Folkpartiet Liberalerna och FRA-lagen

Kanske har de gamla liberala takterna vaknat till lite liv igen – häromdagen skrev tre gamla folkpartiledare en artikel på DN-debatt mot FRA-lagen och idag i Aktuellt kl 21 såg jag sex kvinnliga folkpartistiska riksdagsledamöter säga att de kommer att rösta nej till lagen när den återkommer till Riksdagen i höst.

Visst är det litet egendomligt att de inte förrän nu vågar säga ifrån, men möjligen känner de nu vinden i ryggen. Hur regeringen skall klara hem den här lagen givet läget idag begriper jag inte. Än märkligare då att statsministern vare sig nämnde den i sitt Almedalstal eller reagerat på den – ja, man få väl kalla det så – folkstorm som lagen skapat.

För mig framstår det enda politiskt rimliga receptet vara att svälja prestigen och komma ut ur avlyssningsrummet och ge oppositionen en hand. På det sättet tvingar Reinfeldt över formuleringsbördan till dem som nu är emot. För alla vet att alliansen MOT lagen är benhård och är legerad av motstående intressen. Enda sättet för regeringen att få igenom en lag som i någon mening liknar det som de önskar är att prata med motståndarna, då lär motsätttningarna komma till ytan. Härska genom att söndra, sa redan de gamla romarna.

PS Dålig uppkoppling så jag avstår från länkningar DS

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.

FRA-lagens skiljelinjer

Dagens FRA-seminarium i Almedalen var ett av de mest välorganiserade och självdisciplinerade tillställningar jag bevistat på länge. På scenen satt nio personer med djupgående kännedom om och/eller inblandning i FRA-lagens tillkomst och i publiken mer än 100 personer som i stort sett alla var emot lagen. Under ledning av Martin Aagard var stämningen nästan lite uppsluppen. Det var som om vi som är motståndare instinktivt kände att vårt argumentativa och moraliska övertag inte behövde förstärkas ytterligare. Det var endast Mikael Odenberg – vem annars? – som föll ur ramen genom ett personangrepp på Rick Falkvinge när denne ställde en fråga.

Sten Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell (tiilika reservofficer i flottan) var dock den som sakligt framstod i sämst dager. Först kunde han inte skilja på de åtgärder staten har rätt att ta till mot brottsmisstänkta och andra medborgare eftersom han försvarade lagen med hänvisning till sin erfarenhet av att som åklagare fatta beslut om integritetsinskränkningar. Sedan hade han överhuvudtaget inget svar alls när Tidningsutgivarnas VD frågade hur de tänkte hantera det flagranta brott mot meddelarskyddet som lagen är. Jevrell kippade efter ett svar som en fisk kippar efter luft. Han försökte med att ”sådant material skall slängas” varvid frågeställaren poängterade att lagövertträdelsen begås i samma ögonblick som FRA alls behandlar mejlet ifråga. För det tredje talade Jevrell om att man skall ”naturligtvis” bearbeta och ”titta på” den dom från Europadomstolen som underkänt en brittisk avlyssningslag av samma typ som FRA-lagen. Juristen Clarence Craaford påpekade då att det var ett arbete som borde skett innan lagen klubbades igenom. Det är nämligen så Europakonventionen numera skall fungera. Jevrells kompetens för sitt uppdrag bör nog ifrågasättas.

Det var sedan intressant att höra hur Diakonia fick rådet att kryptera sina mejl om man ville undvika att känslig information om konflikten i Mellanöstern skulle nå t ex brittisk eller amerikansk säkerhetstjänst. Hm, är det vad ”terroristerna” också skall göra då? Crafoord påpekade klokt att det var information kring just den typ av etniska och religiösa konflikter som Diakonia sysslar med som skall avlyssnas…

Det nationella perspektivet dominerade dock diskussionen, något som är mycket märklig i denna globala era. Detta nationella intresse dominerade dock motiven framför allt hos dem som ansåg lagen nödvändig medan de globala individuella fri- och rättigheterna var vad som präglade motståndarnas argument. Skiljelinjen mellan konservativ nationalism och ultramodern individualism blev tydlig.

Annie Johansson (c) försökte rädda sin heder genom att hänvisa till att FRA-lagen visat att unga människor visst är politiskt engagerade. Jaha, så det var skälet till att hon protesterade mot lagen från början och hävdade att hon skulle driva integritetsfrågorna i riksdagen om hon blev vald. Unga människor är politiskt engagerade, bara inte så mycket i partipolitiken. Det behöver vi ingen FRA-lag för att få veta.

Per Schlingman och Mona Sahlin i Almedalen

Deltog idag i ett bloggmöte med moderaternas partisekreterare Per Schlingman, djupt nere i katakomberna under Visby Hotell. Miljön var medeltida men ämnet var bloggosfären och den virtuella politiska verkligheten. Moderaterna skall vara bäst på nätet i nästa valrörelse, menade Schlingman. Nåja, problemet med legitimitet kommer man nog inte undan även om partiet gör sitt bästa för att ”behandla bloggare som vanliga journalister”. I väljarnas ögon lär bloggare vara just individuella fria logotyper som driver sina egna linjer, medan Dagens Nyheter och The Economist har en politisk position.

Men intressantare var förutsägelsen om en ny plattform för medlemskap och sympatisörskap som Schlingman lanserade. Moderaternas idéer där om att låta medlemmar logga in, sympatisörer registrera sig och andra användare välja vilken kontakt de vill ha pekar mot den partiorganisationsmodell som jag i andra sammanhang föreslagit som en revitalisering av partierna i Sverige: skiktat medlemskap. Runt en kärna av helylle-medlemmar rör sig medlemmar som vill vara aktiva inom vissa områden, passiva medlemmar, sympatisörer och intresserade. De olika ”skikten” har olika möjligheter till inflytande och kontakt med partiets ideolgiska utveckling och möjlighet till inflytande över t ex nomineringar, politisk agenda och beslut. En sådan partimodell skulle kunna göra partierna inte bara till den självklara beslutsarenan som idag utan också till en interaktiv arena där partierna mobiliserar, kanaliserar och aggregerar medborgarnas uppfattningar.

Efter Schlingman promenerade jag ner och lyssnade på en Mona Sahlin som i Almedalen höll ett ovanligt tufft tal. Hon hade flera bestämda besked – om fastighetsskatt, FRA-lagen, NATO och Sverigedemokraterna. Hon talade ovanligt mycket utrikespolitik och betonade att Sverige måste ta upp tråden från Palmes tid med att vara en soloröst i kören, inte bara vara sjunga med i anvisad tonart. Faktum är att Mona i knallrosa kavaj verkade ha skakat av sig lite av sin teflonmässiga lyssna-på-medlemmarna-retorik och tycktes ha lyssnat tillräckligt mycket för att faktiskt ha en bestämd uppfattning.

Att sedan Lars Ohly glatt skakade hand med folk till höger och vänster i väntan på Mona skall vi nog inte övertolka… Per Schlingman väntade f ö också ivrigt på talet – eller var han bara där för Henrik Schyfferts skull?

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.

Lissabonfördraget: Det politiska är privat?!

I samband med striden om FRA-lagen utkristalliserade sig en grupp människor som oberoende av ideologisk hemvist alla stred för rätten till personlig integritet. En del vill inte ha någon statsmakt alls och andra vill ha en stark statsmakt och just därför måste den vara trovärdig. Flera riksdagsledamöter ville rösta efter sin övertygelse, endast en gjorde det.

Snart skall Lissabonfördraget ratificeras i Sveriges Riksdag. Lissabonfördraget innebär att ännu mer makt flyttas till EG-domstolen och till EU-kommissionen. Att EG-domstolen kommer att fortsätta att flytta fram sina positioner håller jag för helt självklart med tanke på dess historia. EG-domstolens beslut gynnar alltid marknadskrafterna och den starka individen (läs: entreprenören). Det innebär att välfärdsstater av svensk typ konsekvent monteras ned. Den svenska idén om att kontrollera kapitalet och därmed få det att jobba för hela folkets välstånd, liksom idén att kollektiv rationalitet bör gå före individuell är fullständigt kontradiktorisk mot EG-domstolens principer, och mot de principer som ligger bakom Lissabonfördraget.

Att den borgerliga regeringen vill ha igenom LIssabonfördraget begriper jag, men att socialdemokrater varit bland de ivrigaste att heja fram ett överstatligt EU övergår mitt förstånd. Det finns trots allt flera EU-kritiska sossar, och kritiker även i det borgerliga lägret, som kunde hört av sig. Ibland ser jag för mig bilden av hur vänsterns internationalism i 1900-talets början bröts sönder av första världskrigets nationalism. På samma sätt har den europeiska vänstern aldrig lyckats lansera något slagkraftigt alternativ till det marknadslydiga tjänstemanna-EU som nu växer fram.

Skall vi få se några socialdemokrater (och några borgerliga ledamöter) som följer sitt samvete och röstar nej till Lissabonfördraget? Hur politiskt får det privata bli?

PS: 080702 Socialdemokraterna tycks (äntligen) börja darra på manschetten, inspirerade av Irland. DS

Många under 30 år läser bloggar

Bara en liten ljusglimt i regnet: Var på årets SOM-presskonferens idag (SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar 2007 års SOM-survey för allmänhet och journalister) och fick del av den glädjande (?) nyheten att av alla 15-29-åringar så läste 36 procent bloggar minst en gång i veckan. (Annika Bergströms kapitel)

Avseende bloggläsningen finns det ingen påtaglig skillnad mellan kvinnor och män, och det är enbart de med påtagligt kort utbildning som skiljer ut sig genom att läsa mindre blogg än övriga. Och bredband underlättar, men det visst vi ju.

Jämlikheten är således hygglig i bloggvärlden!

Läs mer på www.som.gu.se

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.

FRA-lagen eller när Sverige blev världsmästare i avlyssning

Ikväll kommer med all sannolikhet den numera s k FRA-lagen att röstas igenom i Riksdagen. Möjligen är det en och annan borgerlig ledamot som lägger ned sin röst, men ingen lär rösta emot. Det unga garde som valdes in på personkryss och på vilja att försvara integriteten har valt att kompromissa med det enda de hade med sig in i politiken, sin trovärdighet. Federley har ju tyvärr visat sig vara mer av ett koncept än en politiker, och bitvis tycker jag lite synd om honom. Hans politiska exhibitionism har lett honom in i gränder genom vilka han inte vågat eller förmått ta sig fram.

Det blir lite löjligt när personer som just ikväll sviker sina väljare framställs som hjältar. Det nya förslaget innebär ingen som helst förändring i sak, det är bara en fråga om kosmetika för att rädda ansiktet på personer som inte vågade eller ville hoppa i det kalla vattnet. Och för att rädda sammanhållningen i en allians som verkar knaka betänkligt just nu.

För mig som ägnat en del av min professionella verksamhet åt att undersöka hur svensk och utländsk underrättelsetjänst (både polisiär och militär) har hanterat personuppgifter, politiskt känsliga kunskaper och integritet under tidigare år är den här lagen något av en vattendelare i svensk politik. I mer än två år har jag i olika sammanhang försökt påpeka bristerna i argumentationen för den här lagen och de oöverskådliga konsekvenserna den får.  Den övervakning som vi sett växa fram genom kameror, registrering av inpasseringar, boklån, bilfärder, polisens avlyssning, buggning m m kröns nu med ett stycke legitimitet för en alltomfattande övervakning av hela den nya virtuella värld av aktivism, politik, samtal, kommunikation, förströelse och umgänge som webben utgör sedan något decennium. Inget annat land har gått så långt i sk terrorismbekämpning. Ingen annan demokratisk stat har gjort så här. En mängd personer som sysslat med utvärdering eller forskning kring terrorism förnekar att lagen har effekt. Det enda argument som  förs fram av alliansregeringen – vid sidan av de ihåliga terrorismargumenten- är att allt redan pågår. Men då borde lagstiftarens första åtgärd vara att beivra det som alltså är rättsvidrigt? Det är annars som att legalisera narkotika eftersom missbruket pågår, att legaliseria barnpornografi eftersom det redan pågår eller varför inte legalisera mord eftersom det ju också bevisligen pågår…

Heder åt den förste som anmäler lagen och dess tillämpning till Europadomstolen!

PS. Nu är voteringen genomförd och det blev förstås ja. Läs gärna kommentarerna på Falkvinges blogg, sällan ser man en så engagerad politisk debatt bland ”vanligt” folk! DS