Vänstra Stranden

Konstnärens kön och konstens

Inträdde idag i Nationalmuséets imposanta byggnad för att ta del av utställningen med verk av Henri Toulouse-Lautrec. I en boudoir-röd inredning får vi där ta del av mannens blick upphöjd till norm. Det enda verk som väcker mitt intresse är !les jockeys” som med färg, penselföring och närvarokänsla förmedlar en friskhet och livsglädje som helt saknas i andra verk. Likheterna ligger dock i skildringen av hästarna. Lika väl fångade av HTL i sin bundenhet under ryttaren som hästarna är kvinnorna i sina underhållande och dekorativa positioner.

Några meter tvärs över hallen, efter sedvanlig beundran för Karl XII:s likfärd, ser jag ”Modärna kvinnor” som i ett sparsmakat antal verk visar upp skillnaden mellan kvinnans blick och mannens. Här visas t ex Eva Bonniers djupt berörande porträtt av Marie Banck vid sidan av Ernst Josephsons hämmade och inskränkta porträtt av Eva Bonnier själv.

När jag frågar en i den helt igenom kvinnliga personalen – för dagen iklädd röda scarfs, rött läppstift och svarta t-shirts med Toulouse-Lautrec mitt på bysten – varför det inte finns några reproduktion av t ex Eva Bonnier eller Gerda Roosval-Kallstenius ser hon på mig med medkännande blick: – Nej, det finns faktiskt ingenting alls från den utställningen.

Att Georgia O’Keeffe-reproduktionerna på notesböcker m m alla är de snälla, bleka, ofarliga blommorna och aldrig de utmanande lila och röda penséerna och irisarna – eller landskapen – är bara en logisk följd.

En manlig förnöjelse på kvinnors bekostnad, berättad från 1800-talets illusoriska Montmartre, reproduceras aningslöst av Nationalmuséet.

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris.

Trygghet utan människor

Bevistade häromveckan ett seminarium om övervakningssystem i lokaltrafiken. Där framkom att det fanns ett klockrent samband mellan sjunkande antal poliser i tunnebanan i Stockholm och ökad förekomst av orden ”trygghet” och ”säkerhet” i SL:s verksamhetsberättelser. Vi förväntas alltså känna oss mer trygga i T-banan ju färre människor med auktoritet att freda oss som vi har omkring oss. Trygghet skall vi istället känna genom att vara övervakade av tekniska attiraljer.

Principen bakom är förstås effektivitet. Människor tänker, känner, handlar och funderar. Sådant är inte effektivt nog.

Allt fast förflyktigas.

Fördomar växer i oväntad mylla

Jag är 54 år och några av mina väninnor funderar på om de inte hellre vill leva med kvinnor. De är besvikna på män. Traditionella könsroller står dem upp i halsen. De är less på sexet. Det är bara in–ut och när mannen fått utlösning är det slut./Svd 080214

Känsliga tillfällen har varit när Linda skulle introducera pojkvänner. I början fanns rädslan att pappa Kjell skulle stöta på dem. Hon visste ju att han gillar yngre killar./ SvD 080211

Ovan ser ni två citat från Svenska Dagbladets serie om homosexualitet. Läs dem gärna en gång till och fundera på vad där står.

Det översta citatet kommer från erfaren sexolog. Hon menar att en kvinna borde vilja sex med kvinnor eftersom män beter sig illa i sängen. Personligen hör jag ofta kvinnor tala om hur ”jobbigt” det är med ”krav” på sex. Tror ni att sexologen föreslagit att män borde ha sex med män för att de är så trötta på kvinnor som motvilligt går med på 10 minuters ut-och-in när man skall sova?

Det andra citatet blir intressant om vi vänder på könsrollerna. Tänk er en kille som inte vågar presentera sina flickvänner hemma eftersom hans pappa ju ”gillar unga tjejer”. Hade den pappan framställts som en hjälte?

Fördomarna frodas i vad som ser ut som öppenhet och tolerans.

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

Lägg ned Aktuellt!

Tänkte mig inte för, kom hem sent, satte på Aktuellt. Trodde jag skulle få se nyheter. Vad har Aktuellt? Jo, ett reportage om hedersvåld och sedan ytterligare ett reportage om arbetshandikappade med en CP-skadad läkare i studion. Det var verkligen droppen. Regeringen har ju bara backat från en av sina viktigaste principer, USA ställt sex Guantanamofångar inför rätta för 11/9 och yrkat på dödsstraff, Östra Timors president Horta utsatts för ett attentat och svävar mellan liv och död, Obama gått upp i ledning i primärvalen, Stockholm haft bankrån och Zürich en konstkupp till ett värde av en miljard för världsberömda målningar. Men allt det där begriper man ju utan ”fördjupning”. Eller?

Lägg ned Aktuellt. Nu.

Diktaturen förtjänar fördjupat studium

Den statsvetenskapliga forskningen har länge varit maniskt upptagen med demokrati, demokratisering och demokratiforskning. Därigenom har man helt och hållet kommit att missförstå och bortse ifrån det som är statsvetenskapens ursrpungliga kärna, nämligen frågan om avvägningen mellan makt och rätt. Alla former för institutionalisering av denna avvägning borde vara det primära studieobjektet inom statsvetenskapen, på alla nivåer, i alla tider, på alla platser och i alla stadier.

Professorn i statsvetenskap vid Åbo Akademi Lauri Karvonen har tidigare försett oss med en mängd utmärkta böcker kring centrala begrepp inom statsvetenskapen och nu har han lyckliggjort oss ännu en gång. Med sin bok ”Diktatur. Om ofrihetens politiska system” visar han att ett perspektivbyte skapar förutsättningar för nya förklaringsansatser, forskningsproblem och förståelser. Karvonen gör en teoretisk genomgång av diktaturbegreppet, en empirisk kategorisering på makronivå och därefter nedslag i några enskilda fall. Att han åter-introducerar numera bortglömda – men analytiskt sylvassa – klassiker som Lipset, Rokkan, Moore och Sartori gör boken än mer intressant.

À propos boken så kan jag inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som skapar det goda livet för världens människor. Är t ex det faktum att Tchad anges vara världens mest korrumperade land verkligen nyckeln till lösningen på den långvariga krisen där? Enligt Karvonens analys är korruptionen endast ett av många symptom på den ineffektivitet som kännetecknar olika varianter av diktatur som styrelseskick.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?

Kan allt mätas i pengar?

Jag har ofta undrat hur det kan komma sig att den s k ny-institutionalismen har firat sådana triumfer inom samhällsvetenskapen. Själv tycker jag att den säger banala saker på ett pompöst sätt. Efter att ha läst Gaute Torsviks bok ”Människonatur och samhällsstruktur” har jag fått ökad förståelse för acceptansen av ny-institutionalismen.

Torsvik, som själv är professor i nationalekonomi, målar upp institutionalismen som räddningen av rational choice-modellen. Ny-institutionalismen ger en möjlighet för dem som varit anhängare av en RC-modell att med bibehållande av grundantagandena om rationalitet, nyttomaximering och exogena preferenser öppna dörren för tradition, kultur och normer. Man gör rational choice lite gulligare. (Vilket inte fungerar – snart kan ni läsa här.)

Det står klart för mig efter läsningen av Torsvik att de exogena preferenserna är såväl RC-modellens som ny-institutionalismens problem. Torsvik visar med hjälp av exempel hur problematiskt det blir med modeller som bygger på exogena preferenser: I syfte att minska antalet sena hämtningar på dagis infördes böter. Men då ökade istället antalet sena hämtningar. Förklaringen, enligt Torsvik, är att tiden förut inte hade haft ett pris. Relationen mellan föreståndare och föräldrar var konstruerad på grundval av förtroende, bilder av varandra och förväntningar. Att komma försent blev efter böterföreläggande istället öppet för en rationell kalkyl som kunde mätas i pengar. Resultat – fler sena hämtningar.

Torsvik är en skicklig ekonomisk teoretiker som nog är anhängare av både exogena preferenser och ny-institutionalism. Mig övertygar Torsvik ändå om att en konstruktivistisk epistemologi (endogena preferenser) har betydligt större förklaringskraft och relevans för att förstå vårt samhälle. Vare sig RC-modellen eller ny-institutionalismen med sina exogena preferenser tycks fungera särskilt bra.

För mig framstår också skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap i sin prydno. Atomerna hade inte ändrat sitt beteende även om man belade det med böter…

Obama dömd på förhand?

Vem som blir USA:s nästa president är en avgörande fråga för de allra flesta av världens medborgare – på ett eller annat sätt. Personligen vill jag se Barack Obama på den posten. Trots att New Mexico ännu inte är färdigräknad tyder dock det mesta på att Hillary Clinton efter super-tisdagen kommer att ha något fler delegater bakom sig än Barack Obama. Antalet varierar i olika källor men alla anger en lätt övervikt för Clinton, CNN anger t ex 823 mot 731. Det mesta tyder också på att Clinton vunnit fler delegater under själva super-tisdagen än Obama.

Men frågan är vilken chans Barack Obama har om han inte mycket snart hamnar minst ett par hästlängder före Hillary Clinton. Om det blir jämt inför det slutliga konventet kan Demokraternas ”super-delegater” avgöra. Vid konventet utgörs 40 procent av Demokraternas delegater av etablerade delegater som t ex senatorer, f d presidenter och guvernörer. Dessa väljs inte av medborgarna utan har automatiskt rösträtt, men de är fria att berätta vilken kandidat de stöder före konventet.

Eftersom Hillary Clinton beskrivs som etablissemangets kandidat – något som också primärvalen visar – är det inte långsökt att tro att hon också kommer att tjäna på Demokraternas system med ”super-delegater”. Särskilt som en av dem heter Bill Clinton…