Kategori: Politiska partier

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

Jean Marie le Pen – inte bara invandringskritik…

Den europeiska högerextremismens nestor Jean Marie le Pen har gått bort. Han somnade in, stilla och lugnt enligt tidningsuppgifterna, den 7 januari 2025. I Sveriges Radios Studio Ett togs nyheten förstås upp. Oavsett att Jean Marie le Pen inte längre leder eller ens är medlem av det franska högerextrema partiet Rassemblement National så har en symbol för europeisk extremism gått ur tiden. Men i Studio Ett sades om honom att han var kontroversiell, bråkig, lyfte begränsning av migration, nationell suveränitet och hans ideologi kallades konservativ nationalism.

Jean Marie le Pen själv hade knappast varit nöjd med det eftermälet, och det är faktiskt inte heller särskilt karaktäristiskt för hans politiska arv. le Pen var politiskt aktiv redan under studentåren i Paris, hans antikommunism syntes mer i slagsmål på gatan än i debatter. Le Monde hade en god översikt över hans politiska liv, ett politiskt liv som började redan under andra världskriget.

Jean Marie le Pen satt i det franska parlamentet 1956-1962 för det närmast högerpopulistiska poujadistpartiet. Dessförinnan hade han varit fallskärmssoldat i Algeriet och var en stark tillskyndare av den s k Algérie-Francaise-rörelsen vars idéer var en del av den franska högerextremismen. En idé som så när välte den franska demokratin över ända 1958 när franska militärer i Alger hotade med statskupp. Konsekvensen blev att Charles de Gaulle övertog premiärministerposten och den femte republiken tog sin början. Jean Marie le Pen själv har anklagats för att ha deltagit i den franska tortyr som är omvittnad under kriget i Algeriet. Även om han senare tillbakavisat det så sa han redan 1962 ungefär att han gjorde i Algeriet det som alla gjorde i Algeriet vilket är svårt att tolka på annat sätt än att han åtminstone var väl medveten om vad som pågick.

Charles de Gaulle stod för en konservativ nationalism, det le Pen var anhängare av var något annat. Och han avskydde de Gaulle. le Pen stod för en anti-demokratisk och extrem variant av nationalism som också ledde honom till att stödja presidentkandidaten Tixier-Vignancourt i presidentvalet 1965. En man som både gratulerade Franco till hans kamp mot den spanska demokratiska republiken, röstade ja till Vichyregimen och blev chef för dess propagandaministerium.

Så småningom skapade Jean Marie le Pen det stilbildande högerextrema partiet Front National 1972. Ett parti som blev en förebild och ett slags stöd för många andra högerextrema partier i Europa (bland annat för Sverigedemokraterna). Han har upprepat uttalat sig rasistiskt och anti-semitiskt och till slut kom hans dotter Marine le Pen att driva fram en uteslutning av honom ur partiet. Men det handlade mer om hans oförmåga att hålla tyst och förstå att använda den rätta vokabulären i samtiden – knappast om att de politiska idéerna i partiet förändrats.

Det finns mycket mer att säga och skriva om Jean Marie le Pen, han blev 96 år och hann med en hel del. Att hans död är en personlig förlust för hans dotter och familj bör vi komma ihåg. En människas död sätter alltid spår. Men vi behöver också se att hans politiska liv inte handlade om att vilja ha lite mindre invandring och att hylla fransk suveränitet. De idéerna omfattas av många, Jean Marie le Pen var istället en ideologisk härförare inom den europeiska högerextremismen. Så låt oss prata om honom och hans arv på det sättet.

Nyårstankar om den korporativa demokratin

Donald Trump kommer snart att installeras som president i USA, igen. Ingen kan tvivla på att hans idéer har sina rötter i revanschism, ressentiment och olika sorters hämndbegär. Han utnämningar till olika poster visar att han använder dessa poster som belöningar till sina personliga vänner och rådgivare. Kompetens för uppdragen är underordnat liksom erfarenhet. Vilket ju också stämmer bra på honom själv och hans parhäst Elon Musk. Det enda de har att skryta med är sina egon, sina pengar och sina medieplattformar. Trump är i gott sällskap med Brasiliens förre president Bolsonaro, men också Argentinas Milei, Kina Xi Jingping och förstås Vladimir Putin. De utövar politisk makt inte på ideologisk eller demokratisk grund utan med egenintresset i första rummet. De vill berika sig, de vill bibehålla sitt inflytande i samhällena de styr (och globalt) och gynna sina egna. I detta liknar de 1500-talets kungar och furstar. Alltså långt före demokratin. Trump som vår tids Henrik VIII eller varför inte Kristian Tyrann?

Björn Wiman skriver bra idag i DN om hur språket perverteras av denna sorts politiker. Man kanske inte ens skall kalla dem politiker. Politik är att styra och leda för det gemensamma bästa, om det är något som dessa herrar inte gör så är det detta. Wiman skriver

I en essä i tidskriften The New Yorker från i höstas skildrade skribenten Joshua Rothman hur det offentliga språket i USA lyder under dessa nya lagar. Man säger saker utan spärrar, ju mer gränslöst och osammanhängande desto bättre. Förankringar till verkligheten eller verifierbar kunskap behövs inte – det är snarare en fördel om de uteblir, eftersom det tillåter den talande att fritt elaborera sina fantasier. Donald Trumps tal är typiska men inte unika exempel på hur halsbrytande associationer, grova påhopp och hopfantiserade lögner skapar ett förvridet mardrömslandskap, som vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Det förflutna får inga konsekvenser och framtiden förlorar sin betydelse, eftersom allt uppgår i ett enda svindlande, svamlande nu.

Kommer också att tänka på Sven Lidman, författare och fritänkare inom pingströrelsen, som i sin kritik av Lewi Pethrus talade om ”svinintresset” när pingströrelsen började starta tidningar och radiostationer. I grund och botten handlade det om en kritik mot Pethrus önskan att göra pingströrelsen till en plattform för ekonomiskt och politiskt inflytande. Pethrus själv blev dock inte rik på kuppen, det handlade för honom inte om personlig vinning. Lidman dog innan Pethrus startade KDS men jag kan tänka mig att Lidman i detta projekt hade sett just ”svinintresset” bli politiskt.

För 25 år sedan satt jag och maken på kafé Grottan i Göteborg och diskuterade utvecklingen efter demokratin. Vi såg båda tecken på utmattning i de demokratiska staternas självförsvar mot auktoritära ledare, ekonomiska påtryckningar och bildandet av en slags politisk klass. Mycket har sagts om den korporativa staten, men vi pratade om den korporativa demokratin. Vi spekulerade i hur framtidens parlament skulle vara sammansatta när de politiska partierna gått i graven, folkrörelserna upphört och marknaden erövrat våra själar med hull och hår. Kanske, tänkte vi, är det företagen som sitter där, och de anställda i olika företag. Affärs- och egenintresset omskapat till demokratiska ordningar. Fackliga sammanslutningar för olika områden slåss med tech-företagens organisationer, de som inte har anställning eller jobbar har inga företrädare. Kanske har andra organiserade intressen också mandat. Men allt handlar om att ekonomiskt och materiellt gynna den egna gruppen så mycket som möjligt och därmed dra till sig så många anhängare som möjligt. Kanske avskaffas valen helt och hållet och ersätts av en återkommande förnyelse av parlamentet grundat på näringslivsstrukturen i samhället. Statliga funktioner reduceras till skatteuppbörd, försvar och våldsmonopol.

Dystopi? Mm, kanske det. Men öppna då ögonen och se vad som händer i världen. Är demokratin inte värd att slåss för?

En bref: Hur Brexit blev verklighet trots att den politiska ledningen var emot

Statsvetarna Fagan och van Kessel pekar ut de politiska partiernas agerande som en avgörande orsak till att folkomröstningen resulterade i ett nej till EU. Genom att inte ta sitt ansvar i opinionsbildningen vare sig åt ena eller andra hållet gav de i stället fördel åt populistiska, inrikespolitiska och kortsiktiga argument. Vill man hårdra saken så utlyste Cameron folkomröstningen för att lösa en intern konflikt i sitt eget parti. Priset blev högt. Både för Cameron och för Storbritannien. En lärdom är att i frågor av nationellt intresse måste de politiska partierna agera, mobilisera och kanalisera väljarna, var och en för sin position. Annars öppnas fältet för allehanda lycksökare och konspirationsteoretiker. En splittrad politisk elit har ingen chans mot populister.

Så skrev jag den 17 augusti 2023 i en längre och fördjupande recension av boken ”The failure of remain. Anti-Brexit activism in the United Kingdom” (McGill-Queens University press) av statsvetarna Adam Fagan och Stijn van Kessel på Dagens Nyheters kultursidor.

Studien visar med stor tydlighet att när det politiska ledarskapet, partier och intellektuella inte kan enas om att mobilisera för det som man i grund och botten uppfattar som rätt och riktigt då förlorar man mot populismen. Författarna pekar särskilt ut de politiska partierna som helt enkelt inte gjorde sitt jobb. Trots att det fanns förutsättningar lyckades partierna inte enas sig om en linje (oavsett vilken) och med kraft föra ut den i opinionen. Det liberaldemokratiska partiet var eniga om sin vilja att stanna kvar i EU-samarbetet men koalitionen med det splittrade konservativa partiet gjorde att liberaldemokraterna hamnade i skuggan.

Och så var det UKIP, alltiså det parti som under längre tid kampanjat för att ta Storbritannien ur EU. Det var partiet som hördes, syntes, mobiliserade och opinionsbildade. Ett parti vars ansvar för den fråga de drev var ytterst litet. Parties ledare Nigel Farage lämnade ledarskapet strax efter omröstningen, skapade ett nytt parti som skulle främja Brexit. Efter att ha vunnit storseger i EU-valet 2019 lämnade han också detta parti och skyller idag (2023) misslyckandet (som han ser det) men Brexit på de konservativa brittiska regeringarnas oförmåga.

Boken ser jag som en allvarlig uppmaning till de svenska partierna att ta nästa års val till Europaparlamentet på lite större allvar än vad som varit vanligt. Nu handlar det om att mobilisera breda väljargrupper, att stå upp för att EU-samarbetet har gett både vårt land och de europeiska länderna nästan bara fördelar. Låt inte frågan om medlemskap eller ej, eller frågan om hur djup integrationen bör vara, till en valfråga. Ställ istället de olika politiska alternativen inom EU:s ram i fokus: klimat, migration, mänskliga rättigheter, arbetsmarknad och utbildning för att nämna några.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Franska socialistpartiet: Försvagat och med osäkra vägval

Det franska socialistpartiet har allvarliga problem – inte bara för att partiet är litet (knappt fyra procent i parlamentsvalets andra omgång 2022) utan för att detta parti är splittrat. Och någon riktig fred mellan de stridande är inte i sikte.

Parti Socialiste (PS) hade partikongress sista helgen i januari, i Marseille. På agendan stod framför allt relationen inom Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale (NUPES) som utgör den samlade vänsteroppositionen i den franska Nationalförsamlingen. NUPES leds av vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon som ligger tydligt till vänster om den traditionella positionen för det franska socialistpartiet.

Inför kongressen fanns det stora motsättningar kring hur partiet skall förhålla sig till den enade vänstern NUPES. Sittande generalsekreterare (i praktiken partiets ledare) Oliver Faure önskar positionera PS inom det rödgröna spektrum som dominerar vänsterdebatten – socialt ansvar, ekologi, motstånd mot marknaden som universallösning och ifrågasättande av ständig tillväxt. Men Faures utmanare Nicolas Mayer-Rossignol vill istället säga nej till både socialliberalism och det han kallar ”socialpopulism”. Han vill ge PS en mer ledande roll inom vänstern och inte låta NUPES vara den samlade vänsterns ansikte utåt. Han har bland annat lyft den nu heta pensionsreformen i Frankrike som ett exempel på en fråga där PS kunde haft en starkare profil och mer konstruktiv opposition än som nu inom NUPES.

Mayer-Rossignol har också ifrågasatt om Faure omvaldes till generalsekreterare på ett korrekt sätt. Det skiljde bara ett par procent mellan dem på kongressen (som genomförde ett slags bekräftande val efter en medlemsomröstning). Men efter många timmars förhandlingar kom det ut ett kollektivt ledarskap, nu delat med en tredje person, Johanna Rolland, som politiskt står närmare Faure. Det är knappast fråga om någon samstämd trojka utan ledarskapet är mer ett symptom på partiets strategiska ideologiska problem, problem som gestaltas i termer av personkonflikter.

Med tanke på att en rapport från Fondation Jean Jaurés nyligen visade att 40 procent av PS sympatisörer inte anser att NUPES är regeringsdugliga och 51 procent till och med anser dem farliga för demokratin så lär PS inre konflikter inte ta slut med denna kongress.

Läs mer här och här. (Franska)