I dagarna är det 80 år sedan freden 1945, det andra världskriget var äntligen slut. Men det pris världen fick betala var ohyggligt och har präglat utvecklingen inte bara i de krigsdrabbade länderna utan i hela världen. Vi har inte varit förskonade från krig sedan 1945 men de har inte haft samma världsomspännande konsekvenser som det krig som startades av en lättkränkt österrikisk korpral. Jag har ägnat många år av min livstid åt att försöka greppa, förstå och analysera det som hände de där åren. Jag har gjort det akademiskt men också på ett personligt plan då jag har levt nära dem som upplevde kriget inpå bara huden, de som förlorade sina familjer och barn till dem. För mig har alltid de enkla svart-vita skildringarna av vad som hände räckt till, jag förstod redan i barndomen att det var så mycket mer komplext än så. Som alla krig.
Historikern Henrik Berggren har gjort en heroisk och nödvändig insats när han i tre böcker har skildrat det andra världskriget från svensk horisont. Det lilla neutrala landet som gjorde allt för att inte dras in i stormakternas förödande strid, som försökte navigera mellan ont och gott och i ljuset av hur man trodde att det skulle gå. Berggren lyckas gestalta hur en gråzon ser ut och växer fram, han berättar om enskilda människoöden som får följa med från bok till bok men också om de stora besluten som fattas av presidenter och generaler.
För mig visar böckerna att vare sig opinionen eller situationen var entydig; brotten mot neutraliteten var en sak men vad betydde det att vara tyskvänlig? Att en tysk skola som lärde ut naziideologi fick fortsätta hela kriget å ena sidan, äldre herrar uppvuxna med Goethe som inte kunde få in i sin tanke att landet nu behärskades av hat och revanschism å den andra? Och anti-semitismen som sannerligen inte bara fanns i Tyskland utan hade grogrund också i vårt land när tyska judar försökte fly? Alla män som låg i beredskap i omgångar och blev av med lönen som behövdes hemma, de finska krigsbarnens öde, känslan av att Hitler var oövervinnelig, viljan att hjälpa grannländerna men inte kunna och de påhittiga lösningarna som uppstod, alla enskilda individer som utövade motstånd vare sig de var svenska direktörer i Polen eller kvinnliga kontorister som förmedlade budskap till de allierade.
Efter att nu ha läst ut den sista delen av trilogin påminns jag om det faktum att världen i någon mening insåg att Tyskland skulle förlora redan efter slaget vid El-Alamein i november 1942, även om den mest kända vändpunkten var Stalingrad i februari 1943. Efter tre år hade krigslyckan vänt för Tredje Riket, ändå fortsatte kriget ytterligare nästan tre år. Det är en indelningen värd att lägga på minnet.
Skildringen av hur Sverige och svenskarna försökte hantera och balansera osäkerheten inför den kommande freden ger nya perspektiv – nu vet vi facit men då visste ingen hur de allierade skulle hantera den internationella ordningen. Och det tog lång tid och var diplomatiskt delikat att hitta fram till den rättsordning som sedan dess – trots kallt krig, upprustning och regionala krig – har styrt de mellanstatliga relationerna. Och det arbetet pågick parallellt med under de sista åren av bekämpandet av Nazi-Tyskland och axelmakterna.
Idag ifrågasätts den internationella rättsordningen av just den stormakt som en gång garanterade den, USA. Att läsa Berggrens böcker påvisar också hur fel det är att tala om att Europa räddades av USA. Händelseförloppet var mer komplicerat än så, men den starka transatlantiska länken kom att bli en nödvändig bas för den ordning som skapades gemensamt efter 1945. Det Donald Trump gör är inte bara dumt, historielöst och kontraproduktivt för USA, det är i grund och botten också ett förräderi mot alla dem som under 80 år byggt upp den globala kollektiva säkerheten. Det är ett politiskt haveri i egoismens tecken som vi alla dras med i.
VÄNSTRA STRANDEN 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.