VÄNSTRA STRANDEN

Ulrika Schenström har nu avgått, eller har hon inte egentligen fått sparken? Fredrik Reinfeldt var så mån om att inte själv befläckas av sin medarbetares misstag att han valde att ta ifrån henne det sista av anständighet genom att hävda att hon fört honom bakom ljuset. Och därmed var förtroendet förbrukat. Hans tillit till henne var således så stark att inga argument kunde övertyga honom om hennes bristande omdöme. Men när hon inte sagt sanningen om vinkonsumtionen till HONOM då försvann helt plötsligt mattan under henne. Hans tidigare nonchalans och kyla mot journalisterna när han ifrågasatte Schenströms berusning var nu plötsligt riktad mot ett annat håll.

Det påminner starkt om en viss statsminister som i sin bok ”Min väg, mina val” hela tiden ser politiken genom de relationer som hans medarbetare har till honom själv. Erik Åsbrinks avgång var således en attack på Göran Persson själv, Björn Rosengren och Anders Sundström levde inte upp till de krav han ställde och Anna Lindh och Margot Wallström har han gett möjligheter som lett fram till de lysande framgångar de sedan rönt.

Det är synd om Ulrika Schenström, och även om Anders Pihlblad, trots att de säkert gråter hela vägen till banken. De tycks ha satts i positioner de inte riktigt varit vuxna, och än mer synd om dem är att båda saknar chefer som förstår att ta på sig hela det ansvar som krävs i förtroendebranschen.

Häromdagen hörde jag hur Dagens Eko i P1 berättade om hur f d statsråd som avgick för ett år sedan fortfarande fick ut hela eller delar av sin statsrådspension. Jag hörde också någon dag tidigare rapporter om hur f d riksdagsmän fick ut den inkomstgaranti som gäller för dem suttit i Riksdagen. Ingen påstod att de gjort något orätt (det var inte någon Göran Persson variant med att skriva inomster på firman inte) men det hela rapporterades som om vi skulle bli upprörda.

I ett helt annat sammanhang läste jag om forskningsresultat från det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojeket om Sverige och nazismen. Några av artiklar behandlade anti-semitismen i Sverige liksom bristen på ställningstagande mot de s k Nürnberglagarna. Inte heller där förklarades Sverige ha gjort något ”fel” men texterna andades indignation.

Även i diskussionen om Vilks och rondellhundarna finns moralismen. ”Usch då, så de där muslimerna bär sig åt” hör man nästan genom den fina yttrandefrihetsprosan i dagstidningarna. 

Slutligen följer jag med intresse den moralistiska debatten om hur internet skapar beroende, sexuellt utnyttjande och kriminell nedladdning.

Alltsammans mynnar i min tolkning ut i ett enda ord: moralism.

Att vara moraliserande är inget fel. Man ställer upp ett moraliskt ideal och står för att det borde vara ett ideal för alla andra. Men tolerant som man är så vet man ju att så inte blir fallet. Men med goda argument kan man fortsätta att hävda sin moraliska ståndpunkt. Moralism däremot ligger farligt nära populism. Moralism är att ha en dold agenda, en slags Jante-lag, där snipigheten och inskränkheten leker allmän moral. I förment inkluderande ordalag förväntas vi förfasa oss över något ”fult” och ”främmande”. Jag söker de exakta orden för den här känslan – som ni märker. Men kanske kan ni hjälpa mig att utveckla ett språkbruk för den moralism-diskurs som jag upplever dominerar den svenska värdebaserade debatten. Eller är jag bara ute och cyklar igen?

I SvD har under några dagar pågått en debatt mellan åklagare och forskare kring frågan om våldtäkter inte beivras på ”rätt” sätt. Det hela fick också konsekvenser i radio då P1-morgon häromdagen hade en debatt mellan åklagare Rolf Hillegren och forskaren Eva Simonsson. Jag har självklart inte någon egen insyn i de enskilda fall som som diskuterats i pressen, men så länge de flesta juristerna är tysta, domarna så dåligt argumenterade och så många åklagare är lika arroganta som Hillegren var i radio så får rättsväsendet finna sig i att förtroendet från kvinnorna är lågt.

Under åren har jag läst ett stort antal domar, både i sexualmål och andra brottmål, och jag är förvånad över att en så stor andel håller så låg kvalitet. Logiken brister och argumentationen är ofta inkonsekvent. Naturligtvis förs debatten i en dom gentemot de tidigare domar i liknande fall som formulerats, liksom mot en juridisk bakgrund som ibland är ganska märklig, men korrekt. Dock framstår det som ett problem om dagens jurister inte förstår att de, liksom alla andra tjänstemän, har att vinna förtroende genom en genomsynlig argumentation där logiken, inte arrogansen, används för att övertyga.

När en åklagare säger att kvinnor gör en våldtäktsanmälan för att man ”ångrar sig” eller att det är ”välkänt” bland åklagare att många anmälningar är omöjliga att utreda så tappar självklart medborgarna tilltron till den professionalitet som åklagarna vill hänvisa till. Samma personer säger att en våldtäkt ”utan våld” inte går att bevisa i domstol. Det är ju just detta som Madeleine Leijonhuvud, Christian Diesen och Eva Simonsson vill åtgärda. Varför är åklagarna  så ovilliga att ge kvinnorna en möjlighet att få sin sak prövad på ett nytt sätt, när de själva anger att det nuvarande sättet inte fungerar? Det kan väl aldrig vara så att det egentligen är en fråga om att åklagarna anser sig ”veta” vad som är en ”riktig” våldtäkt och vad som inte är det…