Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2013

Det var en märkbart mer upplivad statsminister som intog scenen i Almedalen ikväll än förra året. Hans vilja att erövra regeringsmakten ytterligare en gång var påtaglig. Men samtidigt var det egentligen bara tre teman som återkom i talet: jobben, främlingsfientligheten och regeringsfrågan. Men kraften framförallt i de två sista var omöjlig att missa.

Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att köra jobbfrågan i botten tydligen. Det får bära eller brista. Ikväll talade han om den tidigare dödförklarade jobbpakten och kritiserade arbetslöshetsstatistiken. Reinfeldt vill få till ett lärlingssystem i Sverige, och han använde Tyskland som förebild i detta avseende.

Men starkast engagemang visade han i striden med Sverigedemokraterna. Utan namns nämnande markerade Reinfeldt att dessa inte skall få något inflytande över svensk politik. Om man släpper in hatet i politiken så kommer samhället att förändras sa Reinfeldt, och det var ingen tvekan om att den förändringen var något han aldrig skulle medverka till. Genom en hyllning till Mona Sahlins kamp mot rasismen och peka ut Stefan Löfven (återigen utan namns nämnande) som tyst och mumlande i samma frågor sådde han också split inom socialdemokratin och mellan socialdemokratin och vänsterpartiet/miljöpartiet. Dock ingen skugga över uppriktigheten i Reinfeldts avståndstagande från alla former av främlingsfientlig politik. Och det var också den delen av talet där Reinfeldt fick varmast och kraftigast applåder.

I regeringsfrågan återkom Reinfeldt till att de rödgröna partierna inte avser att förbereda sig för en eventuell valvinst. Reinfeldt ser det svenska partisystemet som två block, där SD skall hållas utanför. Och oklarheten i ett tänkbart regeringsalternativ kommer att bli en angreppspunkt från Reinfeldt under hela perioden fram till valet. Han var också mycket tydlig med att hans uppfattning är att inget av Allianspartierna kommer att få lämna regeringen. Just kristdemokraterna har dock varit illa ute en gång tidigare (1994) och klarade sig kvar i Riksdagen med endast drygt 3500 röster. Efter valsamverkan med Centern 1985-1988 kom partiet inte heller in i Riksdagen igen, vilket var en besvikelse. Att dessutom Alliansregeringen har ytterligare ett parti som för en kamp mot fyra-procents-spärren gör inte frågan säkrare. Det finns en liten risk att regeringsfrågan slår tillbaka på Reinfeldt själv.

Reinfeldt och regeringen har anklagats från många håll för att inte ha några visioner eller reformer att visa upp. I sitt tal ikväll frammanades en konservativ landsfader som ville visa på hoten mot det öppna Sverige, på osäkerheten i alternativen och på den ihärdiga viljan att vinna kampen om jobben. Ingen tvekan om att det var en stridslysten regeringschef snarare än en aktivistisk moderatledare som stod på scenen. Hur långt det räcker i det nya planetsystem som den svenska politiken utgör efter Alliansregeringens åtta år återstår dock att se.

Jimmie Åkesson i Almedalen 2013

Gårdagens tal av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var ovanligt konfliktorienterat. Det enda parti som ställer upp i matchen tycks vara Miljöpartiet (vars dag det är i dag). Något som märktes också på en del publikreaktionerna under talet, grupper av lyssnande applåderade just de ting Åkesson framhöll som negativa (t ex att papperslösa får rätt till vård fr om igår).

Utan att göra anspråk på någon djupgående analys av talet – som var långt – kan vi ändå notera att nationalismen har en väldigt tydlig plats, begreppet ”Sverigevän” lanserades och användes flitigt för att betona nationalstatens särskilda betydelse. Åkesson tycktes också se opinionsförändringar som den centrala vinsten för det egna partiet, få politiska förslag framfördes medan indignationen över andras förslag var tydlig. Åkesson nämnde också vikten av att vinna debatten och förändra opinionen som ett centralt mål.

Den populistiska strömningen var också framträdande, kanske framförallt genom den långa lista där Åkesson talade om att vinna alla dem som ”tänker som vi” för den egna politiken, och då lanserade en räcka enkla motsättningar kring svensk välfärdspolitik. Åkesson har också ett viktigt uppdrag att vinna fler kvinnor som sympatisörer och väljare, något som genomsyrade stora delar av talet. I det avsnittet blev också den konservativa komponenten tydlig. Han vände jämställdhetspolitiken ut och in genom att ställa politiska åtgärder mot respekten för mäns och kvinnors olika val. Åkesson tillbakavisade alla former av kvotering, såväl i bolagsstyrelser som i föräldraförsäkring. Men viktigast var kanske Åkessons tal om bättre villkor för kvinnor som arbetar i offentlig sektor, ett ämne som lanserades med anledning av ett brev Åkesson fått från en kvinna som kallade sig ”Sverigevän i hjärtat”. Runt en livsberättelse från en kvinna som kunde vara hämtad från vad Göran Hägglund kallade verklighetens folk spann Åkesson en idé om rätt till heltid, bättre arbetsmiljö och respekt för familjelivet.

Åkesson höll, med några skönhetsfläckar i början och mot slutet, ett skickligt tal, ämnat att nå nya grupper, vara tydlig med den egna budskapet om nationalism och konservatism och att nå fram till en rejäl konflikt kring de egna frågorna. Vad som saknades från tidigare Almedalstal var möjligen positioneringsdiskussionen mellan höger och vänster men också integrationspolitiken. Mycket litet sades också om landsbygdsfrågor, ett område som Sverigedemokraterna visat stort intresse för under senare tid.

Åkessons väg framåt är att koncentrera sig på ett mindre antal frågor, driva fram konflikt kring dessa och att förankra sin politik i den nationalkonservativa ideologin. Men så mycket mer än att vinna sympatisörer kan han inte räkna med. Övriga partier vill sällan ta den önskade konflikten och några politiska förändringar kan Åkesson inte visa på inför valet nästa år. Med hjälp av det tydliga nationalistiska EU-motståndet kan Sverigedemokraterna dock inta en ledig position inför EU-parlamentsvalet nästa år.

Det svenska partisystemets förändrade konkurrens inför valet 2014

Det svenska partisystemet förändras. Eller, rättare sagt, det svenska partisystemet är statt i förändring. Under lång tid hade Sverige ett fempartisystem där de skiljelinjer som dominerade landet vid demokratins genombrott fortfarande syntes tydligt i partisystemet. Där fanns arbetarrörelsens två grenar (socialdemokrati och kommunism/vänstersocialism), den agrara rörelsen (centerpartiet) och den urbana liberala traditionen (folkpartiet) och en konservativ strömning (högerpartiet). Under 1970-80-talen förändrades partisystemet genom miljöpartiets ankomst. Den gröna rörelsen tog plats i Riksdagen och även kristdemokraterna steg fram som en distinkt politisk kraft. Båda de senare inspirerades av redan starka europeiska traditioner. Under tidigt 1990-tal fick också Sverige ett anti-etablissemangsparti (Ny demokrati) som i Giovanni Sartoris mening kan kallas ett ”anti-system-parti”. Partiet föll dock snabbt samman.

Partisystemet i Sverige cirklade länge under efterkrigstiden kring en unikt stark socialdemokrati som kunde regera från en mittenposition och skapa allianser, både bland väljare och i parlamentet, över gränserna. De borgerliga partierna (C+Fp+M) samarbetade i olika former och regerade i koalition under några år på 1970-talet men utan att systemet egentligen rubbades. Med inträdet av Mp och Kd blev dynamiken annorlunda och efter den andra borgerliga regeringsperioden (1991-94) var nya koalitionsparters möjliga för såväl de borgerliga som för socialdemokraterna. Med Sverigedemokraternas intåg i parlamentet har systemet snarast begåvats med ett svart får – ingen vill samarbeta och inget parti som Sd som en möjlig partner. Istället styrs agerandet av att avvärja inflytandet från Sd (t ex alliansen mellan Mp och regeringen kring flyktingpolitiken).

Men med de nya borgerliga regeringen 2006 reducerades också socialdemokratins roll från ensam dominant till en av två. Partisystemet begåvades med två ”solar”. Moderaterna tog upp kampen om herraväldet i mitten, på ett klart framgångsrikt sätt.

Idag ser vi ett svenskt partisystem där blocken har varsin dominant (M och S), ett antal mindre partners runt sig, en mittenpartner som spelar med båda blocken och en partner som alla vill undvika. Landskapet har sannerligen förändrats. De nya partierna representerar inte på samma sätt etablerade skiljelinjer utan mobiliserar väljare mot bakgrund av en mer liberal-auktoritär dimension, något som förstås smittar av sig på övriga partier.

Med dagens mätning från SCB är systemet ånyo i förändring eftersom det mesta nu tyder på att Kd är på väg att falla ut från systemets inre kärna. Eftersom partiet i första hand varit en partner till höger om moderaterna för Alliansen kommer inte systemets centrala konkurrens att rubbas. Däremot får en tänkt ny Alliansregering en annan dynamik utan den kristdemokratiska komponenten. Man blir än mer mittenorienterad, än mer liberal men tappar också en partner som står för konservativa kärnvärden.

Med Sd är istället en ny typ av konservativ kraft på väg in i den svenska partikonkurrensen, en nationalistisk konservatism. Men eftersom Sd inte är en eftersträvansvärd partner kommer övriga partier att söka samarbeten och motståndare på ett sådant sätt att Sd hålls utanför tänkbara överenskommelser. Något som indirekt ger Sd stort inflytande på de strategiska valen, men kanske inte på den substantiella politiken.

Det svenska partisystemet har ett allt mer överbefolkat mittfält där flankpartier hamnar längre från centrum, ja kanske t o m faller ut. Centern har en förankring i mitten av svensk politik och har sannolikt en större möjlighet att stanna kvar än Kd, men konkurrensen från de liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet är väldigt tuff när Centern släppt sina agrara intressen.

Vi får således

A) en konkurrens mellan två som önskar vara herre på täppan och definiera regeringsbildningen (M och S)

B) en konkurrens på det liberala mittfältet (C, Fp, M samt Mp)

C) en konkurrens mellan de två större om Mp:s stöd

D) två flankpartier (Kd och V) som centrifugeras ut ifrån inflytande på regeringsmakten* samt

E) en konkurrens mellan alla partier å ena sidan och Sd å den andra som går ut på att minska Sd:s inflytande och hålla avstånd

Sd själva vill gärna bli en del av mittenkonkurrensen men det konservativa ideologiska arvet gör det synnerligen svårt i svensk politik. Istället kan man kanske tjäna lite på om Kd försvinner som en konkurrent om de konservativa väljarna.

Ofta fokuseras politiska analyser kring opinionsförändringar på relationen mellan väljare och partier. Men konkurrensen i själva partisystemet är den grundläggande dynamiken för hur det politiska landskapet utvecklas. Först därefter ges väljarna möjlighet att ta ställning till ”sitt” parti och dess möjligheter att genomföra sitt program.

Det enda som är säkert inför Riksdagsvalet 2014 är att en kommande regering formas kring Socialdemokratin eller Moderaterna. Och att partisystemet kommer att ha antagit ännu en annan form efter det valet.

***

Vill man läsa teori om partikonkurrens rekommenderas standardverket ”Parties and Party systems” av Giovanni Sartori från 1976.

*Sd kan också sägas vara en del i den centrifugen bort från regeringsmakten.

Folkomröstningar och vad demokrati är (och inte är)

Folkomröstning. Det låter väl så genuint demokratiskt som det bara kan bli. Ändock är folkomröstningar ett mycket ovanligt inslag i svensk nationell politik (sex stycken), men lite vanligare i kommuner (drygt 60 tillfällen). Förklaringen är att folkomröstningen har en helt annan demokratisk grund än den representativa demokrati som är normen i vårt land. Den representativa demokratin bygger på tanken om aktiva medborgare som sluter sig samma och mobiliserar sina olika intressen, skapar organisationer för att samla och uttrycka dessa intressen (partier) och utser kandidater som kan förhandla  och fatta beslut i dessa medborgares namn.

Genom en lagändring är det sedan 2011 möjligt för tio procent av en kommuns röstberättigade invånare att få de valda politikerna att ta ställning till krav om folkomröstning. Kravet kan inte avslås med mindre än 2/3 majoritet i fullmäktige. Folkomröstning är en väg att fråga folket s a s vid sidan om den representativa modellen. Folkomröstningen har sin grund i den direktdemokratiska modellen, en slags Rousseau-inspirerad tanke om en folklig ”allmänvilja” som uppstår i det ögonblick när medborgarna samlas och uttrycker sin djupast kända kollektiva känsla.

I Göteborg har det nyligen beslutats att en folkomröstning om trängselskatten skall äga rum. Märkligt nog skall Göteborg alltså ha en folkomröstning om trängselskatt trots att beslut om en sådan fattas av Riksdagen. Såvitt jag vet har ingen överklagat beslutet, men det vore inte helt orimligt att ifrågasätta att en folkomröstning (även om den är rådgivande) skall äga rum i en fråga som kommunfullmäktige inte har beslutsrätt över.

I en intervju med P1-programmet Studio Ett talade den av de göteborgska moderaterna som ansetts vara den som avgjorde omröstningen i fullmäktige (Gunnar Ek) om att han inte kunde neka de tio procenten som önskade denna folkomröstning den, det vore inte demokratiskt menade han. Ett sådant påstående är märkligt eftersom demokrati inte är något annat än det system för förverkligande av folkviljan som vi gemensamt beslutat om inom ramen för just detta system. Självklart är det då lika demokratiskt att utnyttja sin rätt att säga nej till ett sådant krav som att säga ja till det. Varför de 90 procent som inte begärt en folkomröstning skulle vara mindre intressanta att lyssna till ur demokratisynvinkel är oklart.

Demokrati i meningen en ideal värld där alla får säga sitt, blir lyssnade på och är nöjda med besluten existerar inte annat än som just ett ideal. Min demokratisyn (det finns självklart olika sådana) bygger på att medborgarna i ett samhälle är aktiva i frågor som rör samhällets utveckling genom att organisera sig, samla ihop och uttrycka sina uppfattningar genom partier och andra organisationer. I varje samhälle finns intressekonflikter och hårda motsättningar på kollektiv nivå och dessa får bäst effekt för samhällsutvecklingen om de mobiliseras inom ramen för en demokratisk representativ process. Den svåra uppgiften för dem som fattar besluten är avvägningarna, om processen varit schysst kan de flesta av oss acceptera avvägningar som går oss emot. Med jämna mellanrum får vi säga vårt om styrkeförhållandena i val, men dessa val är bara toppen av ett demokratiskt isberg. Väljer vi att inte engagera oss i partiarbete eller mobilisering mellan valet är det individens ensak, men systemet kan inte klandras för det.

Det folkinitiativ som nu tillkommit har mobiliserats inte av något politiskt parti eller liknande organisation utan av ett medieföretag. Som en del av sin journalistik och varumärkesstrategi har tidningen gjort sig till tolk för ett bilismens missnöje och invaggat människor i en föreställning om att det finns gratis lunch – alltså att vi kan få både tågtunnel, biltunnel och ny bro utan att behöva betala något själv. Om GT istället hade mobiliserat för en folkomröstning om hela Västsvenska paketet hade det varit värt mer respekt.

Det stora misstaget var att kalla avgiften för trängselskatt (men det berodde på lagstiftningens tillkortakommanden) när det egentligen är fråga om det som i Norge kallas för ”bompengar”. Möjligen får kommunledningen nu äta upp att man inte från början gjorde klart att det var en avgift för nya trafiklösningar och inte en trängselskatt.

Oavsett hur det går och vilket resultatet bli i folkomröstningen är det faktiskt demokratin som förlorar. Och därmed i förlängningen vi själva.

Kristdemokrater och Sverigedemokrater inför det långa valåret 2013-1014

Inför vad som kommer att bli ett ovanligt intressant och ovanligt långt politiskt år börjar spekulationerna om partiernas opinionsläge att bli alltmer desperata. Kristdemokraterna har legat under fyra-procents-spärren nästan sedan valet 2010 men har nu noterat sitt lägsta stöd ”någonsin” i Sifo.* I dagens Sifo-mätning är det Miljöpartiet som är vinnare. Jag har sedan länge hävdat att Kristdemokraterna är den troligaste kandidaten till att få lämna Riksdagen – före Centern – i valet 2014. Ingenting syns vid horisonten som skulle kunna ändra på det. Allianspolitiken har blivit en långsam kvävning till döds för Kristdemokraterna som politiskt alternativ. Göran Hägglund har heller inte visat någon vilja att lansera partiets egen linje – i motsättning till Alliansregeringens – som Jan Björklund eller Annie Lööf då och då gärna gör. Inom vård- och omsorgsområdet tror jag t ex att en egen linje i vinst-frågan hade varit trovärdig och kunnat engagera många presumtiva kristdemokratiska sympatisörer.

Och det står alltmera klart att Sverigedemokraterna har planat ut på en nivå kring sju-åtta procent. I april månads sammanvägning visade Ekot/Novus att partiet låg på knappa åtta procentenheter efter en mycket framgångsrik höst där man nådde upp emot tio procent av väljarnas stöd.

För Sverigedemokraternas del kan det långa valåret 2014 – som börjar redan i Almedalen 2013 och efter en liten semesterpaus och sedan kommer att ta fart på sensommaren igen med bl a kyrkoval den 15 september och inte sluta förrän efter riksdagsvalet i september 2014 – bli en möjlighet till kontinuerlig exponering och mobilisering men är också extremt krävande.

Sverigedemokraterna har gjort en ideologisk resa som gjort det möjligt för partiet att attrahera nya grupper av väljare. De trogna aktivisterna finns delvis kvar men partiets ambition är att nå mittenväljare med intresse för invandringsfrågor men som också saknar ett tydligt politiskt alternativ idag. Vi vet att nio av tio SD-sympatisörer anser att invandringen är ett hot mot svensk kultur och vi vet också att det ideologiska universum som byggs upp kring detta hot är specifikt för Sverigedemokraternas sympatisörer. (Läs mer i 2012 års SOM-bok).

Frågan om migration har blivit en viktigare politisk fråga för befolkningen under hösten 2012. Men redan under 1990-talet visade det sig att intresse för frågorna om invandring, migration och integration nästan lika gärna kunde indikera en positiv attityd till dessa frågor. Därvidlag skedde en förändring efter Ny Demokratis genomklappning. Men bara det faktum att frågorna kommit på dagordningen gynnar naturligtvis det parti som mer än något annat förknippas med just denna fråga, om än med en restriktiv hållning.

Redan vid SOM-seminariet i Göteborg i april 2011 fick jag frågan om jag trodde att Sverigedemokraterna kunde få mycket större stöd än de fått i valet. Med tanke på att partiet under sin nuvarande ledning gjort allt för att bli ett mittenorienterat parti där uniformer, Hitler-hälsningar och rasistiska skrivningar i programmet är ett minne blott kan det förstås attrahera en större grupp än de allra mest intensiva invandringsfientliga aktivisterna. Mot bakgrund av europeiska erfarenheter, det svenska partisystemets storlek och sammansättning, Sverigedemokraternas politiska position och huvudfråga i relation till befolkningens uppfattningar och givet nuvarande ledning och partiprogram** så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att plana ut strax under nivån åtta-tio procent.

Men för just Sverigedemokraterna är det dock två särskilda hinder att ta sig över: 1. Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen delar deras syn på invandringen samtidigt som man tycker det är en politiskt avgörande fråga samt 2. I ett system med åtta partier framstår numera det svenska partisystemet allt mer som ett bipolärt system kring två stora och sex små. Om man som liten gör anspråk på att vara en alldeles egen pol i systemet så räcker det inte bara med större stöd, det krävs så mycket mer när man inte ingår i en tänkt allians eller majoritet.

Om Sverigedemokraterna tänker sig en situation som Fremskrittspartiet i Norge, som kan bli regeringspartner till Höyre i höst, så krävs trots allt ännu mycket mer av ideologiskt, organisatoriskt och politiskt omläggning. Orkar partiet det utan att spricka upp. Jag tvivlar.

* Med tanke på att Kds/Kd bildades 1964 och länge var utanför Riksdagen måste det vara något villkor kopplat till detta ”någonsin”. Har Sifo aldrig frågat om stödet för Kds på t ex 1970-talet? Tarvar efterforskningar detta.

** Det finns tydliga sprickor inom Sverigedemokraterna där personfrågor och ideologiska frågor vävs samman. Främst rör den lågintensiva konflikten frågan om nationalismens ställning i partiet, något som legat bakom såväl uteslutningar som försök till sådana.

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.

Återpublicering: Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

Jag väljer idag att med anledning av att Socialdemokraternas partikongress öppnas i Göteborg återpublicera en bloggpost från den 24 september 2011:

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten utgör, desto större vikt kan plånboken få.

Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Van der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cambrdige University Press 2007)

Jag vill vara liberal, jag vill vara liberal intill min död*

Centerpartiet är numera ett liberalt parti. Vid sin extra-stämma i Upplands-Väsby bestämde partiet att man från och med idag är ett liberalt parti. En av stämmodeltagarna frågade sina partivänner ”tycker någon här att Staten är viktigare än människan?” och svarade själv ”nej just det, alltså är ni liberala.

Nu är det kanske inte riktigt enkelt att definiera vad det är att vara liberal. Ganska få partier i Europa vid sidan av sedan länge avsomnade fascistiska och kommunistiska partier skulle ens vara i närheten av att sätta ”staten” före ”människan”. Däremot ser ganska många partier ett dilemma mellan å ena sidan Staten som garant för kollektiva ramar och utgångspunkter i politiken och å den andra individens behov av frihet och självförverkligande. En del partier menar att detta dilemma är betydligt svårare än att säga att ”människan” alltid går före ”staten”. Det är lite trist när ideologiska debatter förs i termer av klichéer eller med utgångspunkter som är så tomma att de inte avgränsar eller differentierar någon eller något.

Alla svenska parlamentariska partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna menar sig idag vara mer eller mindre liberala. Det finns marknadsliberaler, neo-liberaler, socialliberaler, Manchester-liberaler, vänsterliberaler, gröna liberaler… och de finns i alla partier. Det speciella med Centern är att det partiet kommer ur en allt annat än liberal tradition, den agrara. När bondepartierna växte fram i Norden och vissa delar av Baltikum stod de i motsättning till de urbana näringarna och de värderingar som spreds kring handel, försäkringar, byggande, kultur och företagande. Det blev den tidens folkpartister (liberala politiska grupper med olika benämningar) som organiserade stadens borgerskap. Bondepartierna grundades utifrån en materiell intressemotsättning mellan vad som kallas primärnäringar (jordbruk) och sekundärnäring (handel).

Maud Olofsson gjorde ett enormt arbete med att förändra Centerpartiet och föra in partiet i den liberala traditionen. Att Centerpartiet inte var liberalt betyder inte att centerpartister inte var liberala. Att vara liberal som individ är en helt annan sak än att som parti bekänna sig till liberalismen som politisk tradition och ideologi. Det som är problematiskt för Centerpartiet är att hitta en profil för sin liberalism som skiljer dem från alla andra liberala partier. Profilen som landsbygdsparti, som försvarare av decentralisering och lokaldemokrati och försvarare av småföretagare särskilt på mindre orter har levt kvar länge, långt efter det att själva jordbrukaridentiteten försvunnit. En sådan profil är möjlig att förena med en form av liberalism, en liberalism som tar sin utgångspunkt i företagande, produktion och arbete. Men den profilen hade också sin grund i traditioner som vårdades i den lokala gemenskapen, på bygden, i släktgemenskap och i ett kulturellt arv. Den liberalism som t ex Stureplanscentern vill låta impregnera partiet har tonvikten på en annan sorts liberalism, en nyare och modern liberalism med sin grund i individuellt självförverkligande, i en idé om mångfald i livsstilar, ultramodernitet och atomism.

Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Men risken är att Centern som liberalt blir så kluvet att det inte ens förmår bli kvar i Riksdagen efter nästa val.

Läs vad jag tidigare skrivit om Centerns idéutveckling här, här och här.

* Rubriken travesterar Fridas neutralitetsförklaring, Birger Sjöberg 1922.