Kategori: ekonomisk politik

Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?

Ambulansen kommer inte när man ringer. Och om de kommer så dröjer de eller åker iväg igen. Polisen vet inget om vare sig s k balkongflickor eller företag som satt i system att utnyttja arbetare från Baltikum utan lön. Polisen tar bra betalt för att bevaka offentliga arrangemang i städer samtidigt som man talar om för politiskt aktiva bloggerskor att de skall dra in hakan och sluta vara på nätet. Elpriset når ständigt nya höjder och i dagarna får södra Sverige betala mer än norra eftersom den delen producerar mindre el än man gör av med. Eh?

Har vi inte hört varianter av dessa historier till leda nu? Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ”Omsorgens logik” varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.

På samma sätt är polisens patetiska försök att leka marknad genom att ta betalt för bevakning av det offentliga rummet dömda att misslyckas. Finns det någon alternativ polisstyrka att tillgå? Kan vi få anmäla inbrott hos norsk polis istället kanske om de är billigare? Nej, polisen tillhör statens grundläggande våldsmonopol och kan inte säljas ut. Effektivt blir det inte heller, otaliga är de poliser som vittnat om den s k jakten på pinnar istället för regelrätt brottsförebyggande arbete – som tar tid, inte ger klirr i kassan och som kräver djupgående lokalkännedom.

Statsmaktens ansvar är att lägga grunden för de långsiktiga beslut som en marknadsaktör inte kan, eller ens vill, fatta. Ansvaret är att organisera de s k naturliga monopol som utgörs t ex av elmarknad, infrastruktur och säkerhet.Vi har idag en statsmakt som valt att abdikera från detta ansvar samtidigt som vi har en regering som inte gör annat än talar om ansvar – något som utläses som ”stabila statsfinanser”. I alla nationer återfinns motsättningar och intressekonflikter, dessa är fruktbara och driver utvecklingen framåt om de tillåts göra det! Men sedan lång tid låter istället staten marknaden lösa dessa konflikter, något som sker till priset av ökad ojämlikhet eftersom förmåga till efterfrågan styr. Det är därför vi har en växande städbransch och en krympande högteknologisk sektor i Sverige.

När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.

Vem vågar idag stå upp och säga att avreglering, privatisering och konkurrensutsättning faktiskt inte har några som helst positiva generella effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet i den gemensamma sektorn när den ideologiska fundamentalismen på detta område t o m drivit en forskningschef från hennes stol?

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Regeringen satsar på after-work och latte

Idag kom budgeten. Anders Borg målar upp en mörk bild, men han tar det snarast till intäkt för att hålla hårt i statens plånbok. Hade han målat upp en ljus bild hade det också varit ett argument för att hålla hårt i samma plånbok. Det sistnämnda är rationellt, men knappast det förstnämnda. Å andra sidan gäller det inte regeringens enorma vurm för restaurangbesök! I en svår tid tycks svenska folket behöva tröst med lite mer vin och en biff på krogen – en bit över 15 miljarder skall det kosta under de kommande åren.

Säg som det är – regeringen jobbar med skattesubventioner som ekonomiska incitament och nu vill man stimulera ännu en bransch. Städning i hemmet, snickeriarbeten i villan och nu latten på väg till jobbet eller after-work, det är regeringens bild av vilka aktiviteter som skall stimuleras och därmed rimligen är framtidens ekonomiska fundament.

Jobbskatteavdraget skall stimulera oss som jobbar att jobba ännu mer och dessutom få dem som inte jobbar att vilja jobba. Problemet är ju bara att de jobb som finns inte matchar de som är arbetslösa. Men genom att stimulera låglönebranscher med ofta otrygga anställningar, obekväma arbetstider och en arbetsmiljö som har en del övrigt att önska så skall de arbetslösa ges möjlighet att gå från arbetslöshet till jobbskatteavdrag.

Men vad är det för framtid dessa branscher erbjuder ungdomar och invandrad arbetskraft? Visst har restaurangbranschen utvecklingsmöjligheter, för den som är kock, krögare eller sysslar med mer avancerad restauratörsverksamhet. Men det är pizzeriorna, paj-och-kaffebarerna och kebabstånden som det handlar om. Jag har inte hört en enda restaurangägare säga att de skall sänka priserna eller anställa fler, istället betonar de hur små vinster de har och hur viktigt det är att öka dem. Många av dessa småföretagare lever ur hand i mun. Är det regeringens bild av svensk ekonomis utveckling i framtiden?

Komiskt är ju också när branschens företrädare föraktfullt talar om ”sifferexercis” när Ekots reporter frågar hur många nya jobb sänkningen av krogmomsen ger. Det är motsatsen till den massiva kampanj som jag och många andra iakttagit t ex i Almedalen till förmån för en sänkt krogmoms. Då skulle den ge tusentals nya jobb. Toast Skagen – en räkmacka in på arbetsmarknaden hette det då.

Alla vet att om man subventionerar en bransch så växer den. Alltså skall man tänka noga efter inför sådana beslut, de är i viss mening irreversibla. Vilka branscher har – givet vår historia – möjlighet att vara Sveriges framtid i en värld där vi inte vill konkurrera med låga löner utan med kompetens? Mitt svar är t ex Energibranschen, Läkemedel och medicinsk teknik, Ekologisk djur- och naturvård, Kulturverksamhet, Medieteknik och mediekompetens. Och för detta behövs kompetent, tolerant, välutbildad och frisk befolkning med plats för kreativitet och möjligheter att misslyckas.

Är detta vad regeringen stimulerar med den nya budgeten? Knappast. Synd.

Saabs sista suck

Hur länge är det rationellt och klokt att ha förhoppningar, vara tuff i motvind, stå på sig och bita ihop? Och när övergår hoppet istället i ett osunt tunnelseende? I fallet Saab har nog tunnelseendet inträtt för väldigt länge sedan. ”Vi är inte döda än” säger Victor Muller om sitt företag efter att ha fått nej från tingsrätten för ännu en företagsrekonstruktion. Nej, frestas man väl svara, men företaget är både dött och begravet.

Till en viss gräns har jag beundrat de lojala Saab-medarbetarna som trott på sitt företag och på sin nye chef. Min uppfattning är att Saab har/hade ett innovativt ingenjörskunnande och upprätthöll en unik indutriell kompetens i Västsverige. Detta borde tagits tillvara. För snart tre år sedan satsade regeringen lånegarantier för 20 miljarder till hela fordonsindustrin om man ställer om till grön teknologi, ett forskningsinstitut skulle inrättas för tre miljarder och ytterligare fem miljarder kunde lånas för företag i direkt kris. Några månader senare drogs allting tillbaka alternativt var omöjligt att förverkliga. Näringsminister Olofsson sa sig stänga dörren för Saab eftersom det ändå ”var kört” – i februari 2009. Nu två och ett halvt år senare ser Olofsson en andra rekonstruktion eller Kina som en lösning. Nu vet vi att det knappast blir någon andra rekonstruktion, och eventuella pengar från Kina dröjer. En rysk finansiär med dunkel bakgrund släpps inte in, just på grund av de garantier för europeiska lån som regeringen ställt upp.

Tja, i nu tre år har Saabs öde varit i stöpsleven. Under dessa år har bilindustriklustret i Västsverige utarmats och kompetens försvunnit. Saab-anställda i Trollhättan har gått hemma i månader, några bilar har inte tillverkats, tiden rinner och pengarna med den. Det som hänt Saab är den sämsta av världar – istället för en snabb försäljning medan företaget fortfarande besatt kompetens, kreativitet och framåtanda har processen blivit en evighetslång dragkamp mellan olika mer eller mindre seriösa finansiärer. Hopp har väckts och släckts. Underleverantörer vet inte om de skall satsa nytt, leva på vad som redan är etablerat, lämna skeppet eller hoppas en lösning. Att utifrån den positionen nu – efter tre förlorade år – återhämta sig är den verkligt heroiska uppgiften.

Ju fortare det blir klart att Saab läggs ned i sin nuvarande form desto bättre. Victor Muller exploaterar och utnyttjar hoppfulla Saab-anställda, föröder det kapital som företaget i sig själv utgör (varumärke, fasta tillgångar, kreativiteten hos anställda) allt i syfte att fylla upp någon hjältekostym som verkar vara denne mans livsluft.

Men det är regeringens lama agerande, bristfälliga intresse och uppenbara okunnighet om denna industrigrens betydelse för regionen har öppnat för frälsargestalter som Muller.

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Vem i all sin da’r har behov av hemleverans av alkohol?

Carl B Hamilton tycker att vi alla skall kunna beställa spriten på nätet och få den levererad hem till dörren, som med morgontidningen på morgonen. Systembolaget själva säger att de har funderat på saken, men frågan är inte utredd ordentligt. Hamilton menar i sin text att konflikten mellan den av flera borgerliga politiker önskade gårdsförsäljning och monopolet för Systembolaget skulle gå att hantera genom att låta Systembolaget hantera en ”hemkörningsservice” i samarbete med gårdarna (som ju inte alls behöver vara gårdar utan lika gärna kan vara bryggerier i centrala sta’n).

I ett samhälle där allt fler tjänster utvecklas är Hamiltons idé ganska trendig. Men är det verkligen att öka tillgängligheten till alkohol som är Systembolagets uppgift? Och dess styrelse i vilken Hamilton också sitter? Systembolaget har ett oerhört stort utbud, har en service som få andra vinbutiker utomlands kan uppvisa och möjligheterna att beställa och få fram de varor man själv önskar är mycket stora. Som Systembolagets presstalesman så finns monopolet i Sverige inte för att maximera försäljningen. Skall man vara ärlig finns Systembolaget för att kontrollera bruket.

Vilket argument använder då Hamilton för att motivera sitt förslag? Jo, att öka legitimiteten bland allmänheten. Systembolaget har redan starkt stöd, ingenting tyder på att Systembolaget har tappat i förtroende. Ändå reser en massa människor utomlands för att köpa billigt öl, vin och sprit. De två sakerna hänger inte ihop. Sedan nämner Hamilton gårdsförsäljningen. Och det är väl snarast där EU-entusiasten och folkpartisten Hamilton visar sitt egentliga motiv. Det är för att kunna få igenom gårdsförsäljning i Sverige som Systembolaget skall införa ”drop-in-box”-service för oss alla.

Idén om gårdsförsäljning är nämligen inte förenlig med den restriktiva alkoholpolitik som är Sveriges motiv för att bibehålla Systembolaget. Och det vet Hamilton. Hans partikollega Barbro Westerholm har påpekat detta nogsamt. Och den gårdsförsäljning som flera talar sig varma för har en tveksam grund. Den s k gården kan lika gärna vara ett brygger i Stockholms innerstad, så glöm det där med bonderomantiken. Är det någon som lobbat duktigt tro?

Att öka tillgängligheten till alkohol för personer som har problem med drickandet utan att för den skull se ut som den traditionella A-lagaren, att riskera att leverera alkohol till hem där det förekommer misshandel, att utan vilja hamna i en situation där ungdomar har lättare att få tillgång till alkohol genom en förhållandevis anonym process via äldre ”langare” och att skapa en ny marknad – öppen för både mutor och påtryckningar – utan annat motiv än att Sveriges Bryggerier m fl får sin vilja igenom och ökar tillgängligheten till den drog som skapar mer sjukdom, misshandel, våld och skador i samhället än någon annan vore rätt korkat tycker jag. Jag har inget behov alls av hemleverans, vem är det som tycker att denna ”service” skulle vara av så oundgängligt intresse att vi gärna offrar några misshandelsfall och fettlevrar för den sakens skull? (Vid sidan av de ungdomar som redan har många nummer att ringa för tjänstvilliga vuxna som handlar i Tyskland och Danmark.)

För övrigt är förslaget ett typ-exempel på sub-optimering – vilket borde störa Hamilton som är ekonom.

Inte Koljonens fel att det finns RUT-avdrag

Johanna Koljonen har fått utstå spott och spe för sin kolumn i DN om städning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att ”(V)arje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt.” och menade då att Koljonens städerska finansierades med hjälp av RUT-avdrag. Diskussionen om Koljonen, RUT-avdrag och städning har löpt vidare.

Johanna Koljonen nämner ingenting om RUT-avdrag i sin kolumn. Varför Åsa Linderborg m fl ondgör sig över att Koljonens städerska tar resurser från det gemensamm begriper jag därför inte. Det är regeringen som skall stå till svars för att man lägger skattemedel på att subventionera Koljonens städerska. Det blir en väldigt moralistisk diskussion om vi avkräver varje individ ett val som innebär att exkludera sig från de principer som beslutats av en legitim Riksdag. Jag gillar inte heller RUT, jag tycker t o m att det är helt fel att subventionera en bransch som jag inte kan se är den som skall bidra till vårt samhälles utveckling, dynamik och förbättring. Jag tycker det är fel att subventionera restaurangnäringen också, inte heller den tror jag bidrar till något annat än känslan hos en storstadsmedelklass att befinna sig i en ”kontinental” miljö. Restauranger, städfirmor och hantverkare skall såklart berättigas på sina egna meriter, sin kompetens och på den efterfrågan på deras tjänster som finns. Det är mycket mer marknadsekonomiskt logiskt – och konsistent med borgerlig ideologi – att sänka skatten för alla om man vill gynna den enskildes möjlighet att efterfråga sådana tjänster, än att subventionera en bransch.Nu gör regeringen dessutom båda sakerna vilket leder närmast till en ”överhettning” och konstlad tillväxt i denna bransch.

Jag delar helt Linderborgs uppfattning att det är den gemensamma sektorn som behöver stärkas, ”branscher” som skola, vård och omsorg behöver vårt gemensamma stöd.

Men vad Koljonen talar om är en slags identitetsförändring, en förändring hon inte känner sig alldeles hemma i. Som klassresenär känner jag mycket väl igen detta. Det är en smärtsam insikt om samhällets skiktning, det vi vanligen kallar klass-samhälle.

Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.

Arbetslinjen befrämjar vare sig hälsa eller välstånd

Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Så stod det på en (ironisk) skylt som jag hade på min anslagstavla i tonåren. Det var på den tiden när man drev med starka plikt- och arbetsmoral som hade frodats i de auktoritetsstyrda samhället. Detta var också under den tid när arbetsgivarens rätt att fördela och styra arbetet enligt paragraf 32 stod i centrum för fackets engagemang. Då tog man strid, inte mot arbetet, men mot tanken att arbetet var ett tvång och en plikt. Och emot att arbetstagaren inte hade något som helst inflytande över arbetets organisering.

Så småningom fick arbetstagarna genom sina fackföreningar en hel del rättigheter och möjligheter till inflytande. och synen på arbetet förändrades. Arbetet skulle vara självförverkligande, det skulle ge plats för personligheter och det skulle vara kreativt. Arbeten som var monotona, saknade utveckling och innehöll moment där människan endast var styrd, inte styrde, tappade i attraktivitet.

Men nu tycks allt ha förändrats. Med Alliansregeringens nya s k arbetslinje har rätten till ett utvecklande, positivt och bejakande arbete istället återgått till en skyldighet att arbeta, oavsett med vad. Ett jobb är bättre än inget jobb alls, sa nyligen arbetsgivarorganisationen Almegas VD Jonas Milton. Och i vintras kritiserade Reinfeldt deltidsarbetande kvinnor för att de tror att man måste ”stå och slita och baka bullar” när de istället kan vara ute och jobba och få pensionsgrundande inkomster. Det där med bullarna då? Ja, de tjänsterna skall man köpa, enligt Reinfeldt.

När sentensen ”Arbete befordra hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” spreds i Sverige på 1800-talet var det industrialismens, kyrkans och borgerskapets motto. När denna sentens revs ned i samband med auktoritetsnedrivningen på 1960-talet var det ungdomarnas, miljörörelsens, individens och kommunikationens motto. Arbetet kunde inte legitimeras genom hänvisnings till hälsa då bevisligen många arbeten lett till ohälsa, arbete kunde inte legitimeras av välstånd då välstånd inte enbart är en ekonomisk fråga – och det där med synden trodde man nog var på utdöende.

Idag ser vi en hyllning till arbetet för arbetets egen skull. Det är en märklig s k arbetslinje. Rätten till ett arbete torde vara grunden i alla arbetslinjer, men den rätten har degraderas till ”sysselsättning”. Och vilket arbete? Hur länge skall vi acceptera en arbetsmarknad som endast har plats för de mest högpresterade eller de som är beredda att jobba för de absolut lägsta lönerna – övriga garanteras ”sysselsättning”, ofta meningslös för den enskilde. Det arbetet befrämjar inte hälsa.

Arbete är något av det mest utvecklande och fantastiska en människa ägnar sig åt. Att lösa problem, att samverka med arbetskamrater, att bygga upp något som man gjort ”själv”, att planera, tänka och fundera kring framtida projekt och att få gå hem och känna att ”idag har jag gjort ett gott dagsverke” och få sova gott. Men är det vad som erbjuds inom ”arbetslinjen”? Nej, det liknar mer statarkvinnornas vita piska (mjölkningen).

Livet är väldigt mycket än lönearbete. Reinfeldts idé om att kvinnorna inte arbetar när de bakar bullar är befängd. Välstånd är så mycket mer än pengarna på lönekontot – visst är det ett bidrag till landets välstånd med trygga barn, glada föräldrar och vänskapsrelationer som fungerar. När jag bakar, planterar eller läser en bok arbetar jag. Jag får bara inte betalt för det. Vi borde slåss för alla människors rätt till goda lönearbeten och möjligheten att arbeta med det man vill på sin fritid. Det är min arbetslinje.

Anders Borg och de bristande argumenten

”Sverige har varit ett land som haft väldigt höga skatter och det har medfört rätt stora skadeverkningar i termer av att vi förlorat mycket jobb och haft brister i vårt företagsklimat.”

Så försvarade Anders Borg skattesänkningarna på totalt 100 miljarder i Ekot (SR) på påskafton. Han behövde aldrig motivera på vilket sätt de tidigare skatterna lett till färre jobb eller sämre företagsklimat. Svenskt Näringsliv hävdar envetet att den enda radikala åtgärden för att förbättra företagsklimatet är att förändra arbetsmarknadslagstiftningen. Alltså göra det lättare att anställa, avskeda, ge de löner man önskar och sätta egna arbetsvillkor. Nästa recept som föreskrivs från Svenskt Näringsliv är att förbättra utbildningssystemet eftersom det trots åtta procents arbetslöshet är brist på arbetskraft. Om vi istället tittar på arbetslösheten så var 391 000 personer arbetslösa 1993 och så gott som exakt samma antal var arbetslösa i februari 2011. Sverige har idag nästan åtta procents arbetslöshet och det är ungefär samma andel som i juni 2005. Givet dessa uppgifter tycker jag att det är ett märkligt uttalande att hävda att skattesystemet gjort att vi förlorat jobb.

Och när saker ställs på sin spets får vi för övrigt alltid veta att det är finanskrisen 2008-2010 som orsakat arbetslösheten. Vilket ju verkar rimligt.  På samma sätt sa Göran Persson när han talade om den ekonomiska krisen på 1990-talet att starka finanser är nödvändiga för en bra välfärd, samtidigt som denna välfärd skars ned.

Precis som ekonomerna sa i ”Godmorgon, världen” igår så hände det något med ungdomsarbetslösheten i mitten av 1970-talet. Den stora strukturkrisen på 1970-talet var egentligen slutet på en fantastisk boom på arbetsmarknaden som varat ända sedan Europa återhämtade sig efter kriget. Sedan dess ökar framför allt ungdomsarbetslösheten för varje ny kris.

Att vilken bransch som helst som subventioneras växer begriper var och en. Att RUT- och ROT-avdrag, liksom den kommande lägre restaurangmomsen, kommer att stimulera till fler jobb är därför alldeles klart. Men är det just dessa sektorer som bör växa? Det är ett normativt/politiskt beslut. Vill vi att Sverige skall växa genom fler latte-barer, gourmet-krogar, städföretag och bostadsrätter/villor som renoverar? Är det framtiden?

Mycket tyder också på att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det driver ned lägstalönerna, vilket ger möjlighet till jobb för dem med lägst kompetens. Däremot är det få som tror att upprepade sådana s k jobbskatteavdrag ger samma effekt. Tricket lyckas s a s inte varje gång. Men återigen, detta är ett normativt beslut. Vill vi att de som har dålig skolgång, dåliga svenskkunskaper eller handikapp av olika slag skall sälja sig för billigaste priset? Är det den väg ut ur arbetslösheten som Sverige vill anvisa?

Jag menar att det är märkligt att Anders Borg oftast oemotsagd får lov att hävda det samband som eventuellt finns mellan inkomstskatter och antalet jobb när det inte finns minsta tecken på lägre arbetslöshet idag än t ex under 1990-talet, eller innan den borgerliga regeringen tog över. Och att han så fort han får frågan använder finanskrisen som förklaring – som om den vore den enda krisen i Sveriges ekonomiska historia.

Varför inte klädsamt erkänna att Sverige är extremt beroende om händelser i omvärlden, såväl kriser som uppgångar? Därefter kan Borg säga att han anser, på ideologiska grunder, att skattesänkningar och avdrag för personalintensiva servicebranscher är det han vill satsa på. Jag antar att det betyder att han vill se Sverige som ett modernt latte-lapande urbant tjänstemannaparadis med hemservice och något som påminner om italienska familjemiddagar på kvarterskrogen. Fine för mig. Men säg då det! Göm dig inte allmänna teorier om skatter, jobb och löner när dessa inte kan understödjas med empiriska argument. Ekonomi är en normativ vetenskap i lika hög grad som all annan vetenskap. Politik är en normativ verksamhet, inte en teknisk.

Att sedan hela idén kring den s k arbetslinjen kan ifrågasättas återkommer jag till. Är det verkligen en bättre investering för framtiden att skicka en arbetslös 19-åring till ett callcenter med provisionsjobb än att se till att ungdomen får en gedigen yrkesutbildning alt. akademisk utbildning? Eller att en arbetslös person med många års utbildning till läkare eller ingenjör skall ta ett städjobb tio mil från hemorten hellre än att underhålla sin kompetens med en arbetslivskurs och satsa på ett jobb inom sin egen sfär? Som väl framgår så svarar jag nej på dessa frågor.