I natt dog Yves Saint-Laurent. Han var den som skapade Rive Gauche, den person som gav kvinnan rätt till kläder som frigjorde henne – inte formade henne – och den som skänkte vardagskonfektionen ett stänk av haute couture. Svart var YSL:s färg och svart är Vänstra Strandens färg idag. Insvept i ett väldigt sorgflor av vita pärlor, svart siden och röda läppar. Och under det, svart polo och smala svarta långbyxor.
Hoppas änglarna får nya kläder också.
Vänstra Stranden tänker. Och tar paus ett tag.
I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.
Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.
Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.
Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.
Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.
IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.
Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.
Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.
Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga.
Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?
I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro.
Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…).
Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.
Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er!
I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.
Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.
Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.
I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.
Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.
Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.
DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.
Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.
Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.
Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.
Inträdde idag i Nationalmuséets imposanta byggnad för att ta del av utställningen med verk av Henri Toulouse-Lautrec. I en boudoir-röd inredning får vi där ta del av mannens blick upphöjd till norm. Det enda verk som väcker mitt intresse är !les jockeys” som med färg, penselföring och närvarokänsla förmedlar en friskhet och livsglädje som helt saknas i andra verk. Likheterna ligger dock i skildringen av hästarna. Lika väl fångade av HTL i sin bundenhet under ryttaren som hästarna är kvinnorna i sina underhållande och dekorativa positioner.
Några meter tvärs över hallen, efter sedvanlig beundran för Karl XII:s likfärd, ser jag ”Modärna kvinnor” som i ett sparsmakat antal verk visar upp skillnaden mellan kvinnans blick och mannens. Här visas t ex Eva Bonniers djupt berörande porträtt av Marie Banck vid sidan av Ernst Josephsons hämmade och inskränkta porträtt av Eva Bonnier själv.
När jag frågar en i den helt igenom kvinnliga personalen – för dagen iklädd röda scarfs, rött läppstift och svarta t-shirts med Toulouse-Lautrec mitt på bysten – varför det inte finns några reproduktion av t ex Eva Bonnier eller Gerda Roosval-Kallstenius ser hon på mig med medkännande blick: – Nej, det finns faktiskt ingenting alls från den utställningen.
Att Georgia O’Keeffe-reproduktionerna på notesböcker m m alla är de snälla, bleka, ofarliga blommorna och aldrig de utmanande lila och röda penséerna och irisarna – eller landskapen – är bara en logisk följd.
En manlig förnöjelse på kvinnors bekostnad, berättad från 1800-talets illusoriska Montmartre, reproduceras aningslöst av Nationalmuséet.
Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.
Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.
Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.