Vänstra Stranden

Modernismens rivningsgeneral död

Louis Campanello är död. Han blev 92 år gammal. I en mening i nekrologen står det:

Louis Campanello var länge verksam i förnyelse av stadsbebyggelse i bl.a. Stockholm, Gävle och Göteborg.

I övrigt talas endast om Campanellos insatser för Röhsska muséet i Göteborg. Inte heller på nätet sägs särskilt mycket om Campanello. Men i realiteten var Louis Campanello Sveriges Mr Saneringsrivning. Det var under hans ledning som Gävles,Stockholms, Borås och Göteborgs gamla centrum mer eller mindre utplånades och byggdes om.

I spetsen på det kommunala fastighetsbolaget Göta Lejon genomförde Campanello rivningar av alla Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, och såvitt jag förstår också de hemliga markköpen i Angered under tidigt 1960-tal. Under bulvannamn köpte staden då in stora arealer till underpris för att där uppföra en tänkt väldig satellitstad. Det bidde en tumme. Några bostadsområden utspridda i ett öde land.

Det är en av den svenska modernismens främste män med utopiska visioner som gått ur tiden. Jag hoppas någon skriver hans historia – den är historien om den svenska modernismens ingenjörsdrömmar. Låt oss lära av den historien.

Insikter om hederskultur

Vill bara göra lite PR för en intressant artikel av socialantropologen Unni Wikan i Svd Kultur idag om hederskulturer. Hon skriver att

I en situation där många män med invandrarbakgrund marginaliserats, avmaskuliniserats och lever i utanförskap, utgör hederskulturen en källa till identitet. Mycket tyder på att hederskulturer växer sig starkare i det nya Europa. Det handlar om att ersätta samhällets makt och kontroll med den egna makten och kontrollen. Hederskulturen framstår som ett positivt föredöme i kontrast till den kultur som det offentliga samhället företräder och som uppfattas som degenererad och normupplösande.

Hon uppmanar oss att fasta på det goda i hederskulturen genom att betänka att

Hederskulturer kännetecknas av hängivenhet och närhet i vissa familjerelationer, och av omsorg om och respekt för de gamla. Hederskulturer får inte demoniseras. Det är genom att ta fasta på de positiva aspekterna och bygga vidare på dem som det omgivande samhället kan visa respekt för människor för vilka hedern är viktig.

Läs resten av artikeln på SvD Kultur.

Livet är en fest

Sitter i ett inferno – från minst två håll dunkar musiken och ekar skriken trots att det närmar sig midnatt. Det är pingstafton. Nog måste man få fira?

Jag blir så trött på den kultur av festande som brett ut sig under de senaste 10-15 åren. Numera firas allting på exakt samma sätt: en hyrd lokal, hög musik, minst till två-tre på natten, dans, öl/sprit, bar där man handlar för egna pengar medan den mat man bjuds på oftast är en enkel buffé, helspacklade och avklädda kvinnor med uppklädda och rödmosiga herrar samt en inledning med gemensamma lekar eller motsvarande. Bachusfesterna är väl idealet.

Förr fanns det ett sätt att fira födelsedag, ett för studenten, ett för bröllop, ett för examen och ett för lördagsdansen. Mångfalden har försvunnit. Vart tog kafferepet vägen? Eller tedansen? För att inte tala om den mysiga pubkvällen? Nej, numera är allt ”fest”. Och man skall ”parta” eller festa varje vecka, och sedan göra samma sak när man tar studenten, fyller år och gifter sig.

Förklaringen är väl den enorma ekonomiska tillväxt som drabbat svenskarna sedan slutet av 1990-talet. Pengarna är Gud och festandet visar på rikedom – så har det visserligen alltid varit – men nu är det brackighetens festande som är à la mode. Överklassens manér har degenererat till en brats-kultur som alla vill vara en del av. Men det är som i ett pyramidspel – när populasen hunnit till Stureplan är överklassen redan någon annanstans.

Jag stannar inne och läser Joyce Carol Oates.

Olämplig rektor?

Den privata gymnasieskolan L M Engströms gymnasium i Göteborg skall få en ny rektor. Den tillträdande rektorn heter Fredrik Sidenvall och är nu kyrkoherede i Frillesås. I Västsverige är han en av de mest profilerade kvinnoprästmotståndarna, tillika helt emot välsignelse för homosexuella par. Valet av Sidenvall förefaller mig mycket obetänkt.

Hur skall den högste ansvarige skolledaren för en gymnasieskola kunna utgöra ett gott exempel för eleverna i enligthet med läroplanen för gymnasieskolan när han själv vare sig vill rätta sig efter lagstiftningen (tillåta kvinnliga präster) eller finna sig i kyrkomötets beslut (homosexuella par)? I läroplanen talas om demokratiska värden och respekten för individens egenart. Jag menar inte att motstånd mot kvinnopräster eller homosexuella välsignelser är odemokratiskt – men jag känner stor tveksamhet över hur en person som obstruerat såväl lagstiftning som demokratiskt fattade beslut i det samfund man verkar skall kunna främja respekten för demokrati och rättsstaten på en så känslig post som skolledarens. Skolans ledning borde ha tänkt en gång till.

Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!

Om jag ändå vore svensk…

Om jag flyttar upp till Lappland blir jag inte same, flyttar jag till Australien blir jag inte en aboriginer. För att jag ska bli någonting där måste jag leva och uppföra mig som de gör, säger Kjell Åke Stonebalster.

Så sa en sverigedemokrat på Riksmötet i Ekot igår, eller, nja, han sa ”lapp” vilket Ekots hemsida i sin politiskt korrekta nit har översatt till ”same”. Han sa inte heller ”aborigin” utan något som lät ungefär som ”aberrisschinal”, en tydlig anglosaxisk influens på uttalet alltså.

Uttalandet ger en viss relief åt SD:s syn på immigration. Stonebalster tror på fullt allvar att han kan bli same eller aborigin om han börjar härma ett kulturellt beteende. Genom att välja just dessa grupper hamnar han i en underlig debattposition eftersom aboriginer och samer tillhör de s k urbefolkningarna vilkas rättigheter skyddas av FN sedan 1994. Att ”bli” en av urbefolkningarna är inte möjligt om man inte ”är” det från början. Däremot kan man leva ”som” dem. Överfört till den svenska invandrarpolitiken innebär det att Stonebalster vill se ett Sverige där alla invånare uppför sig ”svenskt” och där ”svenskarna” uppenbarligen skall jämföras med en av de urbefolkningar vars rättigheter skyddas av FN. Jag undrar när Stonebalster kommer att börja diskutera beteendet hos oss infödda utifrån samma kriterier – är det OK att lyssna på raï-musik från Algeriet, läsa Adonis syriska poesi och studera arabiska? (Eller har jag helt enkelt blivit ”arab” då??)

Radikal ortodox eller existentialist?

Under de senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt teologi. Jag har hört att svensk teologi är på väg utför ett stup (professor Werner Jeanrond i Lund skall t ex tillträda en tjänst i Glasgow – en ohygglig förlust för svensk teologi) men det är ingen räddningsaktion. Jag fick i min hand en text om ”radikal ortodoxi” och kände att jag förstod nästan ingenting. Detta gjorde mig förstås nyfiken och provocerad. Därefter noterade jag att min käre bloggkollega Jord skrivit om detta tema, men det gjorde mig dessvärre inte klokare. Ännu har jag inte givit mig i kast med John Milbank (men det kommer) och ändå vill jag försöka reda ut de här tanketraditionerna.

Enligt ytliga beskrivningar är radikal ortodoxi någon form av teologins försök att återgå till de gamla kyrkofädernas filosofi. Men jag blir inte klar över om radikal ortodoxi är en form av teo-logi (alltså kunskap/logos om Gud) eller en form av kristendomstolkning. Radikal ortodoxi är inspirerad av fransk postmodern tradition, men också av Kant (sic!). Om radikal ortodoxi är en form av teologi så tycks det handla primärt om läsningen av texterna (alltså bibeln). Men om det handlar om en kristen hållning tycks det mig handla om någon form av patriarkal, neoplatonsk och ganska vetenskaplig livsåskådning som försöker göra filosofi av teologin.

Som metodist, numera, har jag alltid betraktat mig som en kristen existentialist. Också en hållning inspirerad av fransk filosofi, men av den moderna och inte den post-moderna. Men framförallt är den kristna existentialismen en hommage à Kierkegaard. För en kristen existentialist är Gud först och främst inkarnerad i kärleken. Kärleken ger oss möjlighet att se en glimt av Gud, av det gudomliga väsendet. Människan är i sig själv en legering av dödligt/ont och odödligt/gott. Genom det personliga valet kan vi öka på det goda i världen. Men i jämförelsen med fullkomligheten hos Gud inser vi (när vi når insikt om oss själva) hur mycket som fattas oss – denna diskrepans är synden – och det kan bara överbryggas genom Kierkegards berömda hopp ut i det okända. Detta hopp mot en kärleksfull och försonande Gud. Tron är att våga hoppa.

För mig känns allt radikal ortodoxi mera som ett försök att göra Gud begriplig. Inte oundgängligt för oss hoppare.

Upplys mig gärna!

Peter Örn avgår

Idag meddelas att Peter Örn avgår. Enligt flera medier har ”jakten” pågått en längre tid och kritiken har även kommit inifrån företaget. Jag har här kritiserat såväl det nya programutbudet i P1 som Peter Örns förmåga att försvara förändringarna. Enligt pressmeddelandet har styrelseordförande Ove Joansson och Peter Örn olika uppfattningar om det framtida arbetet – men vad det egentligen betyder är ju svårt att veta.

Kan vi kanske få en VD på SR nu som sätter journalistiken främst även när det skall sparas, en som värnar public service och en som hävdar kvalitet som en konkurrensfördel på den mediemarknad vi ser växa fram? Jag håller tummarna.

Musik och hockey som nationell stolthet

När söndagen går mot sitt slut har Sveriges hamnat på skuggsidan ifråga om två normalt sett stolta grenar: musik och ishockey. Det svenska landslaget i hockey har lyckats hamna utanför pallen i VM i Moskva och vår nationella stolthet har sårats i grunden när The Ark hamnade i den sista fjärdedelen av de deltagande länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Ifråga om hockeyn menar väl de flesta att det är stjärnorna från Nordamerika som saknas, men kanske också att presumtiva landslagsdeltagare känner för lite plikt och stolthet över sitt land. Debatten om Eurovisionsschlagern är lite mer spretig; allt från att det är en dum tävling till att schlager inte är någon vinnande genre längre.

Jag ansluter mig inte till dem som klagar på ”öststaterna” som bara ”röstar på varandra”. Men jag skulle vilja veta vilka grupper i de olika länderna som faktiskt röstar? Och hur populärt är arrangemanget i t ex Tyskland, Frankrike och Ryssland? Jag tycker också att det är en märklig ordning att melodierna numera kan spelas hur mycket som helst, inte bara i semin, före tävlingen.

Viktigast tror jag är att röstningsreglerna borde göras om – det är knappast förenligt med dagens globaliserade och individualiserade värld att Ryssland och Andorra har samma tyngd i en omröstning om populärkultur. Inför t ex jurygrupper, semifinalheat och viktad röstning.

Grundläggande tror jag är att för många av de länder som kom högt upp i listan så var artistframträdandet och ögonblicket i rampljuset präglat av stort nationellt allvar (nej, inte Ukraina) medan Frankrike, England, Sverige och Tyskland uppfattade tävlingen som en fråga om ironi, show och musikunderhållning. Kanske en mentalitetsfråga. När den egna statens självständighet som hos flera stater på Balkan tillkommit först efter blodiga krig så blir även musiken ett led i den nationella självreflektionen. Kanske också en fråga om historia. Tysklands Frank Sinatra-inspirerade bidrag kanske inte fungerar i länder där amerikansk kultur representerade ondskan själv fram till 1990?

Men det receptet hjälper nog inte det svenska hockeylaget. Där är det nog stjärnorna som måste hem.

Likgiltighet är inte det högsta goda

Hörde idag på morgonen programledaren Lasse Johansson i P1-Morgon ställa frågan om det inte var fel att nämndemän i immigrationsdomstolarna hade uppfattningen att varje asylsökande ”hade skäl” för att komma till Sverige. Han menade att nämndemännen då hade en förhandsuppfattning som påverkade utslaget i domstolen. Jag uppfattade istället nämndemännens så att de ansåg att det fanns en rationalitet i flykten i till Sverige, alltså att man hade skäl att komma hit eftersom man lade ner så mycket pengar och kraft på det. Människor agerar i allmänhet subjektivt rationellt, det är lite av en livsstil för oss människor – om man säger så. Vi gör således ingenting som vi inte har skäl att göra. Om dessa skäl sedan är tillräckliga för att de asylsökande skall få upehållstillstånd är en annan sak.

Jag reagerade på den oreflekterade tilltron till någon form av neutralitet. Uppfattningen att neutralitet är en form av icke-uppfattning är märklig eftersom att leva är att ständigt värdera och bedöma. Vi skulle som art ha gått under om vi inte haft den förmågan. Det är inte bristen på en uppfattning som är det goda i ett tolerant samhälle (tvärtom) det är möjligheten att förändra sin uppfattning. Genomskinligheten, öppenheten, argumentationen och föränderligheten kännetecknar ett samhälle som kan behandla sina medborgare opartiskt och jämlikt. Opartiskhet innebär likabehandling i processen, inte i utfallet. A har kanske mycket bättre skäl än B för sin sak – då vinner A. Hur vet jag att skälen är ”bättre”? Därför att jag har en uppfattning om vad som är goda skäl förstås.

Låt oss lägga den naiva uppfattningen om likgiltigheten som det högsta goda (för det är den logiska följden av neutraliteten som en icke-uppfattning) och acceptera att gott omdöme aldrig kan ersättas med regelverk.