Etikett: politik

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

En bref: Demokrati kan inte skapa likhet

Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.

Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.

Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

Ledarlösa rörelser utmanar partipolitiken

I tidningen le Monde menar den franske statsvetaren Bertrand Badie att den arabiska våren blev en föregångare till en stor, månghövdad politisk rörelse, som spridit sig den ovanliga vägen från det globala syd till det globala nord. Den arabiska våren 2011, Occupy-rörelsen i USA, Syriza (Grekland) , Podemos (Spanien) och Femstjärnerörelsen (Italien), de gula paraplyerna i Hongkong är bara några exempel på hur det politiska – för att använda Chantal Mouffes term – tar kropp på våra gator. I Göteborg ser jag både i dagens Feministiska marsch på Internationella Kvinnodagen och i gårdagens Trängselskatteprotest nya och skilda grupper av medborgare som väljer att manifestera sin politiska vilja i det urbana offentliga rummet. Värt att nämna är också rörelser som kräver gratis kollektivtrafik eller som protesterar mot övervakning och kontroll både av våra fysiska kroppar i det offentliga rummet individer och av vårt virtuella agerande.

Jag menar att mobiliseringen av folket i protester mot etablissemanget, överheten, staten, systemet m m bör ses som en varning. De politiska partiernas roll är att vara transportbanden mellan makten och medborgarna, men dagens partier har i stor utsträckning själva blivit en del av makten. En hel del av den här folkliga mobiliseringen fångas upp via nya partier som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller i Göteborg Vägvalet men oftast i form av ledarlösa rörelser utan kontinuitet eller organisation. Många av de nya rörelserna gestaltar en kraftfull maktkritik – förespråkar en annan form av politik, mer transparent, mer medlems eller sympatisörsstyrd, anti-auktoritär och individualiserad, ofta hänvisande till ”verklig” demokrati.

Till skillnad från de ”gamla” partierna är de nya rörelserna inte i första hand intresse- eller klassbaserade utan bygger på en moraliserande kritik mot makten. De arbetar heller inte i den representativa demokratins andra utan är direktdemokratiskt inspirerade. Kritik mot etablissemanget har naturligtvis alltid funnits, och utom-parlamentariska rörelser likaså. Men de proteströrelser vi ser idag menar filosofen Sandra Laguier har gemensamt att ett enda slagord återkommer hela tiden och det är demokrati. Med hjälp av detta begrepp kräver människor tusentals olika saker, den enda gemensamma nämnaren är ett krav på jämlikhet och krav på respekt för individens integritet. Rörelserna menar sig inte representera någon annan än sig själva. Sättet att protestera är inte med krav på åtgärder eller reformer utan att ockupera, manifestera, blockera eller ta plats antingen i det offentliga eller digitala rummet. Bakom tankegången ligger, menar Laguier, idén att medborgarna skall återta ett territorium/plats som de anser sig ha rättigheten till eftersom den är (skall vara) gemensam.

Olika händelser utlöser de här folkliga upproren men det är onekligen svårt att blunda för den kraftfulla förändring av den politiska scenen som dessa ledar- och organisationslösa rörelser idag skapat. De är en mycket prekär utmaning för de traditionella partierna, kanske särskilt i europeiska länder som Frankrike där politikerföraktet redan är utbrett. Sociologen Albert Ogien påpekar att de politiska partierna sedan förra seklet levt i tron att det är de som formar opinionen. Men dagens medborgare vill inte ha någon som talar i deras ställe.

Är det möjligt att dessa rörelser kan växa in i och bli en del av partisystemen i de demokratiska länderna? Kanske, men då krävs dels ledarskap dels en vilja från de styrande.

Kan de utgöra grunden för en fredlig demokratisering i icke-demokratier? Tveksamt på kort sikt, eftersom de inte bär med sig någon form av alternativ organisering som kan ersätta de hegemoniska regimerna. Kanske på längre sikt.

Viktigast är dock att om inte de politiska partierna vaknar upp ur sin gemensamma sövande sagostund där allt kommer att förbli som det varit, bara med lite fler partier och lite färre medlemmar, så står även vår stabila svenska demokrati inför risken att förlora sin politiska legitimitet.

***

Artikeln i Le Monde finns bakom betalvägg men kan hittas här.

Laugier och Ogien har tillsammans skrivit ”Le Principe Démocratie” där de undersöker och diskuterar hur politik i demokratin har gått från ett ”hur” till ett ”varför”. För den som läser franska.

Läs gärna också mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011, slut på förlaget, kan beställas från författarna) samt i kapitlet ”A new era of partypolitics in a globalized world” i Gloppen och Rakner ”Globalization and democratization” (2007).

Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?

 

 

Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror…

En ung kvinna i ett radioprogram berättade idag för världen att hon tyckte partipolitik var urtråkigt och att den riktiga politiken utövades bland aktivister på gatan. Som statsvetare vill jag gråta när jag hör sådana uttalanden. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld skrivit en trilogi (varav den sista delen är mest relevant här) om varför politik är en nödvändighet, om varför de politiska partierna är nödvändiga men måste förändras och om varför den gemensamma offentligheten är en nödvändighet.

Om någon tycker partipolitik är urtrist så är det förstås inget jag kan ändra på, men att ställa det i motsats till aktivism och grupper som ”kräver att bli lyssnade på” som det sades är att helt ge upp idén om demokratisk förändring. För den som försvär sig åt gatans parlament istället för det demokratiskt valda är kraften, handlingen, modet och striden vad som står i centrum. Demokrati är istället det tillstånd som inträder efter striden, demokratin är gemensamma överenskommelser om hur folkmakt skall transformeras till reform och beslut. Den som tycker partipolitik är urtrist kommer aldrig någonsin att vare sig förstå makten eller få inflytande över den. Om inte genom revolution då, en utväg som prövats här och där men som jag knappast skulle rekommendera.

Som vi skriver i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011) så är fördelning av resurser i centrum av politik, och i den förhandling kring resursfördelningen som sker i en demokrati är de politiska partierna helt oundgängliga. Den svenska demokratin har parlamentarism (en regering måste ha stöd av partierna i parlamentet), flerpartisystem (många skiljelinjer representerade i motsats till tvåpartisystem), proportionella val på partilistor (i huvudsak). Styrelseskick är det centrala studieobjektet i ämnet statsvetenskap – ur det emanerade studierna av t ex partier, parlament, opinionsbildning och regeringsmakt.

Jag är häpen över den naivitet – såväl bland journalister som allmänhet – som höstens och vinterns politiska kris i Sverige avtäckt. Termen ”demokrati” används om allting som en person för tillfället tycker är legitimt och bra, alla partier i Riksdagen tillmäts en ”rätt” att få vara med och bestämma om politikens utformning och insikten om att det parlamentariska läget faktiskt är extremt låst tycks inte sjunka in.

Om det i ett parlament finns tre kraftfält (eller partikonstellationer) som står långt ifrån varandra – A, B och C – och ingen har absolut majoritet, så är rimligen en lösning som grundas på en idé om relativ majoritet att föredra framför en lösning som grundas på att ingen konstellation kan genomföra någon politik. Om t ex A och B måste regera ihop för att få absolut majoritet men tycker olika om det mesta så kommer både A:s och B:s väljare att bli djupt besvikna. Politiken som förs kommer inte att motsvara någon alls väljargrupps intressen. Bättre då att låta den som är relativt störst, t ex A, regera och sedan försöka få väljarna att avsätta A när det är val nästa gång för att själv kunna genomföra sin politik.

Tyvärr nyttjas inte den potential för regeringsbildning som ett flerpartisystem har i Sverige idag. Själva vitsen med ett sådant partisystem är just att kunna skapa olika former av majoriteter, antingen i sakfrågor eller i mer långsiktiga samarbeten under mandatperioden. För min del undrar jag om det faktiskt är rimligt med ett proportionellt valsystem i ett land där de seriösa partierna bestämt sig för att de egentligen tillhör två block?

Läs gärna Gunilla Grahn-Hinnfors text i dagens GP särskilt samtalet med Sverker Gustavsson. Samt också boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).”

Och, alla läsare tillönskas ett riktigt gott nytt år (med eller utan extra val…)

 

 

Nya partier och nya frågor – blev Almedalen en ideologisk upptakt?

Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.

Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.

Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.

Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.

Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.

Debatten om Almedalen – som tussilago om våren

Likt tussilago i vårsolen dyker debatten om Almedalen som demokratins torg eller fåfängans marknad upp varje år vid denna tiden. Och likt många andra – både akademiska kolleger, politiker och journalister – säger jag att ”visst finns det problem med ett sommarkollo för det politiska Sverige, men det vore faktiskt sämre om vi hade ett politiskt klimat som gjorde Almedalen omöjlig.”

Jag har haft förmånen att lyssna på alla partiledartal utom ett (hittills) och dessutom privilegiet att få medverka i offentliga samtal kring min egen forskning och kring statsvetenskapliga frågeställningar av extremt stor relevans för dt politiska Sverige idag. Som forskare och intellektuell har jag också ställts inför nya frågor, nya problematiker och en och annan knivig diskussion med nya människor där jag känner att jag behöver tänka ett varv till. Genom att vara på plats och höra var partiledarna faktiskt säger och hur det faktiskt ter sig på plats har jag möjlighet att göra en egen s k reality check både av statsvetenskapliga hypoteser och perspektiv och av medierapporteringens rimlighet och trovärdighet. Att ha kolleger på plats ger ytterligare en dimension åt just den processen, vi diskuterar med varandra, stämmer av och genererar faktiskt en och annan idé till både forskningsprojekt och analyser. Gott så.

Under fredagen genomförde Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA) den s k statsvetardagen med fyra seminarier (plus mingel) kring både samhällsvetenskapens nytta som sådan och kring specifika frågor som statsvetare uppfattar särskilt viktiga och intressanta att ta upp just i Almedalen. Intresset var enormt! Vid ett tillfälle skickade jag ett sms till maken som ”skötte dörren” för att stoppa fler åhörare eftersom det började bli farligt trångt och varmt i lokalen – många fick vända i dörren och andra stod utanför och försökte höra, någon undrade om seminariet inte kunde webbsändas till annan lokal (och då var det ändå en 50-sal som bokats). Naturligtvis blir det introvert att hylla ett initiativ som ligger inom ramen för den egna verksamheten men jag tar upp detta som ett exempel på vad man kan göra i – och med – Almedalen om viljan finns.

Den svenska politiska kulturen kännetecknas fortfarande, trots två ofattbart tragiska förluster där två framstående politiker mördats på öppen gata, av en mycket stor öppenhet, jämlikhet och närhet mellan medborgare och beslutsfattare. Alla former av våldsamma attacker, eller låtsade dito, ökar avståndet och misstänksamheten och måste därför exkluderas ur det politiska samtalet. Om vi vill utveckla Almedalen så är det inte genom att kritisera att politiska tjänstemän, akademiska forskare, kyrkliga företrädare, aktiva politiker, offentliganställda tjänstemän, aktivister och vanliga medborgare träffas och pratar med varandra. Om vi vill utveckla Almedalen bör vi kanske hellre betänka mängden seminarier (kan vi ha ett kvalitetstänk på något sätt?) och även syftet med seminarierna (handlar det verkligen om ett samtal eller kunskapsöverföring?). Många aktörer borde kanske också tänka över att saken de driver skulle tjäna på samverkan mellan likartade aktörer snarare än att konkurrera om utrymmet.

Jag är glad över den plats partiledaretalen i år fått i SvT men skulle kanske också gärna se att Almedalen som koncept blev ännu mer digitalt (de enskilda aktörerna är det i stor utsträckning) och därmed också kunde följas mer systematiskt på andra platser och även kunde användas i undervisning och folkbildning vid andra tillfällen på året.

Jag säger som min politiska förebild Pierre Mendès France sa om demokrati och medborgarskap – alla som vill vara med, alla som vill bidra konstruktivt, alla som vill utveckla demokratin (i det fallet Frankrike) är välkomna! Så är det med Almedalen och den svenska demokratin också.

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.