Etikett: ekonomi

Regeringen satsar på after-work och latte

Idag kom budgeten. Anders Borg målar upp en mörk bild, men han tar det snarast till intäkt för att hålla hårt i statens plånbok. Hade han målat upp en ljus bild hade det också varit ett argument för att hålla hårt i samma plånbok. Det sistnämnda är rationellt, men knappast det förstnämnda. Å andra sidan gäller det inte regeringens enorma vurm för restaurangbesök! I en svår tid tycks svenska folket behöva tröst med lite mer vin och en biff på krogen – en bit över 15 miljarder skall det kosta under de kommande åren.

Säg som det är – regeringen jobbar med skattesubventioner som ekonomiska incitament och nu vill man stimulera ännu en bransch. Städning i hemmet, snickeriarbeten i villan och nu latten på väg till jobbet eller after-work, det är regeringens bild av vilka aktiviteter som skall stimuleras och därmed rimligen är framtidens ekonomiska fundament.

Jobbskatteavdraget skall stimulera oss som jobbar att jobba ännu mer och dessutom få dem som inte jobbar att vilja jobba. Problemet är ju bara att de jobb som finns inte matchar de som är arbetslösa. Men genom att stimulera låglönebranscher med ofta otrygga anställningar, obekväma arbetstider och en arbetsmiljö som har en del övrigt att önska så skall de arbetslösa ges möjlighet att gå från arbetslöshet till jobbskatteavdrag.

Men vad är det för framtid dessa branscher erbjuder ungdomar och invandrad arbetskraft? Visst har restaurangbranschen utvecklingsmöjligheter, för den som är kock, krögare eller sysslar med mer avancerad restauratörsverksamhet. Men det är pizzeriorna, paj-och-kaffebarerna och kebabstånden som det handlar om. Jag har inte hört en enda restaurangägare säga att de skall sänka priserna eller anställa fler, istället betonar de hur små vinster de har och hur viktigt det är att öka dem. Många av dessa småföretagare lever ur hand i mun. Är det regeringens bild av svensk ekonomis utveckling i framtiden?

Komiskt är ju också när branschens företrädare föraktfullt talar om ”sifferexercis” när Ekots reporter frågar hur många nya jobb sänkningen av krogmomsen ger. Det är motsatsen till den massiva kampanj som jag och många andra iakttagit t ex i Almedalen till förmån för en sänkt krogmoms. Då skulle den ge tusentals nya jobb. Toast Skagen – en räkmacka in på arbetsmarknaden hette det då.

Alla vet att om man subventionerar en bransch så växer den. Alltså skall man tänka noga efter inför sådana beslut, de är i viss mening irreversibla. Vilka branscher har – givet vår historia – möjlighet att vara Sveriges framtid i en värld där vi inte vill konkurrera med låga löner utan med kompetens? Mitt svar är t ex Energibranschen, Läkemedel och medicinsk teknik, Ekologisk djur- och naturvård, Kulturverksamhet, Medieteknik och mediekompetens. Och för detta behövs kompetent, tolerant, välutbildad och frisk befolkning med plats för kreativitet och möjligheter att misslyckas.

Är detta vad regeringen stimulerar med den nya budgeten? Knappast. Synd.

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Vad skall vi med skatter till?

Om en väljare endast lyssnar till partierna såsom de framträder i medierna så tycks den här valrörelsen handla nästan enbart om skatter, och då i synnerhet skattesänkningar. Under tidigare valrörelser brukade det vara en sanning att när moderaterna började tala om skattesänkningar då förlorade man valet. Socialdemokraterna behövde aldrig ens öppna munnen för att säga emot.

Numera är det inte så. Skatter är en fråga som snarast är till fördel för Alliansen och moderaterna. Inkomstskatterna har sänkts för oss som arbetar och även många andra skattelättnader har genomförts samtidigt som en majoritet av befolkningen inte märkt av några riktigt skarpa försämringar i välfärden, i alla fall inga som inte kan hänföras till finanskrisen. När socialdemokraterna pratar om skatter idag måste de också prata om sänkning av skatten för att inte förlora agendan. Och sedan lite tyst meddela att det är nog så att man måste höja skatten för en del också om den gemensamma välfärden skall ha en chans.

På Moderaternas valstugehemsida var det först omöjligt att göra en sökning på termen ”skatter” eftersom en banner länkats så illa att man hamnade på en annan sida istället för att sätta igång sökfunktionen. På Moderaternas ”riktiga” hemsida angavs att det fanns två träffar på termen skatter, båda i ett faktablad om moderaternas politik. Tyvärr kom meddelandet ”Sidan finns inte länge/kan inte visas” upp istället för faktabladet. På socialdemokraternas sida fick jag 768 träffar på termen ”skatter”.

Med tanke på hur medieretoriken låter borde det kanske vara tvärtom. Men det som hänt är att Moderaterna skickligt vridit termen ”skatt” bort från konnotationen ”välfärd” och istället gett skatt inneböden av en gemensam avgift för sophämtning, skola och vårdcentral. Tydligt är att Socialdemokratin på sin sida följt efter. Där sägs att skatter är vad som behövs för ett ”gemensamt ansvar” och man talar precis som Moderaterna om ”rättvis” skatt. Men ingenstans sägs något om skatternas inkomstomfördelande effekter.

Rättivsa är ett lurigt ord. Som en vän och kollega påpekade häromdagen har rättvisa i årets valrörelse oftast kommit att betyda individuell rättvisa. Alltså, om jag jobbar mycket är det inte mer än rättvist att jag också får sänkt skatt jämfört med dem som jobbar mindre. Det är inte heller rättvist att den som inget gör skall få bidrag, socialbidragstagare skall göra något i gengäld. Redan för ett par år sedan hörde jag det då avgångna kommunalrådet Göran Johansson (S) i Göteborg påpeka att han inte förstod när och varför socialdemokraterna börjat använda termen rättvisa när det var solidaritet man borde säga. 

Socialdemokraterna har redan förlorat matchen om skatterna genom att godta att skattens innebörd är att vara en avgift för det gemensamma – ungefär som en föreningsavgift – och inte ett instrument för omfördelning av resurser i hela samhället. Att sedan ersätta begreppet solidaritet med begreppet rättvisa individualiserar ytterligare hela principen. Och då blir det svårt att förklara varför den som jobbar stenhårt, tjänar bra, är en stöttepelare i samhället i social mening och inte nyttjar särskilt mycket gemensam välfärd skall betala mer i skatt än den som har lite svårt att få tummen ur, inte är så noga med ordning och reda och är beroende av samhällets ekonomiska stöd för att hålla huvudet över vattnet.

Med en i grunden förändrad diskurs så är skatter knappast längre något sänke för moderaterna – ju mer de pratar om dem desto bättre lär det gå i valet.

Kapitalet kräver långsiktighet

Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.

Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.

Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning.  Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.

Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?

Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.

Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…

Regeringen klarar inte att hålla ut i ekonomin

Jag förstår om landets närmare 1.8 miljoner ålderspensionärer är lyckliga över det faktum att de två politiska blocken nu tävlar om att sänka skatten för just pensionärer. En grupp där regeringen har starkare stöd än oppositionen. Med tanke på de skattesänkningar som förvärsarbetande fått kan det ju tyckas vara ”inte mer än rätt”. Men, jag är djupt besviken på regeringens hanterande av skattesystemet. Såvitt jag förstår är väl de enda som inte får skattesänkningar nu de som är sjuka, arbetslösa eller studerar. Jag tror att de flesta av oss anar oråd om framtiden för en ekonomi där alla utom de som inte är på arbetsmarknaden får skattesänkningar…

Regeringen valde att med Anders Borg i spetsen genomföra en djärv ekonomisk modell som bygger på ekonomisk forskning. Huvudpunkten i den är att skapa större efterfrågan på arbete från de presumtiva arbetstagarna, och att göra inkomsten mycket mer attraktiv än försäkringsersättningar. Jobbskatteavdraget är huvudmekanismen i denna modell. Alltså fyller skattesänkningarna en roll i en teori om hur arbetsmarknaden fungerar. Jobben är i centrum. Det pris man får betala är att under en tid lämna andra grupper bakom sig – de förvärvsarbetande skall vara lokomotivet som drar ekonomin med sig, vilket i förlängningen kommer att ge mer även åt pensionärer, sjuka och arbetslösa eftersom tempot och produktionen kommer att öka. Men modellen kräver politisk uthållighet. Och frågan är om den överhuvudtaget är genomförbar i en demokrati?

För, det som hänt nu är att inför valet har regeringen fått kalla fötter. Det som ofta händer just koalitionsregeringar har till sist också hunnit upp Alliansregeringen i sverige 2006-2010, nämligen att de offentliga utgifterna/kostnaderna stiger då alla parter vill ha sin bit av kakan. Nu är det i huvudsak KD som i sin kamp för att bli kvar i Riksdagen fått igenom sina krav på bättre villkor för pensionärerna. Och övriga partier vet att utan KD blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bibehålla regeringsmakten efter 2010.

Att regeringen också på det här sättet försöker dämpa effekterna av ett tidigare blocköverskridande pensionsbeslut är inte heller så hedrande. Det är regeringen själv som medvetet i ett speciellt syfte skapat de stora klyftorna mellan förvärvsarbetande och pensionärer. När sedan konsekvensen av ett helt annat överenskommelse slår till så klarar inte regeringen att stå fast.

När jag påpekade för Göran Hägglund på Twitter att det är ett mycket stort avsteg från regeringens grundprinciper att sänka skatten för pensionärer fick jag bara ett raljant svar om att jag inte skulle bli sur. Jag blev inte sur. Jag blev besviken.

PS. Det bör påpekas att Thomas Östros uttalande att ”satsa mer än regeringen” för pensionärerna inte heller bådar gott. För mig låter det bara som en tävling i att sänka skatter. Som politiker bör man ta konsekvenserna av den ekonomiska modell man valt, det gäller både regering och opposition. DS.

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Politisk styrning och finanskris

Politisk styrning är ett brännbart ämnet. Arbetarrörelsens forskarnätverk anordnade idag tre seminarier på detta tema som behandlade styrning per se, finanskrisen samt klimatfrågan. Bland de medverkande politikerna – Morgan Johansson, Leif Pagrotsky och Anders Ygeman – skönjdes en trötthet på allt tal om politikens begränsningar. Morgan Johansson gjorde t o m om Internationalens ord till ”Upp till kamp emot den självpåtagna maktlösheten!”. Även hos Pagrotsky märktes en tilltro till politiken där marknaden reduceras till den viktiga plats den har, som ett medel. Någon ideologisk hållning till detta redskap ville inte Pagrotsky redovisa. Däremot uttryckte han förvåning över att ingen gruppering velat överta den internationella ledartröjan efter USA. Hans profetia var helt enkelt att USA kommer att ersätta USA som världsmakt. Men nu med Obama i spetsen.

Carl Tham, som deltog som moderator och inledare, påpekade också mot bakgrund av sin politiska erfarenhet att vi borde vara mera noga med att skilja på de politiska konsekvenser som globaliseringen drivit fram och de konsekvenser som den egna politiken drivit fram. Flera talare betonade att finanskrisen inte så mycket var en effekt av en global ekonomisk turbulens utan av olika nationella brister i nationell ekonomi. Visserligen har dessa bristers effekter blivit globala, men det är trots allt i nationellt politiskt och ideologiskt agerande som det hela har sin början.

En form av förklaring gavs av den ekonomiska panelen där det påpekades att aldrig har den finansiella sektorn haft så stor andel av den produktiva ekonomin som nu. Sedan 1929. På samma sätt hade aldrig Harvard Business School för något år sedan aldrig haft så många utexaminerade studenter som gick direkt till Wall street. Sedan 1929.

Och avslutningsvis konstaterade alla att vänsterns lösningar lyser med sin frånvaro.

AMF-styrelsen har hela ansvaret

Ibland känner jag mig som Alice i Underlandet. En anställd VD har fått en massa pengar i lön och pension. Denne VD:s lön och pension har redovisats i varje årsredovisning ca 10 år bakåt i tiden. Ägarna som är representerade i styrelsen, och som själv förhandlat fram avtalet under ledning av styrelsens ordförande, har nu kommit på att pensionsavtalet var ”fel” (oklart om detta betyder moraliskt ellr juridiskt). Helt plötsligt skall då denne VD löpa gatlopp och t o m betala tillbaka pengar. Medan styrelsen, nota bene, liksom ägarna tycks fullständigt oberörda.

Jag sitter i ett par styrelser som har ekonomiskt ansvar och där jag är en av dem som representerar ägarna. Om motsvarade sak inträffade i någon av dessa styrelser skulle jag ta min Mats ur skolan direkt. Ägarna kan inte ha förtroende för en styrelse som inte – på tio år! – uppmärksammar en ekonomisk transaktion de anser vara ”fel”. I de styrelser jag sitter brukar vi s a s utnyttja vars och ens unika fördelar. Jag är inte ekonom, men jag är väldigt frågvis. Det är en sida jag brukar använda, då och då visar det sig vara en oundgänglig sida i styrelsearbetet. Andra av mina kolleger är duktiga på att läsa ekonomiska redovisningar och gör det i syfte att ta tillvara ägarnas intresse och inte i syfte att tillfreställa den VD man anställt.

En styrelse och en styrelseordförande måste stå bakom sin VD. Men när VD inte motsvarar styrelsens förtroende och inte tillvaratar företaget intresse så måste hon/han gå. Styrelseordföranden har en central roll i varje ägarstyrelse. Vänskap mellan VD och ordförande kan inte få påverka styrelsens arbete, då försvinner kontrollfunktionen.

Jag är inte alls säker på att Elmehagen är rätt byte i den här jakten. Han har kanske agerat omoraliskt, dock tillsammans med många andra i hans situation som bara inte avslöjats. Men det är styrelsen som inte levt upp till sin roll, och framför allt ligger det ansvaret på ordförande i styrelsen Göran Tunhammar. Styrelsen tycks ha levt i symbios med VD och företaget på ett sätt som inte gett den omsorg om bolaget som man kan kräva. Ett kriterium på omsorg är att läsa årsredovisningarna.

Vad säger ägarna LO och Svenskt Näringsliv? Från LO hör vi patetiska lojalitetsförklaringar till ”Wanja”. Det här handlar inte om Wanja Lundby-Wedin, det handlar om styrelsens funktion i ett aktiebolag. Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv sagt som ägare.

Hela styrelsen i moderbolaget AMF borde helt enkelt avgå och ställa sina platser till förfogande.

Ett problem i svenskt näringsliv är vänskapskorruption, omogna ledare och att ägarna är osynliga. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Det är förklaringen till vad som inträffat.

Intressant? Läs mer om AMF och Christer Elmehagen

PS. Elmehagens nu offentliggjorda textdelar av avtalet styrker väl närmast ovanstående argumentation, se SvD 090402. DS

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.