Kategori: Politiska partier

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

Sveriges partisystem på väg att förändras i grunden?

Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?

Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.

Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.

Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.

Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet

Det var Jimmie Åkessons premiärtal i Almedalen, men inte bara för honom personligen utan för Sverigedemokraterna som parti. Man förstår att denna position är något han och partimedlemmarna måste ha längtat efter, och parollen ”Här för att stanna” indikerar också en viss triumfatorisk känsla. Antagligen riktad mot all dem som ”bor på Södermalm och sysslar med media”, för att citera honom själv.

Åkesson började med en lång exposé och beskrivning av det politiska landskapet ur Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet litar inte på etablerade medier och behovet av att lägga till rätta och förklara hur man ser på det gångna parlamentariska året är därför givet. För Åkesson är det viktigt att peka på legitimiteten i den egna positionen och på behovet av just den roll som tungan på vågen som partiet har. Samt förstås att man använt den så bra man kunnat utan att tillhöra något block. Åkesson poängterade att han tillhör den socialkonservativa idéströmningen, men av talets slut att döma (folkhemmet) är det nog snarare den nationalkonservativa. Retoriskt föll han på eget grepp när han först sade sig förneka vänster och höger som skiljelinje i svensk politik för att strax därefter använda just denna uppdelning för att angripa motståndarna. Alla de nyaste partierna (Kd, Mp, Sd) har velat sätta sig över vänster-höger-skiljelinjen, det är ett slags argument för den egna existensen. Men i sinom tid har de inordnat sig i det svenska politiska universum som är den svenska historiens och de svenska väljarnas.

Den tyngsta kritiken levererar Åkesson dock mot regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Åkesson angrep Reinfedlts regering från perspektivet regeringsfähighet. Regeringen tar helt enkelt inte ansvar för landet, menar Åkesson. Underförstått för att man inte samverkar med SD. Reinfeldt fick tillbaka sina ord om att den som tycker om Sverige inte röstar på Sd. Åkesson menar att den som tycker om Sverige regerar inte i minoritetsposition och låtsas som om det är majoritet.

Den näst tyngsta kritiken kom emot Miljöpartiet, som ju också står längst ifrån SD, där Åkesson helt enkelt utmanade dem om att bli den tredje kraften i svensk politik. Att regeringen öppnar för att samarbeta med Miljöpartiet menar Åkesson vara en fullständig anomali med tanke på det ideologiska avståndet, implicit menar han förstås att det är till SD regeringen borde sträcka fram kardan.

SD och Jimmie Åkesson har lagt över tyngdpunkten under de senaste månaderna på kriminalpolitik, trygghet, ansvar och äldreomsorg. I talet idag var det primärt kriminalpolitiken som var i fokus, ett område där SD hela tiden haft ett tydligt program och stöd bland sina sympatisörer. Med tanke på att SD:s väljare tillhör dem som läser lite mindre av vad Södermalmsgänget som sysslar med medier skriver och är lite mindre intresserade av politik så bör nog partiet akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett alltför nedtonat fokus på invandring och integration kan ge övriga partiet möjlighet att göra inbrytningar och ludda till profilen nom ett område som SD själva fört upp på agendan. Å andra sidan kommer en breddad repertoar från SD:s sida att göra det svårare för övriga partier att motsätta sig samarbete. Det blir rätt komplicerat att anklaga Åkesson för att vara rasist för att han vill ha hårdare straff…

Jimmie Åkessons artikel på SvD Brännpunkt kan du läsa här.

Konservativ Hägglund farbroderlig i Almedalen

Göran Hägglund, i elegant ljus sommarkostym, talade ledigt och till synes väldigt fritt i Almedalen ikväll. Han såg sommarglad ut och började också – sin vana trogen – med vad som skulle vara lite roliga anekdoter om seminarier han uppenbarligen inte bevistat. Humor är ju en smaksak, men jag tyckte det var rätt krystat. Men sedan kom temat för dagen: barn och ungdomars uppväxtvillkor. Trogen partiets nya relationslinje så var det bye bye till både verklighetens folk och de privata moralfrågorna.

När jag var ung så var det många som klagade på ungdomen. Vi sades ha långt hår, röka hasch och sniffa thinner för att inte tala om eländet med träskor och jeans. När min mamma var ung var det många som klagade på ungdomen. De tog inte ansvar, hedrade inte sina föräldrar och dansade rockabilly. Utan att veta är jag säker på att min farfar, som var dansbanemusiker på 1920-talet, ansågs förföra den tidens ungdom. För att inte tala om jazzen.

Göran Hägglund berättar skräckhistorier om barn som rånar andra barn och om föräldrar som blir arga på polisen när deras barn har stulit. Visst finns detta. Självklart är det så. Men att 25 % av de brottsmisstänkta är i tonåren är kanske inte så förvånande om man betänker att den mest brottsaktiva gruppen i alla samhällen är unga män… Jag är ledsen Göran Hägglund men ditt farbroderliga tilltal om ungdomar och deras föräldrar får mig att tänka på dessa gamla minnen. När du målar upp ett leende sommarlandskap och barndomens oskyldiga små lekar idylliserar du verkligheten på ett närmast komiskt sätt. Så har vi alltid beskrivit den svunna tid när vi var vackra, unga och hade livet framför oss.

Göran Hägglund är ledare för ett icke-liberalt parti. Det skiljer hans parti tydligt från övriga allianspartier och det är viktigt om KD skall ha en chans att ta sig över fyra-procent-spärren av egen kraft. Men bland de olika konservatismer som står till buds väljer Hägglund den auktoritära värdekonservatismen. Den konservatismen är främst företrädd i den anglosaxiska världen och förknippad med bl a en hård syn på kriminalitet och ungdomskultur. Familjens fostrande roll som auktoritet står i centrum. Socialkonservatismen som är mera företrädd på kontinenten kännetecknas av en positiv syn på staten, har katolska rötter och har en paternalistisk idé om den goda överheten som bör tillgodose medborgarnas behov på olika sätt.

Kristdemokraterna är beroende av att hålla fast sin frikyrkliga kärntrupp, men jag är inte säker på att Hägglunds tal ikväll var så tilltalande i den gruppen. För dem är primärt andra frågor som står i centrum: bistånd, flyktingpolitik, religionsfrihet, äldreomsorg, stöd till familjer och sociala insatser via civilsamhället, en mer socialkonservativ blandning alltså. Snarare riktade han sig till alla de moderata stödväljare som han fick i valet 2010 och som kanske saknar den värdekonservativa ådran i sitt eget parti. Men utan det konservativa frikyrkofolket kommer Hägglund att få problem att legitimera sitt partis ideologiska position. Att dessa väljare är rörligare än man kan tro berättade docent Magnus Hagevi vid ett seminarium under politikerveckan i Visby. Månne är de redan på marsch?

Läs gärna Magnus Hagevis generella analys av de religiösa väljarna i 2010 års val här.