra, det lär vi studenterna i statsvetenskap och det är alldeles riktigt. Kriget sätter djupa spår, såväl atombomben över Hiroshima som t ex krigen i Algeriet och Indokina präglar människor och stater under generationer framöver. Därför har demokratier också ett moraliskt ansvar att medverka till att andra regioner och länder inte heller löser sina konflikter med våld. Som en demokrati har vi ansvaret att i mycket högre utsträckning än nu medverka till bistånd och utvecklingsstöd för att bygga upp fullskaliga politiska system med partier, fackföreningar, valsystem, offentlig förvaltning och rättstatlighet. Vi har ansvar för att inte medverka till att mängden vapen i världen ökar, vi skall på sikt sluta exportera vapen överhuvudtaget och under tiden inskränka exporten till ett mindre antal stabila demokratier och där korruption inte förekommer.

Vi som medborgare måste också känna det moraliska ansvaret att delta i debatten om hur vi åstadkommer fredliga konfliktlösningar i vår värld, det kan gälla allt från att kräva svenska uttalanden i olika konflikter i världen till att ställa dem till svars som har dessa frågor på sitt bord. En mer vital och engagerad utrikespolitisk debatt i Sverige har förtjänsten av att sätta fredsfrågorna på dagordningen – det är ett ansvar som vi alla kan dela och där vi alla kan dra vårt lilla strå till stacken.