VÄNSTRA STRANDEN

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Men, kanske viktigast, år 2002 disputerade Margaretha Ståhl vid Göteborgs universitet på en avhandling om Nordströms journalistik mot en biografisk bakgrund och utifrån vad som idag skulle kallats ett genusperspektiv. Avhandlingen ”Signaturen Bansai. Ester Blenda Nordström – pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet” finns att läsa via närmaste bibliotek. Visst var det en pionjärinsats Ståhl gjorde, om en annan pionjär. Och det finns ytterligare arbeten från 1990-talet som diskuterar Nordströms journalistik av Boel Westin och Britt Hultén. Men dessa arbeten räknas uppenbarligen inte.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

En bref: Svaga band bygger samhällsgemenskap

För den som alltid tillhört någon minoritet vet att gemensamma normer och värderingar alltid tillämpas på minoriteternas bekostnad. Starka gemenskaper finns, och bör finnas, i familj och vänner. Jag skulle istället vilja slå ett slag för svaga band (weak ties) som bas för ett gott samhället.

Det är de svaga banden mellan människor, snarare än de starka gemenskaper, som ger tillgång till nya nätverk, skapar tillit och lämnar utrymme för variation och förändring.

Juli månads söndagskrönika (den 14 juli 2019) i Borås tidning behandlade de senaste årens favoritämne: Svenska Värderingar.

För mig är det obegripligt att så många debattörer tycks tro att ett samhälle fungerar som en familj – alltså med starka och djupa gemenskapsband – samtidigt som många kritiserar s k parallellsamhällen. Det som kännetecknar ett s k parallellsamhälle är just att samhället har blivit som en familj: maffia, kriminella gäng, klanvälden i länder utan statsmakt, släktfejder och sekter är alla exempel på när starka band och djupa gemenskaper hämmar och begränsar människors individuella rättigheter.

Ett samhälle karaktäriseras av vissa grundläggande gemensamma regler och normer, ibland talas om ett ”samhällskontrakt” mellan medborgare och statsmakt. Utgångspunkten är att medborgarna betalar skatt, är lojala mot institutionerna och lyder lagen och staten levererar välfärd, rättsstat och trygghet. Sådant skapas genom svaga band, alltså band som inte kräver likhet utan tolererar mångfald men band som skapar tillit och samförstånd.

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.

Kristdemokraternas framtid höljd i dunkel

Kristdemokraterna är ett parti i förändring. I en intervju i P1 Sveriges radio imorse sa Ebba Busch Thor att hon redan i mars ändrat sig ifråga om vilka partier KD kan tänka sig att förhandla med, och det var förklaringen till den beramade arbetslunch med politiska samtal kring bl a sjukvård och migration som hon åt med Jimmie Åkesson häromdagen. I sitt försvar för sitt närmande har Ebba Busch Thor menat att den s k isoleringsstrategin lett till konstant ökande opinionssiffror för Sveriegdemokraterna. Men faktum är att Sverigedemokraterna inte ökat varaktigt i opinionen sedan december 2015.

Men Kristdemokraterna är inte helt samlade kring den nya strategin, ett par av partistyrelsens ledamöter reserverade sig mot beslutet i mars och David Lega menar idag att en så kraftig gir borde diskuterats på ett av partiets riksting. KD var uträknat inför valet 2018 men gjorde en stark valrörelse och kom tillbaka, även om det inte räckte för att ge de fyra allians-partierna majoritet i riksdagen. Och det är i det vinddraget partiet nu stormar framåt för att omsätta valresultatet i politiskt inflytande även om partiet inte förmådde vara med och bilda regering.

Små partier som växer och tappar i väljarstöd tenderar att också byta ut sin väljarbas, samtidigt som politiska partier inte överlever långsiktigt utan sina kärnväljare. Men för KD har antalet kärnväljare minskat över tid, samtidigt som partiet fått många nya sympatisörer utan förankring i de kristna grupper som en gång var partiets ursprung. Ebba Busch Thor sa i intervjun i morse att hennes parti växt fram efter kriget och som en protest mot både kommunism och nazism, men det är i högst grad en halvsanning. Kristen demokratisk samling bildades 1964 som en protest mot att kristendomsundervisningen försvann från den nya svenska läroplanen, och partiet bildades av personer från pingströrelsen och från konservativ kyrklighet. Det var först på 1980- och 1990-talet som partiet på allvar började hävda bördsrätt till den europeiska, och särskilt den tyska, kristdemokratin. Vid ungefär samma tidpunkt började partiet på ett seriöst sätt föra en ideologisk diskussion och mejsla ut en distinkt kristdemokratisk ideologisk plattform i vårt partisystem.

I årets SOM-bok ”Storm och stiltje” har jag analyserat den flyktingpolitiska opinionens förändring och som vanligt beskrivit partisympatisörernas hållning i frågan om flyktingmottagning. Värt att notera är att de kristdemokratiska sympatisörerna mellan 2015 och 2018 har ökat sitt flyktingmotstånd med 31 procentenheter, från 40 procent till 71 procent som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Just år 2015 var det svenska flyktingmotståndet på sin lägsta nivå i befolkningen som helhet, men kristdemokratiska sympatisörer var redan då bland de mest restriktiva. Ändå är kristdemokraterna – tillsammans med moderaternas sympatisörer – de som ändrat sig klart mer än övriga partiers sympatisörer mellan 2015 och 2018. Om vi tittar ytterligare tio år tillbaka i tiden (2008) så har kristdemokratiska sympatisörerna gått från att tillhöra de minst flyktingnegativa av partisympatisörerna till att vara bland de mest flyktingnegativa.

De kristdemokratiska sympatisörerna är, bortsett från Sverigedemokraterna, också de som i lägst utsträckning stödjer värdet av mångkultur, 57 procent av kristdemokratiska sympatisörer anser att mångkultur är positivt för Sverige. Sverigedemokraternas sympatisörer är de enda som ger ett lägre stöd (17 procent) till mångkultur. Övriga riksdagspartier rör sig i ett spann mellan 72 procent (M) och 93 procent (V). (I denna fråga finns ingen tidslinje.)

Vart kristdemokratins ideologiutveckling och strategiska vägval leder partiet fram till nästa riksdagsval är ännu så länge höljt i dunkel.

Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

En bref: Om kvinnokamp och om en seger som måste vårdas

Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Så skrev jag i söndagens krönika i Borås tidning den 19 maj 2019. Idag den 24 maj är det 100 år sedan beslutet om lika och allmän rösträtt fattades av den svenska riksdagen. Införandet av rösträtt för kvinnor och en lika rösträtt för alla oavsett inkomst togs i flera steg, men just idag fattades det första riksdagsbeslutet av två om just rösträtten.

I dagarna diskuteras också kvinnors rätt till sin kropp och sina reproduktiva rättigheter och hälsa. En EU-parlamentariker från SD är under förundersökning för att ha begått ett övergrepp mot en kvinna han känner. Han har själv erkänt att han gjort det som sägs, men tycks inte förstå att det därmed är ett övergrepp, det bagatelliseras både av honom själv och av den egna partiledningen. En f d EU-parlamentariker från KD har under sin tid i EU-parlamentet agerat på ett sätt som enligt alla rimliga tolkningar går på tvärs med den egna partilinjen i fråga om kvinnors rätt till säker och trygg abort. Abort är ingen enkel politisk fråga, men dels strider hållningen mot det egna partiets uttryckliga position och dels vill personen ifråga inte själv förklara och argumentera för sin hållning.

Vi kvinnor måste fortfarande höja våra röster för att höras. Samhällsutvecklingen har varit på kvinnors sida i meningen att kampen har lett till att våra rättigheter har stärkts och våra möjligheter till likvärdiga livsvillkor förbättrats under de senaste seklet – men som alla politiska segrar så måste även denna vårdas, vidmaktshållas och utvecklas. Jämställdhet och kvinnors rättigheter är ingen naturlag, tvärtom så har de vunnits genom politisk kamp. Så, håll i och håll igång!

Vad skall vi med Open Access till?

Kommer vi att se nya universitstsförlag poppa upp vid våra lärosäten? Och hur förhåller vi oss till frågan om status när det kommer till publiceringar?

Vid årets nationella fakultetskonferens i Malmö (den 13-14 maj) diskuterades den just nu lite infekterade frågan om open access/öppen tillgång avseende publiceringar från forskningsprojekt och forskningsresultat. Vi har ett femtontal representanter från olika lärosäten som lyssnade på bibliotekschef Sara Kjellberg och bibliotikarien Jakob Andersson på temat öppen tillgång. Vi började i frågan om Plan S som är ett initiativ från ScienceEurope )en europeisk organisation för forskningsfinansiärer). Mycket kritik har redan riktats mot den snabba och ovillkorliga övergången till publiceringen i s k open access-tidskrifter. Det svaga inflytandet av forskare och forskningsaktiva institutioner i själva processen kanske kan förklara åtminstone en del av kritiken. Och som pro-dekan Magnus Nilsson påpekade så har öppen tillgång funnits via forskningsbiblioteken hela tiden – vad det här handlar om är digital tillgång. Så lösningen på problemet med tillgång till forskningsresultat ligger i att reflektera över varför och hur forskningsresultat bör spridas och vem det är som behöver och bör ha tillgång.

Att de stora förlagshusens monopol och extrema vinstmarginaler måste bort är nog alla forskare och lärosäten ense om – men just nu drivs frågan om öppen tillgång lite för mycket som en teknisk fråga (vad är möjligt?) eller en utbudsfråga (allt skall finnas). Men för vem och i vilken form bör forskningsresultat presenteras, spridas och användas? Och bör de villkoren vara olika beroende på vilka vetenskapliga områden det gäller?

Jakob Andersson berättade att det nu finns en trend mot att allt fler lärosäten skapar egna universitetsförlag med peer review och kvalitetsgranskning. Sådana förlag har öppen digital tillgång och hanteras ofta av universitetsbiblioteken. Ett sådant svenskt förlag är Stockholm University Press, ett förlag som gett ut både antologier och monografier med klassisk peer review granskning och nedladdningsbar liksom print-on-demand-upplagor (samt också tidskrifter). Öppen tillgång är förstås en självklarhet inom ramen för dessa nya förlag. Andersson pekade också på Kriterium som ett lyckat grepp för att stärka den vetenskapliga kvaliteten och statusen hos främst monografin.

Och, för att inte fastna i statusträsket när vi avgör hur vi vill sprida och använda forskningsresultat (att en tidskrifts s k impactfaktor blir viktigare i en kvalitetsbedömning än vad som faktiskt står i texten) rekommenderas alla att läsa igenom San Fransisco-deklarationen för bedömning och granskning av forskningspublikationer.

Nästa års fakultetskonferens blir i Linnéuniversitetets nybyggnad i Campus Kalmar!

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT. Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.

Humanisten 2020: På visit i ett hus under arbete…

Någon vecka före påsken fick fakultetsledningen och kansliet möjlighet att besöka den byggarbetsplats som har omgett oss under nu snart tre år, och som skall bli vårt nya akademiska hem under många år framåt. Den råa betongen var förstås det mest påtagliga i utsikten, men känslan av att befinna sig i en miljö som verkligen är under tillblivelse var också stark. Arbetet pågick intensivt och vi kunde tyvärr inte få tillträde till våning fem och sex i den nya delen av huset. Men vi fick möjlighet att se blivande undervisningslokaler, entrén, trapphallen, grupprum, dramasal, gemensamma ytor och restaurangdelen vilket gav en väldigt tydlig bild av en ny miljö för studier och forskning.

För vår egen del tittade vi också in i den del som skall bli kansliets och fakultetsledningens huvudsakliga arbetsplats. Själv noterade jag att en av dekanrummets väggar kommer att utgöras av den gamla byggnadens tegelvägg, en vägg som tidigare var en del av trapphallen men som nu alltså integreras i kansliets nya lokaler. Tegelväggen är en symbol för vårt arbete med att hålla samman, integrera och förnya fakultetens verksamhet inom ramen för det nya huset. Men också en påminnelse om universitetets ledord att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare: Tradita innovare, innovata tradere

Om ni inte redan deltagit i ett studiebesök så se till att via institutionen eller forskningsgruppen få den möjligheten. Det är tufft för många att byta arbetsplats och arbetsrum, att arbeta i en helt ny miljö är både upplivande och påfrestande. Nya dofter, ljud och ljusspel tar lite tid att vänja sig vid. Att få tillfälle att bekanta sig med huset inifrån kan vara ett sätt att få mer konkreta bilder av hur den nya arbetsplatsen kommer att fungera. Se nedan några bilder från vårt besök den 10 april och från de pågående arbetena med anpassa den nya entrén.

Ett besök förbereds via en gajd och arbetena anpassas till tidpunkten så att de besökande kan få se de delar som är mest relevanta för just dem. Men kom då också ihåg att respektera byggnadsarbetarnas tid och arbetsinsats genom att också närvara och genomföra de inbokade besöken!