Författare: Vänstra Stranden

Finnkampen inspirerar!

Idag avslutades årets roligaste friidrottshändelse: Finnkampen! Svenska damlaget vann, men herrlaget förlorade. Herrlaget skulle kanske vunnit om inte en trestegshoppare fått en muskelbristning i vaden och därför blev nollad i protokollet. Sån’t händer!

Finnkampen är en produkt av det glada tjugotalet, och hade en riktig publikdipp för ett antal år sedan. Men numera är den återigen populär bland friidrottspubliken, ssk som den svenska delen går på Ullevi i Göteborg. En stad som fullkomligt älskar idrott. Jag tycker Finnkampen pekar på essensen i ”gymnastik med lek och idrott” som idrottsämnet en gång benämndes i skolan, nämligen laganda och förmågan att överträffa sig själv. Alla placeringar räknas och rekord blandas med mindre lysande insatser som ändå genererar poäng. VM-stjärnor blandas med elitmotionärer och över alltihopa vilar en positiv kampanda där varje hopp/lopp/kast kan förändra balansen i helheten.

Under åren har jag främst kommit att beundra idrottarnas förmåga att koncentrera sina resurser till den enda prestation som just då skall utföras. Förmågan att kontrollera närmast varje fiber i varje muskel i syfte att t ex ta sig fram 100/110 meter och samtidigt forcera ett antal häckar. Det är något jag avundas dem, inte deras rekord eller vinsten, utan just förmågan att i sin sport fokusera, koncentrera och vara närvarande i exakt den bråkdel av en sekund som hela tiden råder just där och då.

När jag suttit och tittat på Johan Wissmans armmuskler när han springer så har jag tänkt just på hur dessa lemmar, som inte alls rör marken, bidrager till Wissmans fantastiska löpsteg. Samma sak när Anna Söderbergs diskuskast formar hennes kropp långt efter det att diskusen lämnat hennes hand.

Rekord, vinster och nationalistisk yra i all ära, men förmågan till koncentration och effektiv resursanvändning – oavsett stjärnstatus – är något jag vill lära mig av Finnkampen inför en ny arbetshöst.

Reinfeldt gör skillnad

Jag måste säga att Fredrik Reinfeldt har klarat den svenska Muhammedkrisen mycket bra. Ja, han har till och med ”gjort skillnad”, ett uttryck han själv använde i Aktuellt ikväll. Genom att prestigelöst gå in i en dialog med diplomater från muslimska länder, öppna ett samtal och försöka se frågan ur ett pragmatiskt perspektiv – utan att en tum vika från yttrandefrihetens grund – har han faktiskt visat att han vill vara alla svenskars statsminister. Det tycker jag är snyggt. Och strategiskt.

Så tycker inte folkpartisten Fredrik Malm (i Studio Ett idag) som istället talar om behovet av konfrontation och hävdandet av universella principer. Fundamentalism kan ibland ha de mest oväntade ansikten… Som tur är har vi politiska friheter i vårt land, friheter som både tillåter muslimer att demonstrera och Malm att krevera.

För övrigt har rugby-VM just börjat i Frankrike. Frankrike måste kämpa för att bibehålla sin prestige bakom favoriten Nya Zeeland. I Frankrikes match mot Argentina står det just nu 14-6. Till Argentina…

(Datorn vill inte länka ikväll)

Danielsson knappast ensam

Att den begåvade och analytiskt lagde Danielsson skulle ha tagit del av det chockartade larmet utan att uppfatta situationens allvar, faller på sin egen orimlighet.

Så skriver idag Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida à propos att Danielsson i sin bok ”I skuggan av makten” försvarar sitt handlande i samband med Tsunamikatastrofen i Sydostasien. Som av en slump minns jag den där morgonen Annandag Jul 2004 mycket väl. Jag skulle ut på en lång och ensam bilresa och behövde gå upp tidigt. Radion startade med Dagens Eko klockan 07.00 (kan ha varit 06.00) och jag minns så väl rapporten om att en flodvåg vältrat in över Thailands kust. Inte ett ord om någon katastrof, allra minst med svenskar inblandade. När jag på kvällen kom fram till min destinationsort minns jag att nyheterna på text-TV börjat tala om något som nog kunde bli en katastrof. Antalet döda steg och omfattningen av förstörelsen växte hela tiden.

Vi var rätt många, analytiska eller icke-analytiska och begåvade eller obegåvade, som tog några timmar på oss för att inse vad Tsunamin hade åstadkommit. Men Maria Abrahamsson kanske själv vaknade klockan fem eller sex den där morgonen och genast förstod att nu, nu hade hundratals svenskar svepts ut i havet av vågen?

Statligt anställda är byråkrater?

Slår upp mina ögon till en gråmulen dag, två mil från närmaste affär och med en dryg kilometer till postlådan. Sätter på radion och hör i Dagens Eko näringsministern Maud Olofsson berätta att Norrlands inland skall bli av med fler statliga jobb eftersom vi ”inte skall ha fler byråkrater än vi behöver”. (Tyvärr ej på nätet) Istället skall regeringen satsa på företagande. Medan jag ligger kvar under täcket funderar jag på om pensionärerna, ungdomarna, barnfamiljerna, bönderna och alla småföretagare som ryms här i glesbygden skulle bli gladast om man fick behålla ett Försäkringskassekontor eller får en ny butik för hämtpizza. Och då är min glesbygd ingenting jämfört med Norrlands inland.

Maud Olofssons beskäftighet framstår än mer samvetslös som hon själv aldrig tycks haft någon erfarenhet av den vanliga privata företagssektor hon talar så väl om (se Fokus 21/6 2007).

Regeringens brist på empati skriker.

Klok Rosenberg om ateism och religion

Ännu en läsvärd artikel från Göran Rosenbergs tangentbord – publicerad i Dagens Nyheter idag. Rosenberg påpekar dels att ateism bygger lika mycket på tro som vilken religion som helst, dels att de två moderna läror som åstadkommit störst plåga för 1900-talets människor (kommunism och nazism) byggde på en vetenskaplig och anti-religiös världsåskådning.

Inte lärarnas status som skall höjas

Såhär i skolstartstider fokuserar många dagstidningar på de första dagarna för många sjuåringar och på den nya borgerliga skolpolitiken. Sida upp och ned kan man läsa om hur lille Isak, Jakob och Esaias eller lilla Tuva, Mira och Ellen skall klara skolan.

Men i skolpolitiken talas ofta om att lärarnas status måste höjas. Det är lite av ett mantra från såväl facket som de borgerliga politikerna. För den delen säger nog en och annan vänsterpolitiker samma sak. Jag bara undrar om inte detta är att sätta kärran före hästen. Med lite insyn i lärarutbildningarna skulle jag vilja säga att det vore förödande att höja lärarnas status dag. Istället borde kunskapens status höjas.

I vår nutida – och i huvudsak mycket goda – skola ligger fokus på att lära eleverna att lära sig själva, att problematisera och att söka sin egen kunskap. Bra. Mycket bra. Men den pedagogiken uppstod när det var självklart att det fanns ett gemensamt ”kunskapsarv” av typen hur högt är Kebnekaise och vilka språk som talas i Sydafrika. I nutidens skola har inte barnen med sig den gemensamma grunden. Vad är det då man kan problematisera? Jo, den egna personliga erfarenheten. På det sättet blir kunskapen numera mer bunden till jaget än förr och blir ett uttryck för självbespegling och egocentricitet. Lägg därtill att lärarutbildningen under lång tid gjorde det möjligt att välja bort kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna. Att höja statusen på lärarna skulle bara ytterligare öka på skolans ojämlikhet och egofixering eftersom den statusen då måste grundas på förmågan att underhålla eleverna (vilket i o f s inte är oväsentligt) och inte på den kunskap om världen utanför som läraren kan förmedla.

Höj statusen på kunskapen istället. Både i skolan och på lärarutbildningen.

Regering utan empati får ingen sympati

Nej, Göran Skytte, svenskarna har inte blivit galna. Tvärtom. Men de flesta bryr sig faktiskt mer om kollektivet än om den egna plånboken när de röstar. Därför har nog många reagerat på t ex de egendomliga uttalanden som sjukförsäkringsministern gjort om utmattningssyndrom. Hon har sagt att hon minsann varit utbränd, då var hon hemma i tre dagar. Man tar sig för pannan. Är människan medveten om det förakt hon uttrycker med en sådan utsaga? Jag har tidigare påpekat att regeringen ger ett intryck av hjärtlöshet och brist på empati. Det, Göran Skytte, tror jag är vad människorna i Sverige känner. En regering utan empati får ingen sympati.

Stympning sanktioneras

Dagens Eko meddelar idag att alla landsting skall tvingas genomföra omskärelse av spädbarn med penis om föräldrarna önskar det. I alla fall är detta ett förslag från Socialstyrelsen och de flesta riksdagspartierna sägs vara för.

 

Jag kan inte förstå varför svensk sjukvård skall medverka till att utan medicinsk indikation stympa spädbarns könsdelar därför att deras föräldrar har föreställningen att detta avkrävs dem från en gudomlig makt. Omskärelse är oproblematiskt när en myndig person önskar få det utfört – det finns ibland medicinska skäl och i annat fall kan man vända sig till en privat kirurg. Men att svenska staten sanktionerar att föräldrarnas makt skall utsträckas till stympning – med tydliga konsekvenser för både sexualitet och utseende – av sina egna omyndiga barn, det är alltför magstarkt.

Tomas Andersson Wij om den borgerliga regeringens kulturskymning

Dags igen för puff – en utmärkt text i söndagens Aftonbladet, skriven av musikern och sångaren Tomas Andersson Wij (som f ö var en underbar sommarpratare för en del år sedan). Den borgerliga regeringens intellektuella kollaps tecknas i utomordentliga välfunna formuleringar här.