Kategori: litteratur

Akademien har inte tagit ansvar för sitt eget oberoende

Den svenska akademien är i kris. Just om det tror jag inte det råder någon tvekan. Men det verkar inte riktigt som om alla ledamöter inser krisens allvarliga konsekvenser. Någon väg tillbaka för akademien finns inte, nu är anden ur flaskan och parnassens hjältar har visat sig vara både mänskliga och ömkliga. Att de som är kvar – vilka de nu egentligen är efter alla turer – skulle kunna återfå den glans och det renommé som sällskapet haft utåt bedömer jag som helt uteslutet. Bättre då att genomföra en rejäl utvädring och tvätt av all byk för att återstarta med stadgar som går att förena med rättsstatens krav på ansvar, transparens och förutsägbara processer. Akademien har helt enkelt inte levt upp till det stora ansvar som vilar på den som säger sig vara oberoende, nämligen att värna den egna integriteten.

Att en ledamot i akademien (Frostensson) är gift med en man som anklagas för att under decennier förgripit sig på yngre kvinnliga konstnärer, författare och kulturarbetare är naturligtvis genant för akademien. Men det är inte ledamotens ansvar. Hennes ansvar är dock att hon inte förstått sitt eget jäv. En grundprincip är att det är jag som individ som måste tillkännage att jag är jävig. Här har hon uppenbarligen brustit om vi skall tro rapporteringen.

Akademiens ansvar är dock att gruppen, under ledning av sin ständige sekreterare, fortsatt att ge bidrag utan att utreda de anklagelser de för länge sedan fått vetskap  och som rör allvarliga övergrepp och maktmissbruk.

Akademiens ansvar är också att när man genomfört en oberoende juridisk granskning av den verksamhet till vilken man gett bidrag under lång följd av år, ja, en verksamhet som inte tycks ha kunnat existera utan bidragen, också offentliggöra slutsatserna av utredningen. Ekonomiska oegentligheter tycks kunna läggas till listan av anklagelser mot mannen som lett verksamheten. Sådant skall naturligtvis åtgärdas och utredas.

Akademiens ansvar är också att man inte omarbetat och grundligt gått igenom jävsaspekter av verksamheten. När en grupp delar ut medel, utan ansökan, blir frågan om jäv extremt delikat. Naturligtvis är sannolikheten att man är jävig mycket större när man förväntas dela ut pengar till ändamål som man själv inom gruppen föreslår och finner värdiga ett bidrag. Ansökningsförfarandet ger större möjligheter till likabehandling. Akademien bör överväga en sådan lösing, även om den är avsevärt mer arbetskrävande.

Oberoende är inte ett tillstånd som karaktäriseras av materiella omständigheter utan av ett sinnelag. Det sinnelaget tycks inte särskilt ha tyngt arbetet under tidigare år. Priset för det betalar dagens ledamöter och de som är beroende av akademiens viktiga arbete för svenska språket.

Jag har noterat att de som över tid lämnat akademien påfallande ofta varit ledamöter som i första hand varit med som författare (Gyllensten, Ekman, Aspenström, Espmark, Östergren, Lotass och kanske även Englund). Av de ledamöter som i första hand är skönlitterära författare eller lyriker – och som inte önskat någon förändring – är väl bara bara Kristina Lugn kvar (vid sidan av Frostensson). Jag vet inte om jag missförstått enskilda ledamöters position men jag anar en spricka mellan i huvudsak äldre ledamöter med akademisk examen men kanske utan kontakt med breda akademin (universiteten) och å andra sidan författare, lyriker och dramatiker med brett engagemang i samhällsutvecklingen.

Kanske handlar akademiens kris därmed om att en del av dess ledamöter inte förstått vad det innebär att ha auktoritet i dagens samhälle? Auktoritet idag vinns i relationer präglade av förtroende och öppenhet, inte genom position, kön eller ålder. Min pappa använde ibland det lite gammaldags uttrycket att ”vara karl för sin hatt”. Några av de ärevördiga ledamöterna i Svenska Akademien har väl visat sig inte vara just det.

En och annan är dock fortfarande kvinna för sin knytblus. Oavsett kön.

 

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).

Tiden är politisk

Ur Utopia av Wislawa Szymborska

Barn av vår tid

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
…

Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Hämtat från Bodil Malmstens blogg ”Finistère”, 20 mars 2007.

Historien om Jan Guillou, Paul Frigyes och en bok

I samband med diskussionen om Paul Frigyes bok om Jan Guillou har det i olika medier flödat över av diskussioner om ”hur det kunde gå så illa.” Boken ”Höjd över varje misstanke” drogs in i princip innan den hann att komma ut, och Jan Guillou kunde i sedvanlig Guillousk stil trumfa Frigyes i direktsändning genom att visa upp det betyg som Frigyes påstod att Guillou aldrig fått.

I radioprogrammet ”Medierna” gör reportern Martin Wicklin det som Paul Frigyes tydligen aldrig gjort (men som blivit Guillous adelsmärke) nämligen går till källorna. Wicklin besöker Landsarkivet och verifierar där både att Guillou fått et s k slutbetyg och att han slutade skolan tillsammans med sin klass i juni månad. Det framstår för mig som helt obegripligt att Frigyes vare sig ställt en direkt fråga till Guillou eller varit på Landsarkivet. Frigyes själv har insett att han gjort en dundertabbe och har inte gjort något för att slingra sig, tvärtom. Men, en av de förklaringar som givits till en del indragna eller rättade böcker under senaste åren (t ex Herman Lindkvist, Ann-Marie Åsheden och Hanne Kjöller) är att dagens journalistik är så slimmad att de verkliga reportagen hänvisas till just böcker. Förlagen har då inte den kompetens som krävs för att hantera journalistiska texter och de krav som ställs på dem.

Först tyckte jag detta var en ganska plausibel förklaring, men med litet eftertanke började jag ifrågasätta förklaringen. Jag funderade på vad jag läst på Journalisthögskolan en gång i tiden. Och sedan inventerade jag bokhyllan efter de böckerna. Jag hittade då fyra böcker som var mer eller mindre obligatorisk läsning på JHG (fast inget var egentligen obligatoriskt läsning då…) nämligen Günter Wallraffs ”7 icke önskvärda industrireportage” (1970), John Reeds ”Tio dagar som skakade världen” (1967), Göran Palms ”Ett år på L M” (1972) samt – *FANFAR* – Jan Guillous ”Reporter” (1979).

Faktum är att de år som jag tillbringade på Journalisthögskolan i Göteborg så satt fortfarande s k new journalism i högsätet. (Mitt problem med det var att denna journalistik alltid var manligt kodad – vi fick t ex inte läsa Ester Blenda Nordström…) Så inte är det så att journalistik i den form som numera dyker upp i böcker egentligen är särskilt ny, annat än till formen.

Kvar står då en mediecentrerad förklaring. Ni får gärna argumentera emot, men jag tror att 1. Den digitala erans uppdrivna hastighet avseende skrivande, publicerande och mottagande skapar en ”stress” i systemet som gör att människor inte agerar förnuftigt, sakligt och tillräckligt omsorgsfullt, samt att 2. Den digitala erans virala spridning av ALLT inklusive faktauppgifter, kontroll av detaljer och skandaler gör att skadan får så avgörande kommersiella följder för förlagen att de hellre tar en snabb uppsmiskning än en utdragen plågsamt process av återkommande kritik.

Genom mängden och hastigheten av mediala budskap kommer skandalerna att glömmas fortare än vi tror och genom kommersialiseringen av kulturen ger skandalen snarast en lite uppfriskande bitsk smak åt såväl författare som förlag.

En av de roligaste – och mest trovärdiga – förklaringarna till både boken och debaclet framför Jens Liljestrand i Expressen. Nog har vi en närmast Hegeliansk maktkamp där Frigyes önskar den ultimata bekräftelsen – om så i nederlaget – från den enda auktoritet han i grund och botten erkänner; Jan Guillou själv?

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Är Juholt en politiker som överskrider ramarna för det mediala samtalet?

Sällan har politikens krympande domäner illustrerats tydligare än av konsekvenserna när Håkan Juholt säger att han vill att alla medborgare skall kunna använda mobilnäten i sin permanenta bostad (för det är nog faktiskt så man bör tolka honom). Omedelbart meddelar Post- och Telestyrelsen (PTS) att det blir alldeles för dyrt. Och sedan hånas Juholt för att han är dum. Igen. Och anses i DN ”backa” från sitt förslag. Fast det gör han inte, han bara modifierar tolkningen lite grand.

I en helt annan del av Dagens Nyheter, och dessutom i en helt annan del av den intellektuella världen, diskuterar i partiledaren Håkan Juholt samhälle, politik och kultur med författaren Jerker Virdborg. På flera helsidor publiceras idag den tredje söndagen i advent en mejlväxling (fast det liknar mer en brevväxling) kring angelägna teman som litteraturens betydelse för den politiska debatten, partiernas förmåga (eller oförmåga) att gå förbi de mediala vinklarna och glädjen över de visioner som en gång vägledde politiken i vårt land. Juholt gläds över statyer, utsmyckningar, Elvis och T-banan. Virdborg pekar på litteraturens möjlighet att gestalta den verklighet politiken talar om. Juholt skriver att ingen frågar honom, som de frågade hans föregångare, varför han är demokratisk socialist. Ingen är intresserad av svaret. Virdborg påpekar att partierna borde kunna ta initiativ till en ideologisk debatt – utanför de mediala ramarna – hyra Hovet eller Globen eller så. Juholt säger att han tar den debatten med statsministern när och var som helst. Sådär går de på, det är högt i tak, precision i uttrycket och samtalet svänger mellan angelägna politiska sakfrågor och populärkulturens betydelse för utvecklandet av samhällets visioner.

Inget av detta finns ännu på nätet, men ser du söndagens DN-kultur någonstans på ett spårvagnssäte eller i en Pressbyrå så lägg beslag på ett ex. Läsningen är ett motgift mot den politiska nyhetsrapporteringens fördumning och framför allt pekar den på kvaliteter hos politiker som vi borde efterfråga. Håkan Juholt är kanske helt enkelt en politiker som överskrider det mediala samtalets gränser, men som ännu inte fått makten över dem såsom Gudrun Schyman till slut fick. Är det därför hans tankar och förslag hela tiden döms ut av snäv ekonomism, teknism eller ordmärkeri?

Jag vill läsa och höra fler sådana här samtal, och så vill jag vara med om de stora ideologiska debatterna i sporthallar och arenor över landet. Partierna bör notera att deras väljare finns utanför partistyrelser och programkommittéer, och det är dem – inte de valda partimotståndarna – som partierna skall vinna för politiken.

Läs också Ilse-Marie i samma ämne.

Här finns nu också mejlväxlingen på nätet.

Ragnar Thoursie in memoriam

Poesi och politik är ett kärt gammalt par – tvärt emot en omhuldad myt är varje konstnärsskap politiskt. Antingen för att verket tar ställning och skapar debatt, eller för att verket inte tar ställning – och kanske skapar debatt. Till synes oskyldiga farser på privatteatrar eller sommarscener runt om i landet befäster myter och saningar om människors liv. En traditionell pjäs som ”Körsbärsträdgården” kan väcka politiska frågor om vår tid. Och konsten kan användas politiskt av dem som inte själva skapat den.

När Ragnar Thoursie gick bort i förra veckan var det en alldeles särskild gestaltning av politik och poesi som gick ur tiden. Thoursie var mannen som valde (?) att lämna poesin, trots en debut med stjärnglans, för att arbeta som byrådirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen. I en av de sällsynta intervjuerna  tonar bilden av en plikttrogen man som kanske aldrig helt trodde på sitt eget konstnärliga projekt fram. Han lyfter hellre fram Elefantsjukan (2003). En bok som som delvis är en uppgörelse med de förväntningar på det nya samhälle som Thoursie yppar i den berömda Sundbybergsprologen (daterad nyårsafton 1951). Hur bra blev det egentligen? Var folkhemsbygget delvis förfelat?

Thoursie tycks ha varit en nitisk, plittrogen och extremt hårt arbetande man. Jag kan inte tro annat än att han präglats av sin uppväxt i Jehovas Vittnen – en religiös grupp som arbetar på sin frälsning i förhoppningen om att få komma till det nya Jerusalem när tiden nått sitt slut. Det är svårt, för att inte säga hart när omöjligt, att inte läsa in eskatologiska tankar i Thoursies modernism. Han läste mycket få böcker under sin barndom (Vittnena är mycket negativa till skönlitteratur) men kanske gav det också Thoursie möjlighet att skapa egna, halsbrytande, lyriska bilder i sin gestaltning av det moderna. I var och varannan av hans dikter finns återklanger av bibliskt språk – en litterär skatt av större värde än många människor idag förstår.

Ragnar Thoursie används ofta politiskt som folkhemmets profet – och det var han också. Men han var också den som såg att många visioner och ideal försvann när systemet tog över. I sin sista lyriksamling ”Sånger från äldreomsorgen” (2008) är han tillbaka i de små undren, undret att vara människa. Modernism, ja tveklöst – men utan fokus på individens frigörelse och värdighet tenderar systemet att prioritera sin egen överlevnad på mänsklighetens bekostnad.

Upphovsrätten fördelar makten i informationssamhället

Upphovsrättens historia – låter ju rätt spännande i den kulturdebatt vi är mitt inne i nu. Och Martin Fredriksson har skrivit en avhandling om frågan: ”Skapandets rätt. Ett kulturvetenskapligt perspektiv på den svenska upphovsrättens historia” (2009).

Fredrikssons utgångspunkt är att ”upphovsmannarätten” eller ”upphovsrätten” är en konsekvens av föränderliga krafter i historien, men den borde nog ha kvalificerats mer för att bli en riktigt vass vägledning för studien. Men, de mer intrikata konsekvenserna av detta antagande framstår tydligt i debatten om 1960 års upphovsrättslag. Övergången från en ”upphovsman” till en ”upphovsrätt” skedde i stort sett av språkliga skäl! Ännu ett belägg för hur viktigt vårt ordval är. Fredriksson lyfter också upp S-riksdagsmannen Johan Lundberg från historien, en man som redan 1960 motionerade om att upphovsrätten borde avskaffas. Lundberg menar att upphovsrätten premierar ”drönare” som hänger fast vid döda mäns prestationer. Att enskilda verk är individuellt ägda menar också Lundberg är en anomali eftersom kulurellt arbete är en kollektiv prestation. Lundberg menar också att upphovsrätten hämmar den kulturella, tekniska och ekonomiska utvecklingen bl a eftersom den hindrar kulturspridning till breda folklager. Inget är nytt under solen säger Predikaren, men här är det nästan kusligt att läsa argumentationer som förekommer femtio år senare!

Fredriksson konstaterar att tillgänglighet var ett argument för upphovsmannarätt i slutet av 1800-talet medan det knappt hundra år senare var ett argument mot samma reglering. På samma sätt visar han gång på gång hur synen på original och kopia har skiftat, liksom synen på konstnären och publiken. Det sistnämnda ges en mycket välavvägd minianalys där Fredriksson jämför TV-programmen ”Hylands hörna” och ”Skäggen”, två program som båda relaterade till publiken på samma sätt, trots sina övriga olikheter.

Fredriksson skriver, inspirerad av Boyle, att ”upphovsrätten fördelar och reglerar makten över informationsekonomins viktigaste tillgångar vilket gör den lika fundamental för informationssamhället som kontrollen över lönearbetet var för 1800-talets industriella ekonomi”. (s 320). Det är ett teoretiskt mycket intressant konstaterande som borde få möjlighet att sjunka in hos de politiker som tror att ”fildelningsdebatt” och ”FRA-frågor” är något som blåser över likt en ljummen sommarvind i juni.

Martin Fredrikssons avhandling ”Skapandets rätt” är tyvärr alltför empiriskt ostyrd, det blir lite som att leta efter diamanter i en kolgruva. Men när diamanterna väl dyker upp får vi intressanta reflektioner kring upphovsrätt, skapande och teknologisk utveckling. Jag tror att den tvärvetenskapliga ansatsen och den deskriptiva forskningsfrågan begränsat möjligheten att göra de skarpaste analyserna.

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.