Etikett: kristdemokraterna

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010. 

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion.  Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för  att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.