politiska ideologier – Sida 9

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10). Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

Vad vilja Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna förlorade mellan 1998 och 2010 halva sin väljarkår. I valet 1998 fick partiet 11.7 procent av rösterna i riket och i valet 2010 erhöll partiet 5,6 procent. Å andra sidan hade partiet aldrig tidigare varit i närheten av den andel man fick 1998. Efter valet 2010 har nu opinionsstödet ramlat ned mot fyra-procents-spärren igen. Sannolikt utgör de som är kvar partiets kärntrupp avseende sympatisörer. Finns det då någon plats för kristdemokraterna i svensk politik?

Kristdemokraterna startade 1964 som en inom-kristen rörelse i protest mot det moderna Sveriges sekularisering. Man skulle nog kunna kalla partiet för ett s k entreprenörparti då initiativtagaren var den – vid den tiden – rikskände ledaren inom Pingströrelsen Levi Pethrus. Partiet förde dock länge en tynande tillvaro långt utanför riksdagen. Dock hade partiet ett starkt stöd i de inre och södra delarna av Götaland och i Värnamo bildades vad man själv tror landets första lokalavdelning. Vid valet 1966 fick dåvarande KDS också tre mandat i Värnamo. Men det dröjde ända till 1991 innan partiet nådde Riksdagen. Och det var också det året som Sverige fick ytterligare ett nytt parti, Ny Demokrati med nästan lika stor andel av rösterna som Kristdemokraterna, medan Miljöpartiet fick lämna Riksdagen. Kristdemokraternas nästa genombrott var 1998 när partiet bröt tio-procents-vallen. Men det var också samma år som också Vänsterpartiet nådde sitt all time high med 12 procent.

Små partier för en osäker tillvaro i ett partisystem som domineras av två poler. När det svenska partisystemet nu än mer än förr blivit ett blocksystem med moderaterna och socialdemokraterna på varsin sida så får små partier finna sig i att spela andra fiolen. Och på den borgerliga sidan är det onekligen så att de tre små partierna inte funnit sin ideologiska plats efter moderaternas förflyttning mot mitten. På vänstersidan är positionerna tydligare – Mp till höger om S och V till vänster, Mp med miljöfrågan som tydlig porfil och V med en vänsterkritik av S. På högersidan blir det värre. Centern vill bli det nya liberala partiet (en kraftig ideologisk förändring, sådant kostar), Folkpartiet nischar sig mot skola, ungdomsjobb, integration plus kärnkraft, euro och Nato. Kristdemokraterna hade en social agenda med äldrevård och familjepolitik som de flesta väljare kände till, men i regeringsställning är det moderaterna som blivit förknippade med allt från socialförsäkringssystemet (på gott och ont) till jämställdhetsbonus för föräldrar. Inte bra för Kd.

Det tycks som om Kristdemokraternas framgångar samvarierar med större förändringar i partisystemet. Kristdemokraterna är förstahandsval för en liten grupp väljare, men partiet är å andra sidan andrahandsval för fler. Inför 2006 års val var det som kollegan Henrik Oscarsson kallar den maximala elektorala potentialen för Kd 12 procent, partiet fick sex procent i valet. Partiet förlorade alltså kampen med andra partier hos varannan väljare. Partiets kärntrupper återfinns bland äldre kvinnliga väljare uppvuxna på landet och ofta med pedagogisk, sjukvårdande eller humanistisk utbildning. Och de går i kyrkan, ofta.

Att dessa kärntrupper i första hand skulle lockas av budskapet om verklighetens folk och de förfärliga teaterregissörerna i Stockholm är lite svårt att tro. Inte heller lär de bli glada över att Hägglund på en presskonferens menat att vårdnadsbidraget som politisk fråga behöver omprövas. Budskapet om vårdnadsbidrag, bättre äldreomsorg och internationellt bistånd är troligen frågor som appelerade till både kärnväljare och potentiella Kd-väljare. Jag menar att om Kristdemokraterna vill ha en plats i svensk politik och inte bara vara kommunicerande kärl med övriga borgerliga partier så behöver partiet förnya och anknyta till de socialkonservativa värden som partiet kommunicerat sedan 1980-talet, och som också är det enda som förenar partiet med Europas kristdemokrater. En sådan socialkonservatism innefattar en syn på staten som garant för den enskildes välfärd men med familjen och den lokala gemenskapen som ett första skyddsnät. Kristdemokraterna behöver en ideologisk förnyelse och ett förtydligande av sin egen profil för att åter bli angelägna för åtminstone den grupp väljare som faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta på dem.

Kristdemokraterna har också en plats i svensk politik just på grund av sitt kristna ursprung. Trots partiets försök att komma bort från den ”kristna stämpeln” kan man inte komma runt det faktum att kristdemokraterna som parti historiskt har varit mer negativa än andra partier till t ex abort, aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och alkoholkonsumtion och mer positiva än framför allt borgerliga partier till internationellt biståndsarbete och till flyktingmottagning. Att partiet i regeringsställning inte lyckas göra avtryck i någon enda av dessa frågor utgör förstås ett aber för dem som uppfattar partiet som sin röst i just dessa frågor.

Och hur gärna än partiledningen vill profilera sig i dessa frågor så är utrymmet begränsat. Istället har Kd fått krypa till korset och acceptera att filmcensuren läggs ned och istället för att kunna ge irakiska kristna en fristad i Sverige föreslår partiledaren en ”religionsdialog” – i Irak.

Vad vill egentligen partiet, mer än vara en lojal allianspartner? Kanske att en titt på de mest framgångsrika lokala Kd-fästena skulle vara en idé?

Om kritiken mot partiledningen här och här.

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)

Socialdemokratins kris (igen): Är det inte en ideologisk fråga?

Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?

I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.

Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.

Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*

Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.

Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.

VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.

Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.

Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?

En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.

Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.

* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.

Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

Kristdemokrati i utförsbacke?

Jag medverkade idag i ett kort inslag i ”Människor och Tro” i P1 med anledning av den skandinaviska kristdemokratins problem att vinna och behålla väljare.

Grundfrågan var om kristdemokratin förlorat sitt berättigande på grund av ”moralliberala” vindar i Skandiavien. Mitt svar får nog sägas vara nej, det är inte därför det går dåligt för kristdemokratin.

Kristdemokratin i Skandinavien är i mångt och mycket en produkt av 1960-talets ”avkristning” trots att Norges parti har en längre historia. Dessa partier är mer känsliga för opinionssvängningar eftersom de kommit efter den s k fastfrysningen av den skandinaviska partisysten på 1920-talet. Efter upptiningen som skett sedan 1970-talet har kristdemokratin att konkurrera med många andra nya rörelser – från de gröna till de främlingsfientliga.

Det norska partiet har valt att hålla fast vid en slags ”norsk lösning” som blandar ett starkt internationellt engagemang med en fast förankring i de frikyrkliga och kristna kretsar där partiet en gång föddes. Partiet har också försökt att bibehålla sig roll som ett alternativ till höger och vänster. Svensk kristdemokrati har valt sida på ett markerat sätt och ingår nu i en borgerliga koalition där konkurrensen från ett reformerat moderat parti är stark. Kristdemokraterna är inte längre ensamma om ”omsorg” och ”omtanke”, och små partier förlorar f ö så gott som alltid på koalitioner med stora partier.

Den svenska kristdemokratin har också valt att gång efter gång inta nya ståndpunkter som man sedan övergivit. Från början var partiet ett politiskt uttryck för svensk frikyrklighet men dessa grupper har man sedan länge försökt vända ryggen åt (även om det fortfarande är där kärnväljarna finns). Sedan ville partiet vara ett alternativ till vänster och höger (precis som i Norge), en position man också lämnat till förmån för en högerposition i en borgerlig koalition. Under en tid ville partiet lyfta fram etikfrågor och moral i samhället (t ex alkohol, utsatta ungdomar och ekonomisk moral) medan Kd idag vänt ryggen också åt, och faktiskt inte alls vill förknippas med, dessa frågor. Under en tid drev partiet starkt tanken om samhällets behov av en kristen värdegrund (ett tydligt drag hos det norska partiet) men även detta har, om inte övergivits så tonats ned mycket påtagligt. Slutligen försökte partiet också göra ett seriöst försök att knyta an till den europeiska kristdemokratiska traditionen genom starkt engagemang i EU-frågan, subsidiaritetsprincipen och personalismen. Även synen på välfärd inspirerades av den ursprungligen katolska socialläran. Men, dagens kristdemokrati har nu lämnat även detta idéarv. Dagens svenska kristdemokrati talar om ”politikens gränser”, ”verklighetens folk” och företagsklimat.

I skrivande stund hör jag nu i SR Ekot att Kd också lämnar den enda fråga som i princip alla svenska väljare förknippar med Kd: vårdnadsbidraget. Ännu en övergiven position.

För min egen del har jag tidigare framfört att jag tror att kristdemokratins enda sätt att bibehålla sin plats i svensk politik är att återvända till sin socialkonservativa position*. Det är där det finns ett utrymme för partiet – som ett allmänborgerligt parti med välfärdsambitioner. Visserligen är konkurrensen med Moderaterna stark, men å andra sidan är moderaterna idag liberala, det är inte kristdemokraterna.

*Socialkonservativa nyckelord: Statlig välfärd, kollektivism, fokus på familjen och andra ”naturliga” gemenskaper, starkt statligt ansvar för medborgarnas levnadsstandard och personliga skydd, traditionalism och auktoritet.

Skjutningar i Malmö: Inte samma tid som då

I ett samtal på morgonkvisten i P1 med Sydsvenskans kulturskribent Per Svensson hävdade jag att parallellerna mellan Lasermannens tid i början av 1990-talet och dagens situation med den okände skytten i Malmö är överdrivna.

Vi vet inget om skytten i Malmö och bakgrunden, vilket kan vara angeläget att påpeka. Bortsett från detta så anförde jag följande argument: Opinionen är idag mobiliserad, både invandringkritiska/främlingsfientliga/rasistiska grupper å ena sidan och invandringspositiva/toleranta/anti-rasistiska grupper å den andra. I början av 1990-talet var frågan om invandring till Sverige inte alls politiskt mobiliserad, istället var det då som frågan mobiliserade framför allt ett starkt motstånd mot invandring. Opinionen var då också avsevärt mer negativ mot invandring och invandrare än idag.

Vad som kan tilläggas är att Sverige under tidigt 1990-tal tog emot stora grupper flyktingar från ett europeiskt krig, det var ekonomisk kris i det svenska samhället och 80-talet hade lett till en politisk våg av nyliberalism. Begrepp som avreglering, privatisering och upphandling var nya i offentlig sektor.

Lyssna gärna här.

It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen.

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂

Förändrade styrkeförhållanden mellan vänster och höger

Lite av demokratisk baksmälla verkar ha spridit sig i Sverige efter valet i söndags.

Nästan all eftervalsdebatt handlar om att SD kom in i riksdagen. Om man nu kan kalla det som pågår för debatt, det mesta verkar handla om att lufta sina käpphästar under rubriken ”vad var det vi sa”. Eller använda SD:s framgångar för att få säga vad man innerst inne velat säga helta tiden. Jag tänker försöka låta bli det.

Socialdemokratin har i två val i rad gjort katastrofala val under ledning av två olika ledare. Moderaterna har transformerats till en samlande borgerlig kraft. Alla mindre borgerliga partier har tappat stöd i detta val. Vänsterpartiet ligger still och Miljöpartiet har vunnit nya väljare. Tre partier har anledning att vara nöjda: M, SD och Mp. Tre poler i svensk politik.

Socialdemokraterna har – precis som på 1970-talet – förlorat möjlighet till regeringsmakt två val i rad. Det är ingen nyhet. Faktum är at socialdemokratin sedan 1960-talet har tappat väljarstöd i vågor: från 68-76, från 82-91 och så nu i två val efter varandra. Partiet tappade alltså både under det radikala 1970-talet och det individualistiska 1980-talet. Men trenden är nedåt: sedan 1991 har partiet då och då varit nere på nivåer under 40 procent, för att i valet 2010 landa på 30 procent. Samtidigt har moderaterna börjat etablera sig på en nivå runt 20 procent för att i detta val landa på ungefär samma andel som socialdemokratin. Vårt partisystem har övergått från ett solsystem till ett bipolärt kraftfält.

Moderaterna har vridit sin politik mot mitten, vilket jag beskrivit flera gånger tidigare, samtidigt som de mindre borgerliga partierna har blivit förknippade i allt större utsträckning med enskilda frågor där de tillåts profilera sig, snarare än att gå fram med ett helt program. Genom sin mittenvridning har moderaterna lämnat ett utrymme till höger om sig vilket ömsom ockuperas av Kd och ömsom av Sd, beroende på fråga. Socialdemokraterna har inte förmått att positionera sig i det nya landskapet. Genom sin allians med miljöpartiet försökte Mona Sahlin att addera en liberal och grön profil till det traditionellt socialdemokratiska. Men misstänksamheten bland många traditionella socialdemokrater är stor mot miljöpartiets politik som uppfattas som tillväxtfientlig. Vänsterpartiet kom med i samarbetet, delvis som en eftergift åt vänsterflygeln i socialdemokratin, delvis som en slags rättvisefråga.

Den borgerliga alliansen har lyckats etablera en berättelse om Sverige, en berättelse som appellerar till både borgerliga kärnväljare och till obestämda mitten-väljare som vill ha ökad individualism och fokuserar på stark ekonomi. Socialdemokratin har slitits mellan miljöpartiets gröna modernitet och vänsterpartiets kollektiva välfärdsfokus. De rödgröna har inte lyckats etablera någon gemensam berättelse om ett Sverige som förändras och växer.

I ett samhälle som lämnar de industriella och nationella politiska skiljelinjerna och vänder blicken mot en transnationell och kunskapsorienterad framtid måste alla partier justera sina ideologiska utgångspunkter. Moderaterna har lyckats med det, möjligen också centern (vilket dock inte gav utdelning). Miljöpartiet har vuxit fram delvis som ett svar på de nya frågorna och behöver inte justera så mycket. Svårast att justera har vänstern haft – både socialdemokratin och vänsterpartiet.

Ser vi ut över Europa så ser vi att socialdemokratin och vänstern har svårigheter att vinna val i nästan alla de västeuropeiska länderna. Den svenska socialdemokratins kräftgång är ingen nationell problematik. Istället är den ett uttryck för att högern i vid bemärkelse accepterat det välfärdssamhälle som – i de europeiska länder som inte haft en stark kristdemokrati eller motsvarande – har byggts upp av socialdemokratin. Vart skall då socialdemokratin ta vägen?

Det nya politiska landskap som uppstod efter valet 2006, med blockpolitik och ett liberalt och välfärdsaccepterande moderat samlingsparti, har nu kompletterats med en national-konservativ kraft, nämligen SD. Kompletteringen försvagar det borgerliga blocket då den fyller ut konservativa positioner som det borgerliga blocket lämnat. Förklaringarna till SD:s framgångar kan ses utifrån ett generellt perspektiv för denna typ av partier i Europa, där fokus ligger på nedtonad vänster-höger-konflikt, stark medieexponering och övriga partiers trätande om dem. Det som inte gäller i Sverige är att övriga partier försökt stjäla SD:s frågor eller ”tagit debatten” om just de frågor som SD allra helst vill prata om.

Men SD:s framgångar kan också förklaras utifrån ett specifikt nationellt perspektiv. En första antydan till en sådan förklaring är att SD idag fyller en funktion för svenska väljare i mitten och till höger som inte delar den borgerliga alliansregeringens positiva syn på personlig ekonomi och öppenhet för framsteg och individualism. Som en SD-väljare förklarade sig i radio: ”Det är mycket i det här landet osm inte fanns här förut. Brottsligheten och sån’t”. De här väljarna delar SD:s ideologiska uppfattningar. En förklaring som hittills tycks ha gått de flesta förbi.

Men, summa summarum, den stora förändringen i svensk politik är de förändrade styrkeförhållandena mellan höger och vänster. En förändring som i och med valet 2010 befästs. Och som vi kommer att ägna mycket tid åt att analysera. Och jag lär återkomma med fler bloggposter.