Kategori: extremism

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.

En bref: Innan mörket faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Den 22 juni förbjuds socialdemokraterna. Motivet är att partiet är ‘subversivt och fientligt mot staten’.  (…) Samma dag sker polisaktioner mot det tysknationella partiet DNVP. Några dagar senare upplöser det sig självt och partiledaren Alfred Hugenberg lämnar regeringen. (…) Den 5 juli berättar nyhetsbyråerna att de tre återstående partierna Zentrum, Tyska folkpartiet DVP och Bayerska folkaprtiet, ‘upplöser sig själva’. Det är hjälpsamt. Veckan därpå kommer en lag om att det bara skall finnas ett tillåtet parti, det nationalsocialistiska. (s 240-241)

Beskrivningen ovan gäller Tyskland våren och försommaren 1933. På mindre än ett halvår upplöses och krossas såväl den tyska rättsstaten som den tyska demokratin. Samtidigt pågår i Sverige en process – den s k kohandeln – som skall leda fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokrater och Bondeförbundet. En uppgörelse som leder Sverige in på en helt annan väg för att möta arbetslöshet, ökade klyftor och sviktande konjunktur. Det är Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Axel Pehrsson-Bramstorp och K G Westman (har säkert glömt någon) som genom uthålligt förhandlande, mod att tänka själva och en viss (kanske svensk?) samförståndsanda lyckas få Sverige på en annan kurs.

Såklart finns det många förklaringar till att svensk och tysk socialdemokrati agerade så olika, men många av dem tas upp i Elmbrants bok. Och framförallt illustrerar den noggranna läsning och rekapitulation Elmbrant gör hur viktigt varje enskilt steg är, hur det är möjligt att välja varje gång – och att det finns tillfälligheter som avgör. Men, som många kloka sagt, slumpen gynnar den förberedde.

Historien lär oss att det kan gå fort om man släpper in auktoritära krafter i demokratins finrum, att ett demokratiskt självförsvar är nödvändigt och att det alltid finns möjligheter att välja annorlunda.

Läs gärna Elmbrants bok – det är en optimistisk bok trots sin titel. En bok om politikens många möjligheter.

Elmbrant, Björn ”Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna i kapp oss?” Atlas, 2015.

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han.  Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

 

 

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

*

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

Anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet den 14 augusti 2015

Nedan följer den text – för läsbarheten något redigerad – som utgjorde mitt anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet den 14 augusti 2015. Segerstedtinstitutet skapas genom ett uppdrag från regeringen och ska vara ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Från en ganska undanskymd tillvaro under rekordåren har under de senaste 20 åren forskning kring främlingsfientlighet och rasism blivit både mer omfattande och mer uppmärksammad utanför akademin. Vid vår samhällsvetenskapliga fakultet finns en livaktig forskning som tar fasta på samhällsförändringar som kan knytas till migration, rasism, globalisering och relationen mellan majoritetssamhället och olika minoriteter. Bara för att nämna några få exempel behandlas ämnen som den transnationella migrationens betydelse för statsmakt och samhällsekonomi i utvecklingsländer, hälsa och ohälsa hos papperslösa i vårt eget land och framväxten av internationella anti-rasistiska sociala rörelser. De teoretiska ingångarna i samhällsvetenskapen är pluralistiska – där strukturer, historia, attityder, institutioner, individer och traditioner alla finns med.

Vad som är viktigt när satsningar på särskilda områden eller teman genomförs är att det sker i tätt samarbete med forskning och utbildning som faktiskt genomförs, och som kanske i skymundan genomförts i decennier. Risken är annars överhängande att möjligheten att få nya resurser uppfinner hjulet. Så är inte fallet här. Den satsning som nu genomförs Segerstedtinstitutet gör mig därför glad, både som prodekan och som en statsvetarprofessor som ägnat en ansenlig del av snart 25 år åt forskning och undervisning kring internationell politik, migrationspolitik, främlingsfientlighet och nationalism.

Jag har valt att koncentrera de följande minuterna kring den svåra frågan om hur vi förklarar och förstår politisk mobilisering av främlingsfientlighet och rasism. Och jag hävdar att det är essentiellt att just ha ingången att vilja förklara och förstå, inte att mäta och bedöma, det sistnämnda är en del i den större forskningsprocessen.

Främlingsfientlighet förstås i allmänhet som en attityd eller föreställning där den negativa eller t o m fientliga uppfattningen om det eller den som skiljer sig från den egna gemenskapen är styrande. Rasism är däremot en ideologisk övertygelse som innebär att människor enbart på s k rasmässiga grunder, vilket kopplas till utseende, språk, ursprung eller religion, värderas som över- och underordnade varandra i en hierarki. Särhållandet av olika s k raser är också en viktig komponent i rasism. Utifrån en attityd agerar och tänker människor, i vissa fall leder attityden till handlingar eller utvecklas till en ideologisk övertygelse. Men den som är rasist i den ideologiska meningen utmärks av mycket mer än främlingsfientlig attityd. Den som har en främlingsfientlig attityd behöver dock inte alls vara rasist i denna ideologiska mening.

Eftersom främlingsfientlighet är en attityd kan den förstärkas eller försvagas beroende på omgivningen, beroende på acceptans för attityden, beroende på sociala och ekonomiska uteslutningsprocesser eller på dialog mellan individer. Rasismen som ideologi är en mer sluten ordning med tydliga komponenter som beskriver verkligheten, andra som pekar mot en politisk utopi möjlig att nå och som rekommenderar konkreta handlingar för att nå dit. Rasism måste därför vederläggas med argument av både moralisk och empirisk art. Främlingsfientligheten däremot har inget annat att komma med än sin flytande oro, sin negativa hållning gentemot det som uppfattas främmande.

I Sverige är nivån på främlingsfientlighet låg, och sjunkande, jämfört med övriga länder i Europa. Sverige har dock små men distinkta rasistiska grupperingar som inte nått några politiska framgångar. En låg acceptans för både rasism och främlingsfientlighet i ett samhälle gör det svårt för politiska grupper med sådan agenda att växa. Men en politisk rörelse som exploaterar den främlingsfientlighet som finns bland många människor har större möjligheter, särskilt i avsaknad av andra tydliga politiska konflikter. En rörelse som markerar avstånd från en rasistisk ideologi och som istället använder sig av en politisk diskurs – alltså samhälleliga strukturer framför allt i det offentliga samtalet – som alltmer sätter kultur, traditioner, livsstil och individ i centrum, den har därför möjlighet att skaffa sig en politisk plattform på basis av en främlingsfientlig hållning.

Sverige skiljer sig från t ex Frankrike genom att vårt land inte haft någon politiskt inflytelserik kontinuerlig extremhöger. I vårt land fanns det grupper, både före och efter andra världskriget som var nazister och fascister. Men i Frankrike har den fascistiska rörelsen levt vidare inne i systemet, mycket genom kolonialkrigens mobilisering och genom starka reaktionära och nationalistiska strömningar i det allmänna medvetandet. De hölls i schack under Charles de Gaulle under under 60-talet vilket beredde marken för en fransk liberal våg under 70-talet. Men nationalismen är en urstark politisk kraft, och vi borde som statsvetaren David Art säger i sin bok ”Inside the radical right” kanske titta på åren efter andra världskriget som ett unikum i Europa då nationalismen faktiskt var tillbakapressad. I vårt land, som inte hade någon politiskt stark nationalistisk tradition skall sägas, hölls nationalismen i schack genom en stark socialdemokrati som under efterkrigstiden gjorde folkhemmet och välfärdsstaten till ett svenskt projekt, ett projekt som man genom ökad internationalisering under 1960-talet tänkte sig exportera i termer av den aktiva utrikespolitiken där varje nations självbestämmande var ett viktigt element.

Sedan mitten på 1990-talet har nationalismen i sin nygamla exkluderande variant mobiliserat nya grupper i Europas länder, ibland inom ramen för etablerade partier som använt sig av allt från högtidstal om nationella gemenskaper och dito värden till mer tydliga slagord om att hålla invandring och nya livsstilar borta från den egna bakgården. Vi vet att en svag nationalism, ett folkligt motstånd mot högerextremism och en inkluderande debatt är mekanismer som försvårar framgångar för partier med främlingsfientlig eller rasistisk agenda.

Men vi ser också hur de nationalkonservativa partier som i första hand vänder sig emot invandring, globalisering och liberalisering anpassar sig till den omgivning de befinner sig i. I europeisk forskning talas idag om en s k mainstreaming där partier som tidigare var öppet främlingsfientliga eller t o m hade rasism som grund närmar sig övriga partiers hållning och betonar mänskliga rättigheter och individens fria val som argument för sin politik snarare än blod, jord och nationell lojalitet. Var den utvecklingen slutar vet vi inte ännu – men vi vet att mycket få av dessa nationalkonservativa partier hittills fått något avgörande inflytande inom det politikområde som är deras hjärtefråga, migration.

Främlingsfientliga attityder förekommer oftare bland grupper med kortare utbildning, bland män och bland personer utanför de tre storstäderna. Och faktum är att de sambanden inte har förändrats under de senaste 20 åren. De negativa attityderna gentemot främlingar och invandrare har dock på ett generellt plan blivit mindre förekommande. Vilket inte utesluter en mobilisering av de grupper för vilka frågorna om invandring och nation är avgörande för deras politiska vägval. När de har ett parti som lyfter deras frågor skapas också en ny agenda i debatten, frågor som tidigare diskuterades från andra utsiktspunkter ses idag som en del av ett migrationspolitiskt fält. Flyktingpolitik, tiggare och utlandsföddas arbetslöshet blir delar av migrationspolitik, för 25 år sedan var de istället delar av tre andra politikområden – utrikespolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Ett nytt ideologisk universum tar form, en ordning som gör det möjligt att politisera medborgarnas attityder, sentiment och erfarenheter på ett nytt sätt.

I de undersökningar som jag genomför kan jag ringa in en liten grupp medborgare där synen på invandring är en indikation på en ideologisk hållning av missnöje med samhällsutvecklingen, blandat med nationalism och auktoritära värden samt svag förankring i informationsflödet. Denna grupp tror inte på vad som skrivs i svenska vanliga medier, man misstror politiker och politiska institutioner, ser med fientlighet på omvärldsförändringar, tar inte del av den offentliga debatten i bredare mening och uppfattar invandringspolitiken som roten till en upplösning av svenska normer och auktoriteter. Receptet heter stoppad invandring och därmed en given återgång till en tänkt guldålder.

De allra flesta personer som uppfattar att det finns problem med invandringspolitiken anser dock inte detta vara den viktigaste politiska frågan. De väljer därför inte parti eller politisk aktivitet i enlighet med den frågan. Genom mobiliseringen har dock frågorna om invandring ändrat karaktär i svensk debatt – de har blivit viktigare för medborgarna när de själva anger viktiga frågor och de utgör idag närmast en egen politisk åsiktdimension.

Men, vare sig strukturer eller aktörer är orubbliga storheter. Pierre Mendès France, premiärminister i Frankrike under inledningen av Algerietkriget, lyckades inte avsluta kriget utan blev istället avsatt efter åtta månader. Men hans försök att tänja den nationalistiska diskursen vann trots allt när Charles de Gaulle till slut insåg att det franska kolonialväldet måste avvecklas till förmån för en europeisk stormaktsroll. Då Frankrike inte längre var någon kolonialmakt kunde andra politiska prioriteringar genomföras och synen på den franska nationen förändrades. Mina studier av den svenska säkerhetspolisens utredningar, övervakning och registrering av nordafrikanska flyktingar och invandrare i Sverige under 50-60-talen visade på en häpnadsväckande brist på lyhördhet för den internationella situationen och en stereotypisering som inte ens ”Tintin i Kongo” lever upp till. Idag har vi istället en lagstiftning som förbjuder alla former av diskriminering och särbehandling med hänvisning till hudfärg eller religion. Den leder inte till paradiset, men avsaknaden av sådana strukturer skulle göra det anti-rasistiska arbetet så mycket svårare.

Litteratur som refereras: ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993), ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (2006),  ”Colonial power and National identity. Pierre Mendès France and the history of French Decolonization” (2008) samt ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (2014)

Förvirring i kritiken mot nationellt kunskapscentrum mot rasism

Uppdraget utgår i stället från behovet av att förvalta och utveckla praktiska erfarenheter från pedagogiskt och socialt arbete i bemötande av rasism och våldsbejakande extremism i samhället, främst i skola och ungdomsmiljöer. Därtill ska vi utveckla utbildningar för personal som har att hantera dessa utmaningar i sin vardag och stötta kommuner, myndigheter och ideella organisationer med sådan kompetens. En omfattande verksamhet av detta slag pågår redan. Universitetet har goda möjligheter att bidra med forskningsgrundad kunskap inom ramen för sådana samarbeten.

Så svarade den arbetsgrupp inom Göteborgs universitet – i vilken jag deltar – med anledning av den debatt om ”rasismforskning” som brutit ut framförallt i Göteborgs-Posten. Kritiken tycks dock bygga en räcka missuppfattningar.

För en månad sedan utsåg rektor Pam Fredman en arbetsgrupp med representanter för fyra olika fakulteter inom Göteborgs universitet med uppdraget att dra upp huvudlinjerna för arbetsformer och organisation för ett ”Nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism”. Uppdraget, som ännu inte ens definierats i sina detaljer från regeringen, bygger på tanken att det arbete som sedan många år bedrivs i Kungälv (”Toleransprojektet”) samt resurser från Expo skall skapa grund för samverkan också med universitetet kring bemötande av olika former av extremism och radikalisering bland unga.

Såvitt jag vet såddes fröet till uppdraget i den utredning som Bengt Westerberg genomförde 2011-2012 och redovisade i SOU 2012:74 Främlingsfienden inom oss där han särskilt noterade att arbetet i skolor och bland unga mot olika former av extremism och våldsideologier inte tas tillvara och systematiskt utvärderas och överförs mellan aktörer. Uppdraget för arbetsgruppen inskränker sig till att under sensommaren och hösten (när regleringsbrevet kommit) definiera och avgränsa den verksamhet som skall bedrivas som ett samverkansinstitut, klargöra formerna för  goda samverkansformer, inventera aktiviteter inom Göteborgs universitet och nationellt/internationellt av relevans för institutet samt skapa intresse för arbetet genom att anordna seminarier. Arbetsgruppens uppdrag är alltså i första hand organisatoriskt och innehållet utgår från en redan befintlig verksamhet. Således är det kompetens att hantera ett sådant uppdrag som varit central när gruppen utsetts av rektor.

Kritik mot regeringens uppdrag kan naturligtvis formuleras, men i det här fallet har förarbetet faktiskt bedrivits som en kunskapsinventering i bred form genom statens offentliga utredningar, tillsatt av den borgerliga regeringen och genomförd av en f d minister i en borgerlig regering och uppdraget slutförs nu av en ny regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. Kritiken bör kanske också invänta det preciserade uppdrag som ännu inte formulerats.

Möjligen blandar debattörerna ihop uppdraget till Göteborgs universitet med det forskningsprogram om rasism som enligt uppgift kommer att utlysas och som skall förvaltas av Vetenskapsrådet.

Här är kritikernas ursprungliga text samt slutreplik.

Andra som skrivit är Alice Teodoresco (ledarsida) och Bo Rothstein (debatt).

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.*  I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Längtan efter renhet och sanning – politiskt livsfarligt

Efter attentaten i Köpenhamn har jag funderat allt mera på de djupare drivkrafterna för de unga män som i allmänhet är gärningsmännen i dagens urbana terror men också den terror som utövas av enskilda krigsherrar på territorier utan statsmakt. Jag har ingen särskild information om just det som hände i Köpenhamn men noterar likheten i gärningsmännens bakgrund med det som hänt i Frankrike tidigare. Men, en sak som slår mig är deras förtvivlade jakt på ”renhet”. I ett samhälle som kanske är mer mångfacetterat och mer mixat på djupet än någonsin tidigare (globalt) blir kampen för det rena, oblandade och ursprungliga allt mera hopplös – och just därför kanske också allt mera apokalyptisk?

På Brännpunkt i SvD idag skriver Christer Mattsson och Poul Perris klokt om fanatismen och dess längtan efter en tillvaro utan tvivel, utan gråzoner och utan kompromisser. Jag har också med stort intresse läst Per Svenssons intressanta lilla bok ”Vasakärven och Järnröret” som även den handlar om den politiska konsekvensen av denna eviga längtan efter något genuint, ogrumlat och enhetligt. Boken beskriver hur dagens Sverigedemokrater (och liknande aktuella partier) bär vidare ett livaktigt ideologiskt arv från mellankrigstiden och den koloniala epoken. Reaktionen följer obevekligt på revolutionen – vare sig den sistmämnda är liberal, industriell eller demokratisk.

Jag har alltid oroat mig för ”män med visioner”; risken för fanatism och enögdhet är överhängande bland dem. Och dessa visioner kan vara ideologiska, religiösa, vetenskapliga eller personliga – det är inte på innehållet de känns igen. Ifrågasätt, håll distans, var kritisk och lev inte ditt liv i väntan vare sig på apokalypsen eller paradiset.

CharlieHebdo: Sorg, sorg, sorg måste följas av fredliga motkrafter

Jag känner en stor sorg idag, något som jag förstås delar med miljoner andra människor. För mig som trägen Parisbesökare känns allting så nära och berör en historia och tankemönster jag känner väl. Upplösningen av dramat som började med attentatet mot satirtidskriften CharlieHebdo blev blodigt. Ännu vet vi inte säkert hur många som dött och skadats men såvitt jag förstår har tjugo människor dödats och mer än tio är svårt skadade, däribland flera poliser. Sorgligt nog får Frankrike inte möjlighet att läkas genom en juridisk process där de ansvariga ställs till svars, istället står vi alla med tre stumma män som tog möjligheten ifrån oss att förstå med sig i döden.

På flera sätt påminner händelseförloppet om den anti-semitiska attacken mot en skola och mot soldater i Toulouse för snart tre år sedan. Även då var förövaren en återvändare från jihadistisk krigföring, i hans fall i Afghanistan/Pakistan. Frankrike har sedan några år utsatts för ett flertal anti-semitiska attacker och det var ingen slump att den franska polisen idag valde att spärra av också de judiska kvarteren kring Rue de Rosiers i Paris. Ett område som på 1980-talet var platsen för flera blodiga uttalat anti-semitiska attentat.

Ett uttalande av en svensk kvinna i dagens radiosändningar fångade min uppmärksamhet idag. Hon talade om den judiska butik där en av gärningsmännen höll gisslan och sa att hon gick förbi den flera gånger i veckan. Därefter sa hon sådär en passant ungefär att ”det bor ju människor från många olika håll här och vi lever ju tillsammans, det är ju så här”. Ja, det är väl just denna fredliga samlevnad som är så extremt provocerande för individer som inget hellre vill än att skapa en blodig konflikt mellan människor av olika härkomst, religion och med olika traditioner.

Fanatiska unga män av den typ som begått dessa avskyvärda dåd i Frankrike står inte ut med fredlig samlevnad. De vill se den avgörande ideologiska konflikt de själva vigt sina liv åt också prägla de europeiska samhällena, bara så kan de egna föreställningarna legitimeras. Ju mer samförstånd och ju mer kulturell blandning samhället skapar desto mer hotfullt för denna typ av individer. På samma sätt som 70-talets terrorister trodde sig kunna provocera fram en folklig resning genom att visa på de demokratiska staternas inneboende repression så hoppas dessa unga män att trosfränderna skall ta till vapen och slutligen besegra den i deras ögon ovärdiga och ynkliga europeiska demokratin

Vi som inte tror på en värld som renas genom strid och död, vi som är övertygade vikten av demokratisk utveckling med skarpa ideologiska konflikter mellan politiska partier som kanaliseras via legitima institutioner måste orka stå fast vid de värderingar som gjort våra länder framgångsrika och attraktiva att leva i – frihet, jämlikhet, solidaritet.

I dessa dagar är vi alla Charlie. Faktiskt. Vi är alla utsatta för angrepp och det är bara tillsammans vi kan försvara vår frihet. Vårt enda svar måste vara mer frihet, mer jämlikhet, mer solidaritet.

***

Läs gärna vad jag skrev för ett år sedan i liknande ämne. Men också historieprofessorn Juan Cole som skriver om vad han uppfattar som en strategi bakom sådana terrordåd som vi sett dessa dagar.