Lars Calmfors har rätt, Svenskt Näringsliv har delvis fel men regeringen har helt fel om arbetsmarknadspolitiken.

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, beklagar sig i dagens SvD över regeringens jobbpolitik. Han menar att arbetsmarknadsministern inte tar företagens problem på allvar när hon säger att företagen är alltför kräsna i sin rekrytering. Bengtsson vill se en utbildning som är mer anpassad till arbetslivet. I samma tidning reder några forskare ut begreppet ”ungdomsarbetslöshet” på ett förtjänstfullt sätt, och forskarna är ense om att det inte finns några enkla lösningar eftersom det är en heterogen grupp unga det handlar om. Men, de tycks vara väldigt eniga om att slutförda gymnasiestudier liksom studieresultat överhuvudtaget är avgörande för hur det går för individen på arbetsmarknaden. Lars Calmfors menar t o m att man bör sätta in stödåtgärder redan i förskolan för att stödja de barn som har svårt med inlärning och sociala relationer.

Jag tror att forskarna har mer rätt än Bengtsson, och båda har mer rätt än regeringen. Låt oss börja med Bengtsson:

1. Det finns absolut utbildningar som utbildar för ett yrkesliv som inte existerar. Men, till skillnad mot vad Svenskt Näringsliv tidigare uttryckt, är det knappast humaniora eller konstnärliga utbildningar. De flesta studenter på dessa utbildningar går där för att ”bilda sig” vilket i sig är bra för självförtroendet. När Svenskt Näringsliv redovisar vilka utbildningar som ger jobb lyfter man fram medicinsektorn, vilket beror på att i princip alla utbildningar där är rena yrkesutbildningar ofta med legitimeringstvång eller andra specifika krav för anställning. Svenskt Näringsliv struntar helt i det faktum att universitetsutbildningarna idag är ett konglomerat av yrkesutbildningar, bildningsgångar och examensutbildningar. Bengtsson borde fundera på varför så många företag inte förstår – eller är rädda för – en samhällsvetare eller humanist med en masterexamen medan alla tycks veta vad en sjuksköterska är. Hur många gånger har jag inte hört studenter berätta att presumtiva arbetsgivare är så osäkra på vad deras examen är att de inte vågar anställa!

I andra länder ses ofta en genomgången allmän universitetsutbildning med goda betyg vara en bra grund för många olika typer av analytiska, utredande eller tolkande arbetsuppgifter. Men i Sverige efterfrågas något som är omöjligt – en universitetsutbildning som motsvarar exakt de behov den aktuella arbetsmarknaden ställer. Det är omöjligt eftersom vi har en rörligare arbetsmarknad och ett för den enskilde mer föränderligt arbetsliv än för bara 25 år sedan.

Men, Bengtsson har rätt i att universitetssystemet genom det (vanvettiga) resursfördelningssystemet lockas att skapa utbildningar som är attraktiva för studenterna men inte tydliga för vare si arbetsmarknad eller andra sektorer inom universitetet. Jag glömmer  t ex aldrig när vi i Göteborgs Universitets styrelse inrättade ett ”Ranger-program” eftersom det namnet skulle vara mer lyckat än den biologiska naturvårdsutbildning det egentligen handlade om.  Jag vet inte hur lyckat det varit, men intagningspoängen är ganska låg och biologer har en svår arbetsmarknad idag, vilket inte verkar så lovande.

Om vi då övergår till forskarna och Calmfors:

2. Calmfors och de andra forskarna har helt rätt i att den grundläggande utbildningen är A och O. Gymnasiet får idag betraktas som grundläggande. När jag gick ut skolan var gymnasiet ett val (som jag valde bort) eftersom det fanns arbete för en 16-åring (jag fick tre stycken samma dag). Så är det absolut inte idag. Skolans stora övergripande problem är att den inte reformerats med sikte på att 100 procent av en årskull skall igenom 12 års skolgång (plus förskola). Jag delar helt uppfattningen att lärare och föräldrar redan i förskolan skall gå in och stödja elever med svårigheter på ett mycket tydligare sätt än idag. Här är inte platsen för ett förslag om en ny skola, men i korthet krävs individualisering av undervisningen, fler lärare, mindre klasser och avsevärt fler extra-personal i varje skola. Platsen för privata skolor skall inskränkas och tillstånd endast ges på pedagogiska grunder och skolan förstatligas. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Det kommer att kosta massor av pengar – men alla beräkningar jag sett visar att det är samhällsekonomiskt plus. För varje elev som inte hamnar i långtidsarbetslöshet så kan man investera nästan hur mycket som helst och det lönar sig ändå…

Och så vidare till regeringen:

3. Regeringens satsningar inskränker sig till generella åtgärder som sänkt arbetsgivaravgift, vilket de flesta är eniga om är en åtgärd som kostar oändligt mycket mer än den smakar. Arbetsmarknadsministern talar om att företagen inte anställer, men – precis som Bengtsson säger – kritiserar eller diskuterar inte alls Arbetsförmedlingens effektivitet. Jag förstår inte att denna institution inte ifrågasätts när den inför men lekmannablick inte klarar av sin uppgift!

De flesta får arbete genom kontakter och bara hälften av företagen använder sig av Arbetsförmedlingen, detta måste vara en varningssignal för regeringen. Den mycket personliga erfarenhet jag har av Arbetsförmedlingen idag är tyvärr ytterst negativ. Visst är det bra att man får jobb genom egna kontakter, men då reduceras Arbetsförmedlingen till en social institution som får ta hand om alla dem som har absolut sämst förutsättningar, vilket ger företagen ännu mindre incitament att använda sig av Arbetsförmedlingen, vilket gör arbetsförmedlarnas jobb ännu svårare o.s.v.

Kontentan är alltså, alla skjuter skulden mellan sig och under tiden går tusentals unga människor ut i en arbetslöshet som i sig genererar utanförskap, fattigdom, vanmakt och kanske även kriminalitet. Så här skall vi inte ha det.

Varför är det inte långivarna som skall ta riskerna i Grekland?

Jag hade faktiskt tänkt undvika att skriva om Grekland. Jag skrev för många år sedan en forskningsrapport om Sveriges relation med juntan 1967-1974 men sedan dess har Greklands öde inte varit mitt. Men igår läste jag en text av Richard Swartz som gjorde att jag omvärderade min ståndpunkt. Jag måste skriva om Grekland, tänkte jag. Swartz talar om Grekland som en annan värld, ett annat folk, som ”dom” vilka lever enligt andra lagar än ”vi”. Kan Grekland reformeras, frågar han, kan Grekland ”byggas om” till en ”modern europeisk stat”? Implicit bakom Swartz resonemang ligger tanken på att det är Greklands och Greklands folks fel att landet står inför en möjlig statskonkurs.

Jag inser att Greklands korruption, klientilism och patriarkala strukturer är viktiga, kanske avgörande, förklaringar till dagens situation. När jag för 25 år sedan reste i Grekland och iakttog alla fina hus runt Aten där det såg ut som en övervåning skulle byggas på frågade jag varför. ”Ingen fastighetsskatt betalas förrän huset är färdigbyggt” var svaret. Och en bekant med långa erfarenheter av att samverka med grekiska företag berättade om särskilda prislistor för Grekland, eftersom ”man får betala så mycket mutor”. Så, jag är inte naiv, Grekland och dess politiska system är inte oskyldigt till vad som nu drabbar landet med full kraft.

Men, och det är ett ytterst kraftigt men, Grekland är sedan 2001 en del av Eurozonen och har alltså under tio år i den gemenskapen tillåtits bygga vidare på (?) eller bygga upp (?) en mer eller mindre ihålig statlig ekonomi trots den kontroll som den Europeiska Centralbanken förväntas utöva. Banker och andra finansinstitut har lånat ut pengar till Grekland på ett sådant sätt att landets skulder uppgår till nästan 150 procent av BNP (BNP=bruttonationalprodukt), mest i Europa. Räntorna har varit förhållandevis låga eftersom långivarna inte värderat risken som alltför hög. Men någonstans nås en gräns, man kan inte längre betala sina räntor, som stiger. Och man får inga lån. Plötsligt blir skulderna det stora problemet.

I Greklands fall har Euro-länderna, med Tyskland i spetsen, valt att försöka strypa de offentliga utgifterna i syfte att få Grekland på fötter. Landets ekonomi skall saneras, utgifter (räntor…) och inkomster komma i balans. Men de som får betala är medborgarna, inte långivarna. Och den Europeiska centralbanken (ECB) tar inga initiativ att skriva ned skulderna eftersom detta skulle drabba banker och kreditinstitut, vilket i sin tur skulle drabba andra EU-länder. Just den solidaritet som Euro-zonen sades bygga på och som ECB skulle upprätthålla. Plötsligt blev den europeiska integrationen en mellanstatlig angelägenhet igen, just när solidariteten skulle sätta på prov…

Joseph Stiglitz, välkänd amerikansk ekonom, har vid upprepade tillfällen påpekat att ECB inte sköter sitt jobb, att det är den som lånar ut som skall ta riskerna och att strypningen av de offentliga utgifterna och minskade av köpkraften kommer att bli Greklands bildliga död, samt påverka övriga EU negativt. Men Angela Merkel och flera andra ledare är så rädd för en kultur där de länder som inte sköter sig inte heller straffas att hon är beredd att ta den risken. Vid sidan av att man kan fråga sig hur rationellt det är att låta vedergällning gå före framtidsinvestering så är det ju inte landet Grekland utan dess långivare som inte skött sig! Och det är ju just de som nu går skadeslösa ur krisen. Banker och kreditinstitut straffas inte för att de begärt för låga räntor (det borde insett Greklands betalningsproblem) eller försäkrat sig mot ränteförluster och ECB går fria ur historien trots att man inte tvingat fram den ekonomiskt mest fördelaktiga processen för Euro-zonen (nedskrivning av lånen) utan är solidarisk med kreditgivarna.

De som får betala priset är medborgarna. De som Swartz menar inte är som ”vi”. Vilka val har de haft? Vilka politiker har de haft att välja på? Och vad gjorde inte Papandreou så länge han satt kvar – till ett oerhört politiskt pris? Istället blev EU:s krav en opolitisk regering, en tjänsteman (en expert) som premiärminister och en fullständigt odemokratisk process där den som inte röstar ja blir av med sin parlamentsplats.

De som slipper betala något alls för sina felbedömningar är bankerna. Det blir den sämsta av världen som ekonomer brukar säga – man socialiserar skulderna och privatiserar vinsterna.

Läs vad Stiglitz skrivit här och se klipp från debatt här.

Naiv syn på marknaden leder till dålig vård och omsorg

Jesper Meijling, doktorand som forskar om marknaden som fenomen, skriver idag på DN Debatt om att kejsaren är naken. Han påpekar att svenska politiker haft en naiv och ideologiskt bestämd uppfattning om vad marknaden kan bidra med i den offentliga sektorn. Under senare tid har jag börjat tro att svenska politiker inte härdats i relation till marknader på ett sådant sätt att man fullt ut förstår hur de fungerar. Sverige har varit lite av en skyddad verkstad från marknadsstormarna därutanför. Sverige valde tidigt en annan väg, en väg där marknaden skulle styras, regleras och tuktas för att vara drivkraft i en utveckling som bestämdes på politisk-demokratisk väg. Den tiden är dock slut.

I Sverige har därmed kanske marknaden fått spela rollen av den frånvarande pappan, den som man ”vet” kan lösa alla vardagsproblem och som lever vidare i en mytisk föreställningsvärld. Att den naiva föreställningen varit särskilt stark hos borgerliga politiker är väl rimligt att tro, men naiviteten är på intet sätt begränsad efter partipolitiska hänsyn. Istället finns nog sambandet mellan ideologisk blindhet och naivitet.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Läs artikeln här.

Läs min tidigare post om hur marknadens incitament påverkar offentlig sektor.

Regeringen satsar på after-work och latte

Idag kom budgeten. Anders Borg målar upp en mörk bild, men han tar det snarast till intäkt för att hålla hårt i statens plånbok. Hade han målat upp en ljus bild hade det också varit ett argument för att hålla hårt i samma plånbok. Det sistnämnda är rationellt, men knappast det förstnämnda. Å andra sidan gäller det inte regeringens enorma vurm för restaurangbesök! I en svår tid tycks svenska folket behöva tröst med lite mer vin och en biff på krogen – en bit över 15 miljarder skall det kosta under de kommande åren.

Säg som det är – regeringen jobbar med skattesubventioner som ekonomiska incitament och nu vill man stimulera ännu en bransch. Städning i hemmet, snickeriarbeten i villan och nu latten på väg till jobbet eller after-work, det är regeringens bild av vilka aktiviteter som skall stimuleras och därmed rimligen är framtidens ekonomiska fundament.

Jobbskatteavdraget skall stimulera oss som jobbar att jobba ännu mer och dessutom få dem som inte jobbar att vilja jobba. Problemet är ju bara att de jobb som finns inte matchar de som är arbetslösa. Men genom att stimulera låglönebranscher med ofta otrygga anställningar, obekväma arbetstider och en arbetsmiljö som har en del övrigt att önska så skall de arbetslösa ges möjlighet att gå från arbetslöshet till jobbskatteavdrag.

Men vad är det för framtid dessa branscher erbjuder ungdomar och invandrad arbetskraft? Visst har restaurangbranschen utvecklingsmöjligheter, för den som är kock, krögare eller sysslar med mer avancerad restauratörsverksamhet. Men det är pizzeriorna, paj-och-kaffebarerna och kebabstånden som det handlar om. Jag har inte hört en enda restaurangägare säga att de skall sänka priserna eller anställa fler, istället betonar de hur små vinster de har och hur viktigt det är att öka dem. Många av dessa småföretagare lever ur hand i mun. Är det regeringens bild av svensk ekonomis utveckling i framtiden?

Komiskt är ju också när branschens företrädare föraktfullt talar om ”sifferexercis” när Ekots reporter frågar hur många nya jobb sänkningen av krogmomsen ger. Det är motsatsen till den massiva kampanj som jag och många andra iakttagit t ex i Almedalen till förmån för en sänkt krogmoms. Då skulle den ge tusentals nya jobb. Toast Skagen – en räkmacka in på arbetsmarknaden hette det då.

Alla vet att om man subventionerar en bransch så växer den. Alltså skall man tänka noga efter inför sådana beslut, de är i viss mening irreversibla. Vilka branscher har – givet vår historia – möjlighet att vara Sveriges framtid i en värld där vi inte vill konkurrera med låga löner utan med kompetens? Mitt svar är t ex Energibranschen, Läkemedel och medicinsk teknik, Ekologisk djur- och naturvård, Kulturverksamhet, Medieteknik och mediekompetens. Och för detta behövs kompetent, tolerant, välutbildad och frisk befolkning med plats för kreativitet och möjligheter att misslyckas.

Är detta vad regeringen stimulerar med den nya budgeten? Knappast. Synd.

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Vad skall vi med skatter till?

Om en väljare endast lyssnar till partierna såsom de framträder i medierna så tycks den här valrörelsen handla nästan enbart om skatter, och då i synnerhet skattesänkningar. Under tidigare valrörelser brukade det vara en sanning att när moderaterna började tala om skattesänkningar då förlorade man valet. Socialdemokraterna behövde aldrig ens öppna munnen för att säga emot.

Numera är det inte så. Skatter är en fråga som snarast är till fördel för Alliansen och moderaterna. Inkomstskatterna har sänkts för oss som arbetar och även många andra skattelättnader har genomförts samtidigt som en majoritet av befolkningen inte märkt av några riktigt skarpa försämringar i välfärden, i alla fall inga som inte kan hänföras till finanskrisen. När socialdemokraterna pratar om skatter idag måste de också prata om sänkning av skatten för att inte förlora agendan. Och sedan lite tyst meddela att det är nog så att man måste höja skatten för en del också om den gemensamma välfärden skall ha en chans.

På Moderaternas valstugehemsida var det först omöjligt att göra en sökning på termen ”skatter” eftersom en banner länkats så illa att man hamnade på en annan sida istället för att sätta igång sökfunktionen. På Moderaternas ”riktiga” hemsida angavs att det fanns två träffar på termen skatter, båda i ett faktablad om moderaternas politik. Tyvärr kom meddelandet ”Sidan finns inte länge/kan inte visas” upp istället för faktabladet. På socialdemokraternas sida fick jag 768 träffar på termen ”skatter”.

Med tanke på hur medieretoriken låter borde det kanske vara tvärtom. Men det som hänt är att Moderaterna skickligt vridit termen ”skatt” bort från konnotationen ”välfärd” och istället gett skatt inneböden av en gemensam avgift för sophämtning, skola och vårdcentral. Tydligt är att Socialdemokratin på sin sida följt efter. Där sägs att skatter är vad som behövs för ett ”gemensamt ansvar” och man talar precis som Moderaterna om ”rättvis” skatt. Men ingenstans sägs något om skatternas inkomstomfördelande effekter.

Rättivsa är ett lurigt ord. Som en vän och kollega påpekade häromdagen har rättvisa i årets valrörelse oftast kommit att betyda individuell rättvisa. Alltså, om jag jobbar mycket är det inte mer än rättvist att jag också får sänkt skatt jämfört med dem som jobbar mindre. Det är inte heller rättvist att den som inget gör skall få bidrag, socialbidragstagare skall göra något i gengäld. Redan för ett par år sedan hörde jag det då avgångna kommunalrådet Göran Johansson (S) i Göteborg påpeka att han inte förstod när och varför socialdemokraterna börjat använda termen rättvisa när det var solidaritet man borde säga. 

Socialdemokraterna har redan förlorat matchen om skatterna genom att godta att skattens innebörd är att vara en avgift för det gemensamma – ungefär som en föreningsavgift – och inte ett instrument för omfördelning av resurser i hela samhället. Att sedan ersätta begreppet solidaritet med begreppet rättvisa individualiserar ytterligare hela principen. Och då blir det svårt att förklara varför den som jobbar stenhårt, tjänar bra, är en stöttepelare i samhället i social mening och inte nyttjar särskilt mycket gemensam välfärd skall betala mer i skatt än den som har lite svårt att få tummen ur, inte är så noga med ordning och reda och är beroende av samhällets ekonomiska stöd för att hålla huvudet över vattnet.

Med en i grunden förändrad diskurs så är skatter knappast längre något sänke för moderaterna – ju mer de pratar om dem desto bättre lär det gå i valet.