Kategori: svensk politik

Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte  är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris. 

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?

Polisen – var god vänta…

Vid flera tillfällen har jag irriterats av den oändliga tid det tar att ringa polisen för påtala ett bilinbrott, träd över vägen eller skadegörelse i grannskapet. Igår natt var det lite mer bråttom då en trafiksituation var på väg att urarta fullständigt. Via 11414 skall man numera nå polisen. Till min alltmer upprörda förvåning får jag ta ställning till om jag vill ha ett nytt pass, anmäla en stulen cykel etc (eller varför inte köpa tågbiljett till Växjö…) innan jag alls placeras i en telefonkö. Efter närmare fem minuter bröts kontakten och jag lyckades aldrig komma fram.

Kanske skulle jag ringt 112. Och blockerat ännu fler döende personer med hjärtstillestånd, punkterade lungor och drunkningsolyckor än vad som redan är fallet.

Hur kan polisen ha frångått ett system som innebär att man når lokal radiocentral på 30 sek, får tala med en person som har lokalkännedom och veta att hjälp är på väg, till förmån för en växelfunktion där ALLA ärenden passerar samma långsamma byråkratiska kvarn – oavsett tid på dygnet? Och hur kan någon undra varför det verkliga nödnumret 112 är överbelastat och människor därför får vänta för länge på ambulans?

Ta fram ett alternativt nödnummer, eller återinför möjligheten att ringa lokal polis, för icke-livshotande situationer!

Regeringen gör forskningen till ideologiproducent

Läser i Riksdag & Department no 1, 2008 att den svenska forskningen nu skall knytas ännu närmare politiken och bli ännu mer ideologiproducerande. Den borgerliga regeringen har hittills lagt ner forskning om arbetsmiljö (Arbetslivsinstitutet) och integration (Integrationsverket) med hänvisning till att den var ideologisk och inte bedrevs i fri form. Forskningen om svensk Europapolitik skall tydligen ha andra regler. Den skall istället styras upp ännu mer. Det kan väl aldrig vara så att forskningen om arbetsmiljö och integration tenderade att kritisera den typ av politik regeringen ville föra medan Europaforskningen tänks tjäna regeringen bättre? Det ligger ju i linje med att Gunnar Hökmark år 2000 ville inrätta ett forskningsinstitut som visade hur bra det var med marknadsekonomi och folkpartiets krav att man skulle forska fram att kommunismen begått brott mot mänskliga rättigheter som en kompensation för forskningen om nazismen. Gud bevare forskarna för sådana vänner!

SIEPS, Svenska institutet för europapolitiska studier, har helt enkelt inte varit tillräckligt policyrelevant. Nu skall forskningen styras över mot att ta fram underlag för den förda politiken. Den borgerliga regeringens retorik om fri forskning, elituniversitet och excellens inom utbildning hamnar i ett annat perspektiv när man ser vad de faktiskt gör.

Sieps ska vara kvar men får ny rollEU. Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps, bör finnas
kvar, anser den utredning som utvärderat myndigheten. Men uppdraget
att ta fram underlag för Sveriges Europapolitik bör betonas mer.
Enligt utredningen har Sieps i sin roll som länk mellan den akademiska
världen och beslutsfattarna hamnat för långt ifrån beslutsfattarna.
Utredningen föreslår att Sieps styrelse avskaffas och att myndigheten
i stället får ett vetenskapligt råd.SOU 2007:109

(R&D 0801; Texten endast åtkomlig på Presstext.)

Stadsplanering och individualism

I Stockholm och Göteborg pågår intensiva debatter kring stadsbyggnadsfrågor. I GP skriver Mark Issit om citybranding och om behovet av en stadsarkitekt. I SvD debatterar Stockholms borgarråd Mikael Söderlund (m) med olika kluster av debattörer som alla har det gemensamt att de vill se en stadsbyggnadsutveckling som växer fram inifrån staden själv (senaste artikeln här).

På ett sätt är politiseringen av stadens planering och uttryck en följdriktig konsekvens av samhällets individualisering. Tankarna på kollektiv planering utifrån gemensamma behov har inte längre någon resonansbotten. Varje stad strävar också efter att ha en Wingårdhare (göteborgshumor…) d.v.s. en spektakulär byggnad av något slag som sätter staden ”på kartan”. (Vems karta kan jag undra?) Möjligheterna är också mycket stora för en sådan utveckling nu då tekniken utvecklats, pengarna flödar och staden som miljö blivit ”chic” igen. Kanske kan man jämföra med tiden efter branden i Chicago när skyskraporna växte fram där.

Personligen har jag inget emot mycket höga hus, mycket stora hus eller väldigt annorlunda hus. Men jag ser en risk i att 1960-talet är på väg tillbaka. Här citerar jag en bebyggelseantikvarie jag känner – rivningshysterin griper omkring sig, konkurrensen om 15 minuter i rampljuset är så stor och pengarna så stora att kommunerna genom att sälja byggrätter gärna gör sig av med hundraåriga etablerade stadsmiljöer till förmån för spektakulära – ofta bostadsrätter –  icke-kontextuellt planerade byggnader.

Låt oss ta fasta på lärdomarna från 1960- och 1970-talens rivningar när vi nu vet att de delvis skapade det förkättrade ”utanförskap” som underklass och dålig ekonomi idag kallas. Då drevs byggföretagen av ekonomiska krafter, staten av blind moderniseringshysteri och individerna kom emellan. Högkonjunkturen började mattas av men planeringen var redan klar och byggandet fortsatte, likt en oceanångare, långt in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och obebodda lägenheter. Likheten med idag är slående. Vi skall inte återvända till de planekonomiska idéerna, men inte heller offra organiskt framvuxna stadsmiljöer på individualismens altare.

Här kan ni ladda ner ett exempel på vad som i höst blir grävskopornas rov i Mölndal. Argumenten är desamma som de var i Haga och Annedal – ”husen är i så dåligt skick”. Men varför är de det? Jo, för att det kommunala bostadsföretaget inte skött sina åligganden och underhållit dem. I Sverige är själva rättigheten att äga en fastighet överordnad ansvaret att ha omsorg om den.

Var är samhällsanalysen?

För en tid sedan försökte jag få igång en diskussion om den nya moralismen. Jag hävdade att en underström i samhällsdebatten såsom den förs i massmedierna är en slags underliggande moralism – alltså en normerande föreställning där såväl missunnsamhet som besserwisserattityd är centrala komponenter. Något som leder till en av-politisering.

Nu när Agenda, Aktuellt och Debatt alla blivit SvT-program som handlar om privata frågor – alltså om samvete, individernas ”livspussel” och om trygghet i olika former – undrar jag vart samhällsanalysen tagit vägen. Senast idag hörde jag också i P1:s Studio Ett en person tala om ”svenska folkets syn på politik” som en grå massa utan skiljelinjer. Konflikter, klassklyftor och motsättningar lyser helt med sin frånvaro i svenska mediers spegling av den svenska samhällsdebatten. De enda konflikter som får något större intresse i nyhetsmedierna i TV är antingen bildmässiga fattiga afrikaner som skriker eller konstiga irakiska muslimer som också skriker. (Och vad skapar det för föreställningar?)

Var är analysen och debatten om makt, om intressemotsättningar och målkonflikter i svensk politik? Är det frånvaron av medieintresset för dessa fenomen som gör att unga människor inte tror att politiskt engagemang leder någonvart?

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

 

Ny utbildningspolitik krävs för framtidstro

Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.

Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.

Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.

När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.

Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS