Etikett: kulturpolitik

Kanon för kultur – men strunta i kringbjäfset

Tisdagen den 2 september avlossades då den stora kulturkanonen i direktsändning och direktrapportering.

Många är de som ondgjort sig över att en s k kulturkanon (dubbeltydigheten i ordet i skrift är rolig i sig) skulle tas fram, och många har också beklagat den – dess innehåll, dess förekomst och/eller dess presentation – när den kom. För min den stänger jag öronen när Lars Trägårdh pratar på. Osammanhängande och pretentiöst, banaliteter sagda med manlig eftertryck. Men det är oviktigt, det viktiga är vad som faktiskt ligger på bordet. Listan.

I Sveriges radios Studio Ett diskuterades ”listan” på 100 verk eller företeelser av tre herrar (Johan Hilton, Mustafa Panshiri och Björn Wiman). Endast Panshiri var positiv. För mig är det symptomatiskt att just han som inte är född i Sverige och som arbetat som polis var positiv. Som uppvuxen i arbetarklassen vet jag vad den så kallade dolda läroplanen är för någonting. Det är allt det som den bildade medelklassen vet att man måste veta men som ingen berättar för dig att du måste veta.

Jag hade förmånen att växa upp i ett hem där det fanns en positiv inställning till läsning. Själv släpade jag hem kilovis med böcker från det lilla lokala biblioteket i Krokslätt och min mamma tittade nyfiket igenom allt – inte för att kontrollera som jag naivt först trodde utan för att hennes egen bildningstörst drev henne. Det var hon som köpte böcker av nobelpristagare och hon som följde med mig på bokrean. Pappa läste också mycket, men kanske mer om upptäcktsresor, strapatser, världsomseglingar och äventyr på Nordsjön.

I sjunde klass tog vår lärare i svenska, Ulla Hjulström, med klassen på teater. Jag hade aldrig varit på teater och jag tror att den första pjäsen var ”Den girige” av Molière men är inte helt säker. Jag förstod inte så mycket av själva handlingen men det blev en epifani – alltså en till synes enkel händelse som öppnade ett helt flöde inom mig. Jag blev teaterfrälst! Under skolgången men framförallt när jag under några år efter fyllda tjugo kunde leva mitt eget liv gick jag på snart sagt varenda pjäs som sattes upp på Stadsteatern. Lycka.

Det är så som jag ser på denna kulturkanon. Man kan diskutera de verk och företeelser som är med och de som valts bort. Men jag har svårt att se att något av dem som inkluderats inte borde varit med. För mig är den som en stor adventskalender – varje verk är en lucka, öppna den och du kan ta dig vidare in i ett helt nytt landskap.

Läs Sjöwall-Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” och dra i trådar och landa i Bo Widerbergs ”Mannen på taket” och följ honom vidare till kritiken mot svensk filmpolitik. Eller lyssna på Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och lyssna på den judiske flyktingen Georg Riedels basgångar och fundera på hur han kom hit och hur svensk folkmusik möter blå toner från den amerikanska södern. Och nu är detta inte längre den dolda läroplanen, det är tillgängligt för alla.

Sannolikt kommer den bildade medelklassen och hitta andra koder för att avgränsa och exkludera, men här finns i alla fall en väg in. Nu återstår det viktigaste – var är politiken, resurserna och infrastrukturen för att göra allt detta operativt? Var är pengarna till studiecirklar, folkbildning, folkhögskolor och nyutgivningar? Var är den stora borgerliga kulturpolitiken, den som krävs för att upprätthålla ett kulturarv? Kulturminister Parisa Liljestrand har inte visat någon som helst vilja eller förmåga att driva fram de resurserna. För det skall hon ha mycket kritik, och jag tänker fortsätta rikta den mot henne, men inte för en ganska vettig lista på viktiga referenser i svensk kulturhistoria.

Kulturpolitikens mål: sänka skatten?

Jag råkade se slutet av en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand i SvT häromdagen. Det var Farah Abadi som intervjuade, hennes frågor var vänligt formulerade men sylvassa. Hon försökte få kulturministern att prata om vad hon själv såg som viktiga satsningar inom kulturområdet. Hon ställde frågorna från det ena och det andra hållet, men svaren var principiellt desamma. Det viktigaste var att satsa på olika saker som rörde trygghet och säkerhet, polisen behövde mer resurser så att barnen kunde gå säkert hem och till kulturskolans musikundervisning. Men själva undervisningen då, försökte Abadi. Kulturskolan skär ned och får svårare att upprätthålla tillgången på undervisning för barn som vill spela ett instrument, menade hon. Samma svar; säkerhet och trygghet, och så sänkta skatter. Fler föräldrar skulle då få råd att ta med barnen på bio, något som hade kostat kulturministern själv nästan tusen kronor häromsistens berättade hon.

Till slut spelade Abadi ut sitt sista kort; Men, sa hon, om det är fred i världen och ingen försvarsbudget behövs, och du som kulturminister du får ALLA pengarna (hon log vänligt väl medveten om det hypotetiska i frågan) vad skulle du då göra med dem?

Abadis fråga var väldigt klurig, den syftade till att få fram kulturministerns ideologiska hållning, hennes principer för det område hon förvaltar och styr. Ibland frågar vi forskare oss saker med omkvädet ”allt annat lika” och med det menar vi ungefär samma sak om Abadi, alltså utan att ta hänsyn till alla andra villkor, faktorer och sådant som vi förstås vet påverkar verkligheten. Syftet är att isolera effekten av en enda faktor, i det här fallet kulturministerns politiska vilja att utveckla sitt politikområde.

Allt annat lika, vad skulle du vilja göra för satsningar som kulturminister?

Ja, då skulle jag sänka skatten, svarade kulturministern. Ridå.

Jag har all respekt för att önskan att sänka skatten är en politisk linje och en ideologisk hållning som finns och har funnits i svensk politik länge. Fredrik Reinfeldt hade uppenbart en tanke om att lägga om kursen för den svenska välfärdsstaten så att mer och mer skulle avgiftsbeläggas samtidigt som skatterna sänktes för dem som arbetade. På det sättet fördes en större andel av välfärdens kostnader över på dem som använde dem, samtidigt som staten bibehöll ett yttersta skyddsnät. Jag kan ha en mängd invändningar mot själva modellen eftersom jag tror att den får för samhällsutvecklingen negativa konsekvenser om den drivs hela vägen ut (som i USA) men, som sagt, det är en respektabel hållning med lång historia i svensk politik.

Vad jag aldrig hört är dock en borgerlig kulturminister som den direkta frågan om vad som principiellt vore de viktiga satsningarna inom sitt eget område svarar ”sänka skatten”. Borgerlig kulturpolitik har normalt sett handlat om s k finkultur, en hållning som bland annat sagde Reinfeldt kritiserade. Men det har alltid funnits ett kvalitetstänkande, en idé om samhällets fortbestånd och värnande av kulturarvet. Museum, teater, bibliotek och historiska byggnader har uppfattats som skyddsvärda. På samma sätt har idén om att barn och ungdomar behöver ges möjlighet att upptäcka god litteratur, dramatik, musik och lära sig om sin historia genomsyrat borgerlig kulturpolitik. Grunden har varit valfrihet, men tanken har varit att man måste veta vad som finns för att kunna göra ett val. Alltså behöver kultur med god kvalitet upprätthållas och särskilt nå barn och ungdomar. Men, uppenbart inte så längre.

Idag är det sänkta skatter som gäller. På alla områden som inte är försvar, polis eller kriminalvård.

Kalla mig gärna elitist, det är ett epitet jag bär med stolthet, men att alla barn och ungdomar får tillgång till kulturaktiviteter och att personer med låga inkomster samt arbetslösa och sjuka får möjlighet att ta del av kultur med hög kvalitet är väl ändå ett tecken på ett civiliserat samhälle?

Akademien har inte tagit ansvar för sitt eget oberoende

Den svenska akademien är i kris. Just om det tror jag inte det råder någon tvekan. Men det verkar inte riktigt som om alla ledamöter inser krisens allvarliga konsekvenser. Någon väg tillbaka för akademien finns inte, nu är anden ur flaskan och parnassens hjältar har visat sig vara både mänskliga och ömkliga. Att de som är kvar – vilka de nu egentligen är efter alla turer – skulle kunna återfå den glans och det renommé som sällskapet haft utåt bedömer jag som helt uteslutet. Bättre då att genomföra en rejäl utvädring och tvätt av all byk för att återstarta med stadgar som går att förena med rättsstatens krav på ansvar, transparens och förutsägbara processer. Akademien har helt enkelt inte levt upp till det stora ansvar som vilar på den som säger sig vara oberoende, nämligen att värna den egna integriteten.

Att en ledamot i akademien (Frostensson) är gift med en man som anklagas för att under decennier förgripit sig på yngre kvinnliga konstnärer, författare och kulturarbetare är naturligtvis genant för akademien. Men det är inte ledamotens ansvar. Hennes ansvar är dock att hon inte förstått sitt eget jäv. En grundprincip är att det är jag som individ som måste tillkännage att jag är jävig. Här har hon uppenbarligen brustit om vi skall tro rapporteringen.

Akademiens ansvar är dock att gruppen, under ledning av sin ständige sekreterare, fortsatt att ge bidrag utan att utreda de anklagelser de för länge sedan fått vetskap  och som rör allvarliga övergrepp och maktmissbruk.

Akademiens ansvar är också att när man genomfört en oberoende juridisk granskning av den verksamhet till vilken man gett bidrag under lång följd av år, ja, en verksamhet som inte tycks ha kunnat existera utan bidragen, också offentliggöra slutsatserna av utredningen. Ekonomiska oegentligheter tycks kunna läggas till listan av anklagelser mot mannen som lett verksamheten. Sådant skall naturligtvis åtgärdas och utredas.

Akademiens ansvar är också att man inte omarbetat och grundligt gått igenom jävsaspekter av verksamheten. När en grupp delar ut medel, utan ansökan, blir frågan om jäv extremt delikat. Naturligtvis är sannolikheten att man är jävig mycket större när man förväntas dela ut pengar till ändamål som man själv inom gruppen föreslår och finner värdiga ett bidrag. Ansökningsförfarandet ger större möjligheter till likabehandling. Akademien bör överväga en sådan lösing, även om den är avsevärt mer arbetskrävande.

Oberoende är inte ett tillstånd som karaktäriseras av materiella omständigheter utan av ett sinnelag. Det sinnelaget tycks inte särskilt ha tyngt arbetet under tidigare år. Priset för det betalar dagens ledamöter och de som är beroende av akademiens viktiga arbete för svenska språket.

Jag har noterat att de som över tid lämnat akademien påfallande ofta varit ledamöter som i första hand varit med som författare (Gyllensten, Ekman, Aspenström, Espmark, Östergren, Lotass och kanske även Englund). Av de ledamöter som i första hand är skönlitterära författare eller lyriker – och som inte önskat någon förändring – är väl bara bara Kristina Lugn kvar (vid sidan av Frostensson). Jag vet inte om jag missförstått enskilda ledamöters position men jag anar en spricka mellan i huvudsak äldre ledamöter med akademisk examen men kanske utan kontakt med breda akademin (universiteten) och å andra sidan författare, lyriker och dramatiker med brett engagemang i samhällsutvecklingen.

Kanske handlar akademiens kris därmed om att en del av dess ledamöter inte förstått vad det innebär att ha auktoritet i dagens samhälle? Auktoritet idag vinns i relationer präglade av förtroende och öppenhet, inte genom position, kön eller ålder. Min pappa använde ibland det lite gammaldags uttrycket att ”vara karl för sin hatt”. Några av de ärevördiga ledamöterna i Svenska Akademien har väl visat sig inte vara just det.

En och annan är dock fortfarande kvinna för sin knytblus. Oavsett kön.

 

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Är Göteborg en håla?

Är Göteborg en håla? Göteborg är Sveriges största studentstad. Göteborgs universitet hade för några år sedan störst antal studenter av alla universitet i Sverige (det finns många sätt att räkna på) och därutöver finns Chalmers (som är ett tekniskt universitet) i samma stad. Göteborgs universitet har länge haft störst söktryck i landet till sina utbildningar. Och Göteborg är landets näst största stad. En sådan plats – nationens andra stad, en mycket stor universitetsstad och dessutom landets populäraste studentstad – torde väl ha alla förutsättningar att ha ett brett utbud av intellektuell litteratur. Eller?

Efter att fruktlöst gått igenom centrala stadens alla boklådor utan att ha hittat Chantal Mouffes senaste till svenska översatta bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag, 2009) samt en nyutkommen svensk bok av historikern Jens Ljunggren om den svenska 68-revolten ”Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella” (Nordic Academic press 200906) måste jag fråga mig: Är Göteborg en håla?

Båda böckerna har recenserats i dagspressen – Aftonbladet, Göteborgs-Posten – och finns självklart att köpa på nätet. Men, är det inte märkligt att inte en enda av de s k stora bokhandlarna i centrala Göteborg kan visa upp ens ett ynka ex av någon av dessa böcker som båda är omskrivna, omdiskuterade och recenserade i svenska medier i sommar?

Istället ligger drösar av skickligt marknadsförda deckare med lågt litterärt värde och en närmast anti-intellektuell hållning till samhället över hela affärerna, t o m på kassadisken. Jag har inga problem med att människor väljer att läsa avkopplande litteratur – själv finner jag inget avkopplande i illa skrivna böcker – men varför skall vi i valfrihetens paradis inte få välja att i bokhandeln få titta på och bläddra i Mouffes böcker eller samhällsrelevanta debattböcker omvi råkar tycka om det?

Dessvärre är jag övertygad om (fast jag vet inte för jag har sommarlov) att jag i huvudstaden skulle kunna gå in på Hedengrens och hitta de här böckerna. Kanske i bara ett ex, men ändå. Senast jag var på Hedengrens hade de Michel Foucaults samlade verk. På franska.

Är Göteborg en håla?

Anm: Om ”håla” läs här.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.

Katastrof att lägga ned Centre Culturel i Paris!

Kulturnytt SR meddelar idag att regeringen funderar på att lägga ned Centre Culturel Suèdois i Paris. Katastrof. Är det ingen i regeringen som förstår vikten av att stödja EU-medlemskapet med kulturutbyten och engagemang? Vad CCS betytt för svensk litteraturs framgångar i Frankrike, för svenska forskares möjligheter att fördjupa sig i franskt samhällsliv och för det starka ställning Sverige har i fransk politik går inte att mäta i pengar. För att inte tala om alla fransmän som läst svenska, sett svenska konstnärer och deltagit i kulturevenemang i det vackra huset i Le Marais.

Men någonstans finns ett mönster – statsministern ger kronprinsessan en platt-TV och lägger sedan ned generalkonsulatet i New York. Nu är det CCS:s tur.

Kulturskymningen har sänkt sig över den svenska borgerligheten. I min naivitet hade jag hoppats på stärkt ställning för kultur, utbildning, bildning, kulturarv och kunskaper under en borgerlig regering. Inget av detta har uppfyllts. Men jag inser att den svenska borgerligheten har tagits över av en grosshandlarmentalitet och krämarideologi som inte ger utrymme för någon andlig odling överhuvudtaget.

Protestera mot den tänkta nedläggningen av CCS!!

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt – men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet. 

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?