Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över timeInternational Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Nödvändigheten av en gemensam offentlighet

Just nu pågår en strid om vår framtida offentlighet liksom om vår framtida integritet. Christopher Kullenberg skriver idag i Expressen, men har sedan länge på sin blogg och via andra sociala medier drivit kampen mot vissa delar av det s k telekompaketet. Jag är inte insatt i detaljerna men Telekompaketet är en EU-lagstiftning som syftar till att marknadsanpassa nätet utan att betänka behovet av skydd för den enskildes integritet finns. Enkelt uttryck, Telekompaketet gör om internet från en gemensam offentlig plats till en privat marknadsgalleria med privata vaktbolag. Internet inglasat!

Kraven på kontroll av nätet kommer från både marknad och stat. Märkligt nog tycks inte IPRED-lagens skapare ha insett marknadens kraft när lagens förespråkare nu spelar förorättade då Bahnhof och Tele2 kastar kundernas IP-adresser. Insikten om marknaden tycks vara rudimentär om ens det – det förstår väl ett barn att om ett företag förlorar sina kunder så kan ingen lojalitet mot fina principer stävja det. Och, tror verkligen musikindustrins juridiske företrädare Peter Danowsky att ledningen hos Sveriges IT-entreprenörer är lojala med de principer som musikindustrin hyllar? Då tror han antagligen att folk som jobbar på Volvo ogillar bilar också.

En gemensam offentlighet är ett nödvändigt villkor för politik. Jürgen Habermas skrev om hur den borgerliga offentligheten växte fram genom 1700-talets kaffehus och debattklubbar och hur gaturummet under 1800-talet blev en del av det offentliga rummet. Under senare år har allt fler platser gjorts till marknadsplatser i meningen privat ägda.  Östra Nordstan i Göteborg var en gång en stadsdel, idag är det ett köpcentrum. Allum i Partille var en bussterminal och ett torg, idag är det ett köpcentrum.

Internet är en central del av vår framtida gemensamma offentlighet, på nätet finns möjligheter att skapa de möten och allianser som stadsrummet på många platser omöjliggjort. På nätet  kan man möta allt möjligt – även sådant som är obehagligt till en dels förfäran – till skillnad från vad som alltmera blivit fallet i våra stadsmiljöer. Utan gemensam offentlighet är politik omöjligt. Och är det kanske just vad som eftersträvas?

Många marknadsanhängare verkar inte förstå varje marknadsaktörs strävan efter monopol. Det är först när man förstår marknadskrafterna som man kan använda dem  för att skapa välstånd för många. Marknad är bra, men reglerad, begränsad och hårt hållen i tyglar. När marknad ersätter offentlighet ersätts också politik med ekonomi.

Utan gemensam offentlighet inget rum för politik. Utan politik ingen möjlighet att medvetet förändra samhället och övervinna den kollektiva irrationalitet som blir följden av adderade individuella rationaliteter.

Denna tes kommer att bli central i min och Ulf Bjerelds kommande bok ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” som vi börjat arbeta på i vår.

Intressant? Läs andra bloggar om  telekompaketet eller integritet.

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt – men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet. 

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?

Nytt FRA-förslag – bättre skydd men usel process

Regeringen har idag på en presskonferens presenterat ett nytt lagförslag rörande den s k FRA-lagen. På nästan alla punkter lever det nya och integritetsförbättrade förslaget nu upp till de krav som Centrum för Rättvisa har krävt och som också krävs för att harmoniera med Europakonventionen. Det är bra.

Vad som inte är bra i innehållet är emellertid minst två saker – såvitt jag kan bedöma efter en snabb titt tycks inte Tidningsutgivarföreningens och Svenska Kyrkans kritik (för att ta två exempel) rörande meddelarskyddet alls beröras. Kan det bero på att meddelarskyddet är en svensk företeelse och därför inte regleras i Europakonventionen?  Den andra saken som inte är bra är att regeringen tydligen har för avsikt att driva igenom det här – i många avseenden helt nya förslaget – med en endast en omröstning i Riksdagen. Ingen remissrunda, ingen verklig riksdagsdebatt och ingen normal utskottsbehandling. Svagheter och brister kan därmed inte belysas. Såvitt jag förstår skall den nya lagen istället i december röstas igenom under namn av de s k tillägg som regeringen lovade kritikerna den 18 juni.

Två saker i processen är också olyckliga: 1. Regeringen förändrar efter individuella diskussioner med enskilda kritiker och på utomparlamentariska grunder ett beslut om en lag som fattats i Sveriges Riksdag och 2. att regeringen lägger om hela Sveriges system för att skydda den nationella säkerheten och inrättar en ny domstol (!) utan vare sig remiss eller ens försök till samtal över blockgränsen.

För mig kvarstår kritiken mot lagen även om dagens förslag förbättrat lagen på flera punkter. Och så undrar jag var Birgitta Ohlsson är??

Obduktionsbilder på nätet är inte det mest brännande

Det har varit en stormig debatt kring frigörandet av förundersökning, inkl obduktionsbilder, från det s k Arbogamålet på Pirate Bay. I Studio Ett debatterade häromdagen Thomas Hartmann (s) med Barbro Hedvall (DN) och i P1 Morgon Staffan Sonning (Ekot) med Peter Sunde (PB). Också i flera andra inslag har olika mediekunniga personer gett uttryck för sin upprördhet över att Pirate Bay ”publicerat” obduktionsbilder på mördade barn.

Jag anser inte att offentlighetsprincipens konsekvenser på nätet är någon nyhet att förfasa sig över. Jag har all respekt för de erfarna journalister – och framför allt de anhöriga – som upplever det kränkande att sådant som hänt kan hända. Men jag undrar ändå varför erfarna journalister som Staffan Sonning väljer att jämföra Peter Sunde med Röda Arméfraktionen och Baader-Meinhof-paret!

Jag har själv blivit kallad ”Baader-Meinhof” med referens till mitt dåvarande dubbelnamn och mitt äktenskap med en tyskättling. Beteckningen är – och är avsedd att vara – djupt kränkande. Anledningen var att jag organiserade en fackklubb på en arbetsplats som saknade sådan. Personen som genom att sätta upp skyltar på min dörr jämförde mig med Baader-Meinhof gjorde det i samband med att den tyska arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer hittades död i bakluckan på en Audi 100. För min äldre arbetskamrat var sambandet mellan facklig organisering på en arbetsplats och terrormord en självklarhet.

Jag tycker att en Eko-chef som blundar för alla fruktansvärda saker som finns att tillgå på nätet och istället väljer att gå i taket för den utmaning mot gammelmedia som Pirate Bay utgör borde fundera lite på sin överblick över medielandskapet. Jag tycker inte alls att det är roligt att någon väljer att exploatera dessa mördade barn, men det är faktiskt (som Thomas Hartman också påpekat) åklagaren som valt att inte sekretessbelägga bilderna, något som man utan problem kunnat göra för att undvika orgier i döda kroppar.

Att offentlighetsprincipen göder företag som utan någon egen ansträngning säljer våra personuppgifter, bilder på våra hem eller våra skatte- och inkomstuppgifter bekymrar tyligen Eko-chefen mindre. Att nätet inntehåller allt otäckt som också finns i verkliga livet bekymrar honom tydligen inte heller. Att kvällstidningarna gottat sig bildigt och ordligt i alla delar av det s k Arbogamålet bekymrar honom inte heller. Och inte alls heller den exploatering av en död flicka som en TV-sänd begravning utgjort. Allt detta står ju gammelmedia för, det har Sonning och hans vänner kontroll över.

Jag tycker inte att det var klokt att släppa ut de här bilderna, jag tycker det var omdömeslöst. Men jag vet saker som är värre.

Och att en av Sveriges ledande mediechefer jämför Pirate Bays talesman med Baader-Meinhof visar att behovet av omdöme kan finnas lite varstans.

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

FRA-lagen + regeringen = medborgarförakt

FRA-lagens alla turer börjar nu anta en närmast absurd komik. Häromdagen skrev ett antal kommunala företrädare för moderaterna på DN-debatt och argumenterade på ett sakligt och hederligt sätt för varför de inte kan försvara lagen inför sina väljare. I Expressen/GT skrev också en f d reservofficer ett genomarbetat men lite mer sarkastiskt inlägg om varför FRA-lagens antagande är ett större hot mot Sverige än de som vi skall skyddas mot. Försvarsminister Tolgfors torgförde så sent som i går återigen uppfattningen att kritiken mot lagen bygger på ”missförstånd”. Idag har ett internt mejl från moderaterna cirkulerat i medierna där oppositionen mot lagen återigen behandlas som uppstudsiga barn vilka inte fullt ut förstått vad pappa Staten bestämt.

När skall ansvariga ministrar och tjänstemän på departementen inse att den regnbågskoalition av opposition mot lagen som hela tiden växer i kraft beror inte på några missförstånd utan istället på att vi mycket väl har förstått vad det är FRA-lagen har för syfte. Problemet för Tolgfors och de andra grabbarna är att vi inte inte tycker att det syftet legitimerar de intrång i integriteten som faktiskt kommer att ske med lagens stöd!

Om det är något borgerliga väljare brukar vara bättre på än vänsterväljare så är det kunskaper i sakfrågor – det har varit litet av en dold skillnad under många år att borgerliga väljare oftast har bättre kännedom om sakförhållanden i det politiska systemet än övriga. Till stor del förklaras detta förstås av den högre utbildningsnivån som brukat känneteckna borgerliga väljare. Att den borgerliga regeringen envisas med att de egna väljarna, de egna riksdagsmännen, de egna förtroendevalda och de egna ungdomsförbunden helt enkelt ”missförstått” visar upp ett närmast himmelsskriande medborgarförakt från regeringens sida.

Ett annat ovanligt fenomen i FRA-motståndet är att såväl näringslivsföreträdare och etablerade medier som utom-parlamentariska alternativrörelser och ungdomsförbunden enas i motståndet  mot lagen. När så vitt skilda intressgrupper kan lägga stridsyxan åt sidan för att gemensamt bekämpa regeringen så borde det lända till viss eftertanke. Regeringen borde ställa sig den självkritiska frågan ”har vi faktiskt missat något viktigt här?”.

FRA-lagen är en tjänstemannaprodukt som uppkommit på försvarsdepartmentet under den förra regeringen. Göran Persson lär ha stoppat den i samband med att Leni Björklund försökte framföra ett lagförslag av samma typ som nu är antaget. Syftet med lagen är troligen att hålla en kalla-krigs-organisation som FRA under armarna på ungefär samma sätt som försäljningen av Gripen till Norge skall hålla försvarsindustrin levande. De underrättelser som FRA avser att samla in har ingen eller mycket liten betydelse i sig självt för den svenska säkerheten, men den bidrar till möjligheten att byta till sig information av andra liksom till att hålla den svenska statusen på underrättelseområdet uppe.

Vad regeringen inte tycks ha insett är att den svenska befolkningen är – mellan tummen och pekfingret – den mest uppkopplade, mest nätaktiva, mest individualistiska och mest välutbildade befolkningen i hela världen. FRA-lagens utformning leder därmed till grava intrång och begränsningar i befolkningens beteendemönster – och befolkningen har förmåga att begripa det alldeles själv.

Reinfeldt driver nu FRA-frågan som ett chickenrace där Sten Tolgfors får agera förare. Tro mig, det blir han som avgå först.

FRA-lagens skiljelinjer

Dagens FRA-seminarium i Almedalen var ett av de mest välorganiserade och självdisciplinerade tillställningar jag bevistat på länge. På scenen satt nio personer med djupgående kännedom om och/eller inblandning i FRA-lagens tillkomst och i publiken mer än 100 personer som i stort sett alla var emot lagen. Under ledning av Martin Aagard var stämningen nästan lite uppsluppen. Det var som om vi som är motståndare instinktivt kände att vårt argumentativa och moraliska övertag inte behövde förstärkas ytterligare. Det var endast Mikael Odenberg – vem annars? – som föll ur ramen genom ett personangrepp på Rick Falkvinge när denne ställde en fråga.

Sten Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell (tiilika reservofficer i flottan) var dock den som sakligt framstod i sämst dager. Först kunde han inte skilja på de åtgärder staten har rätt att ta till mot brottsmisstänkta och andra medborgare eftersom han försvarade lagen med hänvisning till sin erfarenhet av att som åklagare fatta beslut om integritetsinskränkningar. Sedan hade han överhuvudtaget inget svar alls när Tidningsutgivarnas VD frågade hur de tänkte hantera det flagranta brott mot meddelarskyddet som lagen är. Jevrell kippade efter ett svar som en fisk kippar efter luft. Han försökte med att ”sådant material skall slängas” varvid frågeställaren poängterade att lagövertträdelsen begås i samma ögonblick som FRA alls behandlar mejlet ifråga. För det tredje talade Jevrell om att man skall ”naturligtvis” bearbeta och ”titta på” den dom från Europadomstolen som underkänt en brittisk avlyssningslag av samma typ som FRA-lagen. Juristen Clarence Craaford påpekade då att det var ett arbete som borde skett innan lagen klubbades igenom. Det är nämligen så Europakonventionen numera skall fungera. Jevrells kompetens för sitt uppdrag bör nog ifrågasättas.

Det var sedan intressant att höra hur Diakonia fick rådet att kryptera sina mejl om man ville undvika att känslig information om konflikten i Mellanöstern skulle nå t ex brittisk eller amerikansk säkerhetstjänst. Hm, är det vad ”terroristerna” också skall göra då? Crafoord påpekade klokt att det var information kring just den typ av etniska och religiösa konflikter som Diakonia sysslar med som skall avlyssnas…

Det nationella perspektivet dominerade dock diskussionen, något som är mycket märklig i denna globala era. Detta nationella intresse dominerade dock motiven framför allt hos dem som ansåg lagen nödvändig medan de globala individuella fri- och rättigheterna var vad som präglade motståndarnas argument. Skiljelinjen mellan konservativ nationalism och ultramodern individualism blev tydlig.

Annie Johansson (c) försökte rädda sin heder genom att hänvisa till att FRA-lagen visat att unga människor visst är politiskt engagerade. Jaha, så det var skälet till att hon protesterade mot lagen från början och hävdade att hon skulle driva integritetsfrågorna i riksdagen om hon blev vald. Unga människor är politiskt engagerade, bara inte så mycket i partipolitiken. Det behöver vi ingen FRA-lag för att få veta.

FRA-lagen eller när Sverige blev världsmästare i avlyssning

Ikväll kommer med all sannolikhet den numera s k FRA-lagen att röstas igenom i Riksdagen. Möjligen är det en och annan borgerlig ledamot som lägger ned sin röst, men ingen lär rösta emot. Det unga garde som valdes in på personkryss och på vilja att försvara integriteten har valt att kompromissa med det enda de hade med sig in i politiken, sin trovärdighet. Federley har ju tyvärr visat sig vara mer av ett koncept än en politiker, och bitvis tycker jag lite synd om honom. Hans politiska exhibitionism har lett honom in i gränder genom vilka han inte vågat eller förmått ta sig fram.

Det blir lite löjligt när personer som just ikväll sviker sina väljare framställs som hjältar. Det nya förslaget innebär ingen som helst förändring i sak, det är bara en fråga om kosmetika för att rädda ansiktet på personer som inte vågade eller ville hoppa i det kalla vattnet. Och för att rädda sammanhållningen i en allians som verkar knaka betänkligt just nu.

För mig som ägnat en del av min professionella verksamhet åt att undersöka hur svensk och utländsk underrättelsetjänst (både polisiär och militär) har hanterat personuppgifter, politiskt känsliga kunskaper och integritet under tidigare år är den här lagen något av en vattendelare i svensk politik. I mer än två år har jag i olika sammanhang försökt påpeka bristerna i argumentationen för den här lagen och de oöverskådliga konsekvenserna den får.  Den övervakning som vi sett växa fram genom kameror, registrering av inpasseringar, boklån, bilfärder, polisens avlyssning, buggning m m kröns nu med ett stycke legitimitet för en alltomfattande övervakning av hela den nya virtuella värld av aktivism, politik, samtal, kommunikation, förströelse och umgänge som webben utgör sedan något decennium. Inget annat land har gått så långt i sk terrorismbekämpning. Ingen annan demokratisk stat har gjort så här. En mängd personer som sysslat med utvärdering eller forskning kring terrorism förnekar att lagen har effekt. Det enda argument som  förs fram av alliansregeringen – vid sidan av de ihåliga terrorismargumenten- är att allt redan pågår. Men då borde lagstiftarens första åtgärd vara att beivra det som alltså är rättsvidrigt? Det är annars som att legalisera narkotika eftersom missbruket pågår, att legaliseria barnpornografi eftersom det redan pågår eller varför inte legalisera mord eftersom det ju också bevisligen pågår…

Heder åt den förste som anmäler lagen och dess tillämpning till Europadomstolen!

PS. Nu är voteringen genomförd och det blev förstås ja. Läs gärna kommentarerna på Falkvinges blogg, sällan ser man en så engagerad politisk debatt bland ”vanligt” folk! DS