Etikett: socialdemokraterna

Saknad: Berättelsen om Sverige

Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.

Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.

Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.

Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.

Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?

Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats. 

Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.

Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

Inga konflikter om de övergripande målen för politiken. Väljarna håller distans och utvärderar kontinuerligt partiernas framtoning. Skickligheten i att genomföra det som skall göras är avgörande. Ja, så kan man beskriva det som bl a professorn i statsvetenskap Harold D Clarke kallas ”valence politics” i sina anlyser av det brittiska valet liksom av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet.*

Valence politics är en teoretisk beskrivning av det vi just nu upplever i svensk valrörelse. Blockpolitiken har förstärkt en utveckling, som varit på gång sedan 1990-talet. Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen. I Anthony Downs anda lägger sig de båda blocken så nära varandra som möjligt. I ett flerpartisystem kan fler konflikter artikuleras och den s k valenspolitiken får svårare att slå igenom.

Att en fråga är en valensfråga innebär att den har en särdeles snedfördelad opinion, det finns bara ett svar på frågan. Ta t ex krav som bättre stöd för brottsoffer, mer kunskap i skolan och ökade rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka. Finns det någon rimlighet i att förespråka motsatsen? Nej, just det. När den politiska debatten domineras av sådana frågor utvärderar väljarna kontinuerligt partiernas förträden inom sektorer som väljarna tycker är viktiga.  Väljarna är inte anhängare av ett parti och låter sig informeras eller artikulerar sina krav inom den ramen. Istället måste partierna varje dag bevisa för väljarna att de i de aktuella frågorna intar de ”rätta” ståndpunkterna. Därav det ständiga springet i varandras fotspår. För väljarna blir det en fråga om att avgöra vilket område eller fråga som är mest prioriterad för just dem. Partiernas profilering inom olika områden blir då utslagsgivande, inte deras ideologi eller värdegrund.

Och när det är dags att lägga sin röst blir för de flesta den avgörande frågan vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.

Det fanns en tid när den svenska socialdemokratin var absolut bäst på valenspolitik – man ville åstadkomma förbättringar inom områden som en majoritet av befolkningen upplevde som relevanta, partiprofilen var tydligt inriktad på vad som kan kallas ”det allmänna bästa” och regeringsfähigheten var ett adelsmärke. Den epoken är slut. Att efterträda socialdemokratin i denna roll är vad Fredrik Reinfeldt vill när han talar om moderaterna som det nya statsbärande partiet.

Svensk politik är inte längre vad den varit. Det är närmast en truism. Ur min demokratiteoretiska synvinkel undrar jag dock hur hälsosam förändringen är. Valenspolitik tenderar att bortse från sociala konflikter, maktstrukturer och prioriterar kortsiktig problemlösning före genomgripande förändringar och risktagande. För att inte tala om bristen på spänning, hetta och engagemang. 

För inte är det väl så att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar?

*Begreppet ”valence issues” lanserades av Donald Stokes i American Political Science Review 1963 i en artikel med titeln ”Spatial models of party competition”.

Vad skall vi med skatter till?

Om en väljare endast lyssnar till partierna såsom de framträder i medierna så tycks den här valrörelsen handla nästan enbart om skatter, och då i synnerhet skattesänkningar. Under tidigare valrörelser brukade det vara en sanning att när moderaterna började tala om skattesänkningar då förlorade man valet. Socialdemokraterna behövde aldrig ens öppna munnen för att säga emot.

Numera är det inte så. Skatter är en fråga som snarast är till fördel för Alliansen och moderaterna. Inkomstskatterna har sänkts för oss som arbetar och även många andra skattelättnader har genomförts samtidigt som en majoritet av befolkningen inte märkt av några riktigt skarpa försämringar i välfärden, i alla fall inga som inte kan hänföras till finanskrisen. När socialdemokraterna pratar om skatter idag måste de också prata om sänkning av skatten för att inte förlora agendan. Och sedan lite tyst meddela att det är nog så att man måste höja skatten för en del också om den gemensamma välfärden skall ha en chans.

På Moderaternas valstugehemsida var det först omöjligt att göra en sökning på termen ”skatter” eftersom en banner länkats så illa att man hamnade på en annan sida istället för att sätta igång sökfunktionen. På Moderaternas ”riktiga” hemsida angavs att det fanns två träffar på termen skatter, båda i ett faktablad om moderaternas politik. Tyvärr kom meddelandet ”Sidan finns inte länge/kan inte visas” upp istället för faktabladet. På socialdemokraternas sida fick jag 768 träffar på termen ”skatter”.

Med tanke på hur medieretoriken låter borde det kanske vara tvärtom. Men det som hänt är att Moderaterna skickligt vridit termen ”skatt” bort från konnotationen ”välfärd” och istället gett skatt inneböden av en gemensam avgift för sophämtning, skola och vårdcentral. Tydligt är att Socialdemokratin på sin sida följt efter. Där sägs att skatter är vad som behövs för ett ”gemensamt ansvar” och man talar precis som Moderaterna om ”rättvis” skatt. Men ingenstans sägs något om skatternas inkomstomfördelande effekter.

Rättivsa är ett lurigt ord. Som en vän och kollega påpekade häromdagen har rättvisa i årets valrörelse oftast kommit att betyda individuell rättvisa. Alltså, om jag jobbar mycket är det inte mer än rättvist att jag också får sänkt skatt jämfört med dem som jobbar mindre. Det är inte heller rättvist att den som inget gör skall få bidrag, socialbidragstagare skall göra något i gengäld. Redan för ett par år sedan hörde jag det då avgångna kommunalrådet Göran Johansson (S) i Göteborg påpeka att han inte förstod när och varför socialdemokraterna börjat använda termen rättvisa när det var solidaritet man borde säga. 

Socialdemokraterna har redan förlorat matchen om skatterna genom att godta att skattens innebörd är att vara en avgift för det gemensamma – ungefär som en föreningsavgift – och inte ett instrument för omfördelning av resurser i hela samhället. Att sedan ersätta begreppet solidaritet med begreppet rättvisa individualiserar ytterligare hela principen. Och då blir det svårt att förklara varför den som jobbar stenhårt, tjänar bra, är en stöttepelare i samhället i social mening och inte nyttjar särskilt mycket gemensam välfärd skall betala mer i skatt än den som har lite svårt att få tummen ur, inte är så noga med ordning och reda och är beroende av samhällets ekonomiska stöd för att hålla huvudet över vattnet.

Med en i grunden förändrad diskurs så är skatter knappast längre något sänke för moderaterna – ju mer de pratar om dem desto bättre lär det gå i valet.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS

Om Sahlin, Sverigedemokraterna och valet 2010

Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.

Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.

Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.

Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.

Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…

(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)

Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.

Jo, vi behöver visst en stadsarkitekt i Göteborg!

– För mig är helheten det viktiga. Därför tror jag inte på idén med en stadsarkitekt. Staden är så mycket mer än vackra byggnader.

Så säger Göteborgs byggnadsnämnds nye ordförande Mats Arnsmar (s) till GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors i påskaftonens papperstidning.

När jag läser det blir jag både arg och ledsen. Ledsen för att socialdemokraterna inte alls tycks förstå vad stadsplanering och stadsbyggnad handlar om idag, arg för att en person med så uppenbart svaga kunskaper inom området skall vara den som bestämmer om det. Det är mycket möjligt att jag har fel på båda punkterna; socialdemokraterna kanske exploderar i en satsning på stadsförnyelse och insikter om urbanitet och Mats Arnsmar kanske visar sig vara både kompetent och begåvad inom området, men tillåt mig tvivla.

Så, tills motsatsen är bevisad, så står Arnsmars uttalande som en symbol för den genuina dövstumhet kring stadsplanering, urbanitet och byggnadspolitik som kännetecknat socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar. Inte så att landet inte behövde nya bostäder, tvärtom, det var vägran att lyssna på tiden, att lägga örat mot marken, som jag kritiserar. De flesta insatta visste redan i slutet på 1960-talet att miljonprogrammet var en överproduktion och en stadsplaneringsmiss av stora mått. Men socialdemokrater med rötter bland utedass och tuberkulos ville inte lyssna på de nya politiska stämningar som smugit sig in. Tack och lov hann tiden i fatt en del projekt, som t ex att spränga bort större delen av Annedal, norra Landala och den s k Tjänstemannastaden för en tunnel med en stadsmotorväg…

Mats Arnsmar vill blanda in ”beteendevetare” och ”naturvetare” i stadsplaneringen. Så trevligt för dem. Men några samhällsvetare som t ex kulturgeografer och sociologer eller någon som vet något om kulturmiljövård får inte plats.  Och arkitekter lägger han till. Roligt för dem att få ägna sig åt sitt yrke.

Vet Mats Arnsmar att stadsplanering och urbanitet är ett av de absolut hetaste områdena inom modern samhällsforskning just nu? Vet han att mängder av människor, mellan 20 och 40 sådär, är djupt engagerade i frågor om staden och det offentliga rummet? Har han noterat att grupper som ”Reclaim the Streets” ersatts av en bred debatt om hur vi lever i staden och YIMBY? Om han hade varit det då hade han väl rimligen förstått att en stadsarkitekt är den resursperson som på ett långsiktigt och insiktsfullt sätt kunnat koordinera, leda, utreda och hantera de politiskt heta stadsbyggnadsfrågorna i Göteborg. Särskilt tänkvärt för en socialdemokrat idag eftersom storstäderna i nästa val kommer att sitta på mer än hälften av Riksdagens mandat.

Läs även vad jag skrivit tidigare om stadsarkitekt.

Intressant? Läs mer om stadsplanering, urbanism, stadsbyggnad och arkitektur.

”Stadsarkitekt är odemokratiskt” Bah!

Socialdemokraterna i Göteborg vägrar hårdnackat att godta att Göteborg behöver en stadsarkitekt, enligt GP. Folkpartiet har i en motion önskat en dito medan miljöpartiet och socialdemokraterna istället vill ha en ”gästprofessor i arkitektur” som under ”ett år” skall verka i staden.

Jag blir upprörd och irriterad av flera skäl. För det första är en gästprofessur avsedd för akademin. Professor är en akademisk titel där forskningsmeriter är grundläggande, inte inspirationsförmåga. Skall man inom Göteborgs universitet eller Chalmers ha en gästprofessur är det något som skall genereras av behoven i den akademiska miljön. Eller tycker kanske det göteborgska politikerna att de kan avgöra vem som är lämplig för en professur? 

För det andra är ett år så kort tid att det är omöjligt att ens börja sätta sig in i den aktuella kommunens förutsättningar. En ettårig gästprofessor kan endast tjäna till att lansera egna förslag för vilka ingen kommer att behöva eller kunna ta ansvar på sikt. Risken är att all stadsplaneringenergi går åt till krishantering för att röja upp efter de värsta avarterna.

För det tredje anger socialdemokraterna och miljöpartiet att en stadsarkitekt  låser tjänsten till en person vilket är ”ensidigt” och ”odemokratiskt”. Detta sätt att uttrycka sig är pinsamt. Alla övriga chefer inom kommunen kan också ersättas med gästprofessorer då? Och det är ensidigt och odemokratiskt att ha samma tjänstemän år ut och år in?

Tvärtom är en stadsarkitekt som är anställd under en längre tid en garanti för något mått av långsiktighet, något mått av kompetens som håller emot i de mest galna debatterna och en konstruktion som ger möjlighet till en stadsplanering som är uthållig och genomtänkt.

Socialdemokrater och miljöpartister bör röja upp i garderoben märkt ”demokratisyn” och passa på att titta efter hur det ser ut i lådan med ”uthållig politik”. Tänk om och anställ en stadsarkitekt!