Kategori: svensk politik

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…

Lars Leijonborg bör avgå

Imorse satte jag nästan min café au lait i halsen när forskningsminister Lars Leijonborg (fp) i Vetenskapsnyheterna (P1) lät meddela att nu skulle forskningen få fem miljarder men den största posten (1,8 miljarder) skulle gå till forskningsprojekt som bestämts av regeringen! Han fortsatte med att förklara att förfarandet skedde med motivet att Vetenskapsrådet funnits ”i årtionden” och inte lyckats ta fram satsningar med ”forskning i världsklass”. Man tager sig för pannan!

Vetenskapsrådet skapades år 2001 – alltså för sju år sedan! Att en forskningsminister inte bättre känner till den myndighet som är statlig huvudaktör inom hans eget område är pinsamt. Att ta fram forskningsmiljöer ”i världsklass” är inget man gör i en handvändning. Sverige har fått flera Nobelpris under årens lopp, senast Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Vetenskaprådet har sedan flera år tillbaka s k Linnéstöd som ges just till miljöer som av internationella paneler bedöms vara ”i världsklass”. Tillika finns stöd till s k excellenta miljöer, personer och forskningsområden via såväl VR som andra forskningsfinansiärer.

Att skapa forskning i världsklass, Lars Leijonborg, är något som kräver långsiktig forskningspolitik med tillskott av resurser. I forskarsamhället fråntogs vi fakultetsanslagen av den tidigare regeringen eftersom bra forskning skulle skapas genom konkurrens. När nu detta inte heller tycks hjälpa är det dags för Sveriges regering att avgöra vad som är forskning i världsklass. Syftet är tydligen att forskningen skall komma fram till de av politiker på förhand bestämda och utpekade resultaten och metoderna.

Under den tid jag satt i VR fick jag ibland mejl av folkpartister som sa sig stå min sida när jag – tillsammans med flera kolleger – stred mot den politiskt styrda forskningen. (Något jag gjorde i princip alla åtta åren jag fanns i VR eller HSFR.) Tobias Krantz (fp) var en av dem som då hörde av sig och talade om hur viktigt det var att motarbeta den socialdemokratiska regeringens styrningsambition. Han har också senare krävt att EU:s byråkrati inte skall styra forskningens inriktning och att bra forskning växer fram ”underifrån forskare emellan”. Folkpartiet har också tagit strid för att politiker inte skall sitta i universitetens och högskolornas styrelser (vilket nu är genomfört) och folkpartiet har initierat den utredning om att frigöra universiteten från statlig styrning som just nu pågår.

Det känns mycket märkligt att en minister med ansvar för forskningsfrågor dels inte vet något ens om den statliga delen av sitt eget fält, dels uppenbarligen är på en helt annan linje än utbildningspolitikerna i det egna partiet. Jag tycker också att det är ett märkligt att staten inte är bra på att äga företag (och därför säljs de nu) men tydligen jättebra på att bestämma vilka forskningsprojekt i medicin eller historia som är ”i världsklass”.

Om forskningspolitik utifrån mina erfarenheter i VR skriver jag i en kommande bok på SNS: ”Forska lagom och vara världsbäst. Sverige möter forskningens globala strukturomvandling” (red: Mats Benner och Sverker Sörlin) som utkommer i november. Tillägg 090130: Mitt kapitel i boken uppmärksammas idag i DN, på ledarsidan.

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.

Lars Ohly och Tacksägelsedagen

På söndag är det Tacksägelsedagen. Då brukar vi i kyrkan tacka Gud och varandra för skörden, i staden blir det mest i bildlig bemärkelse, men ändå.

Lars Ohlys artikel idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt – med rubriken ”så går det när nyliberaler får styra” – kanske är just ett sådant tecken på tacksamhet. När han och vänsterpartiet nu mobbats ut från den varma rödgröna mittengröten tar Ohly bladet från munnen och säger allt det som halva socialdemokratin och stora delar av fackföreningsrörelsen och en väldig massa människor med allmänna vänstersympatier säger. Välkommen till oss, skulle jag tro att en tolkning av det latenta budskapet skulle kunna vara. Läs Ohlys artikel här. Fortsättning lär följa…

För övrigt meddelade igår en presumtiv miljöpartist mig att nu när de gröna associerat sig för evig tid med betongpartiet och kärnkraftskramarna i SAP så tänkte hon nog inte alls stödja mp. Jag tror att hon är ganska representativ för en stor grupp storstads-miljöpartister.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

Stark offensiv – mot mittenträsket

Miljöpartiet och socialdemokraterna samarbetar allt oftare och allt tätare. Igår lanserades ett gemensamt budgetförslag om utbildningspolitiken, som förstås handlade om satsning på yrkesutbildningar. Förstås eftersom SAP och Mp försöker sig på den kära strategin ”triangulering”, alltså att ta motståndarens ståndpunkt men vrida den lite närmare den egna. I ett normalt höger-vänster-orienterat system som det svenska innebär triangulering alltmer av mittenorienterad politik.

Alliansen drev in moderaterna från högerflanken, och möjligen hänger Kd löst inför valet 2010 vilket ytterligare försvagar socialkonservatismen i alliansregeringen. Nu söker sig SAP in mot mitten, arm i arm med Mp. Miljöpartiet är det parti som kan ta steget över blockgränsen, där finns ingen lojalitet med vänsterblocket. Desto viktigare för SAP att binda in partiet i en framtida regeringskoalition. Men det framstår nog märkligt för många traditionella SAP-väljare att förknippas med sol, vind och vatten, med medborgarlön, friår, friskolor, privatisering och samba snarare än med klassanalyser, kärlek till offentlig sektor, höga skatter och folklig kultur.

Den närmast magnetiska kraft som mittenpositionen utövar på de svenska partierna just nu kan straffa sig inför valet. Vänsterblocket kan ge plats åt en populistisk vänsteropinion som i finanskrisens och lågkonjunkturens tid kräver utgiftsökningar inom välfärdsområdet som få socialdemokrater kommer att ha modet att säga nej till. Högerblocket kan förlora sin socialkonservativa komponent och istället på allvar släppa in främlingsfientliga och djupt kulturkonservativa krafter i debatten. 

Ponera ett scenario i Riksdagen efter 2010 där vi har varsin stark höger- och vänsterflygel samt två försvagade mittenblock på var sida gränsen. Och sedan säger Miljöpartiet tack och adjö till SAP och bildar mittenregering med två borgerliga partier och passivt stöd från Moderaterna…

I Frankrike kallas den politiska mitten för ”le Marais”. Det betyder träsket. Det var 1950-talets många mittenregeringar som skapade det uttrycket, bakgrunden var att ingen regering förmådde uträtta något eftersom det räckte med att en stark vänster eller höger inte ville vara med. Blivande presidenten Charles de Gaulle krävde därför en helt ny författning för att delta i politiken igen 1958, en författning som gav presidenten den största makten och som strukturerade parlamentet tydligt i två block. Inte vet jag, men ett franskt valsystem* i Sverige kanske skulle göra gott? (Vem vet, kanske republik också…)

* Det franska valsystemet är ett majoritetsval med enmansvalkretsar, i två omgångar. Nomineringar sker efter partilistor.

Postpolitik och annan politik

I måndags hade jag en recension av boken ”Betraktelser över en postpolitisk samtid” (red: Tesfahuney och Dahlstedt) i Svenska Dagbladet. Jag erkänner mig lite skeptisk till begreppet post-politik som ett analytiskt begrepp men ser också poängerna med beskrivningen av samtiden i dessa termer. Jag skriver bl a att 

…vi ser entreprenörerna som vår tids hjältar. Enskilda riksdagsledamöter som går emot partilinjen skulle kunna liknas vid en entreprenör som vunnit sitt mandat på en viss tematik och som är villig att offra en del för sin ståndpunkt. Också kulten av Batman kan illustrera entreprenören, med känslighet för marknadens behov. Batman är anpassningsbar och flexibel, hans rätta jag är fördolt men han kommer när han behövs. Och han slår ned på den ondska som stadens politiska ledning inte rår på. Entreprenören är vår tids dygdeideal, inte den plikttrogne industriarbetaren, lojale partiarbetaren eller den punktlige kanslisten.

Läs mer här.

Junilistans svarta får på bokmässan

Igår medverkade jag på Bokmässan i ett samtal kring Junilistans rapport ”Svarta får i EU-parlamentet”. Det var jag och rapportens författare Jan Å Johansson som under ledning av Lotta Fogde kom in i ett riktigt animerat samtal kring europeisk integration och kollisioner mellan nationella normsystem.

Rapporten berättar inte särskilt mycket nytt, mest är det en fråga om en uppräkning av ett antal parlamentarikers tvivelaktiga affärer och för den delen också leverne. Men det var de intrikata frågorna om avsaknaden av diskussion i svensk politisk kring integrationens reella problem och den demokratiska rimligheten i att lägga än mer makt i EU-parlamentet som stod i centrum för samtalet. Det finns demokratiska risker med såväl Lissabonfördraget som med en ökad mellanstatlighet.

Det är inte utan att jag tycker att Junilistans synpunkter och argument i de europeiska integrationsfrågorna borde synas och höras mer i svensk EU-debatt, särskilt nu när såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet börjar antyda att de vill gå från EU-motståndare till att bli EU-kritiska. Risken med Junilistans nya rapport är dock att argumentationen hamnar på personnivå när den så innerligt väl borde föras på principiell nivå.