Kategori: Politiska partier

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.

Återpublicering: Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

Jag väljer idag att med anledning av att Socialdemokraternas partikongress öppnas i Göteborg återpublicera en bloggpost från den 24 september 2011:

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten utgör, desto större vikt kan plånboken få.

Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Van der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cambrdige University Press 2007)

Jag vill vara liberal, jag vill vara liberal intill min död*

Centerpartiet är numera ett liberalt parti. Vid sin extra-stämma i Upplands-Väsby bestämde partiet att man från och med idag är ett liberalt parti. En av stämmodeltagarna frågade sina partivänner ”tycker någon här att Staten är viktigare än människan?” och svarade själv ”nej just det, alltså är ni liberala.

Nu är det kanske inte riktigt så enkelt att definiera vad det är att vara liberal. Ganska få partier i Europa vid sidan av sedan länge avsomnade fascistiska och kommunistiska partier skulle ens vara i närheten av att sätta ”staten” före ”människan”. Däremot ser ganska många partier ett dilemma mellan å ena sidan Staten som garant för kollektiva ramar och utgångspunkter i politiken och å den andra individens behov av frihet och självförverkligande. En del partier menar att detta dilemma är betydligt svårare än att säga att ”människan” alltid går före ”staten”. Det är lite trist när ideologiska debatter förs i termer av klichéer eller med utgångspunkter som är så tomma att de inte avgränsar eller differentierar någon eller något.

Alla svenska parlamentariska partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna menar sig idag vara mer eller mindre liberala. Det finns marknadsliberaler, neo-liberaler, socialliberaler, Manchester-liberaler, vänsterliberaler, gröna liberaler… och de finns i alla partier. Det speciella med Centern är att det partiet kommer ur en allt annat än liberal tradition, den agrara. När bondepartierna växte fram i Norden och vissa delar av Baltikum stod de i motsättning till de urbana näringarna och de värderingar som spreds kring handel, försäkringar, byggande, kultur och företagande. Det blev den tidens folkpartister (liberala politiska grupper med olika benämningar) som organiserade stadens borgerskap. Bondepartierna grundades utifrån en materiell intressemotsättning mellan vad som kallas primärnäringar (jordbruk) och sekundärnäring (handel).

Maud Olofsson gjorde ett enormt arbete med att förändra Centerpartiet och föra in partiet i den liberala traditionen. Att Centerpartiet inte var liberalt betyder inte att centerpartister inte var liberala. Att vara liberal som individ är en helt annan sak än att som parti bekänna sig till liberalismen som politisk tradition och ideologi. Det som är problematiskt för Centerpartiet är att hitta en profil för sin liberalism som skiljer dem från alla andra liberala partier. Profilen som landsbygdsparti, som försvarare av decentralisering och lokaldemokrati och försvarare av småföretagare särskilt på mindre orter har levt kvar länge, långt efter det att själva jordbrukaridentiteten försvunnit. En sådan profil är möjlig att förena med en form av liberalism, en liberalism som tar sin utgångspunkt i företagande, produktion och arbete. Men den profilen hade också sin grund i traditioner som vårdades i den lokala gemenskapen, på bygden, i släktgemenskap och i ett kulturellt arv. Den liberalism som t ex Stureplanscentern vill låta impregnera partiet har tonvikten på en annan sorts liberalism, en nyare och modern liberalism med sin grund i individuellt självförverkligande, i en idé om mångfald i livsstilar, ultramodernitet och atomism.

Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Men risken är att Centern som liberalt blir så kluvet att det inte ens förmår bli kvar i Riksdagen efter nästa val.

Läs vad jag tidigare skrivit om Centerns idéutveckling här, här och här.

* Rubriken travesterar Fridas neutralitetsförklaring, Birger Sjöberg 1922.

Omsorgen om de gamla ingen valvinnare, eller?

En dam som inte heller kan gå själv har varit hemma från sjukhuset i fyra veckor. Hon blev beviljad ett besök varje natt av två personer för att byta inkontinenshjälpmedel i sängen. Efter en vecka får hon utökat bistånd till två besök per natt eftersom hon fortfarande var genomvåt på morgonen när dagpersonalen kom, trots att vi redan efter första natten sagt att hon hade helt fel inkontinenshjälpmedel. Hon har en sort man ska ha om man kan gå på toaletten själv, men ska slippa behöva ha bråttom. Med rätt skydd hade hon kunnat sova gott hela natten och vi har alltså gått hem till henne två gånger per natt i tre veckor helt i onödan.

Vi har skrivit lappar på köksbordet hemma hos vårdtagaren. Vi skriver lappar till vår chef. Vi ringer trygghetslarmet. Ibland hittar vi en mejladress till en biståndsbedömare. Ändå känns det som om man ropar ut i rymden och håller tummarna för att någon ändå hör till slut.

Så skriver undersköterskorna Kristina Westerlund och Gunilla Pålsson på GP debatt häromdagen. Frågorna om brister i vården av äldre och riktigt gamla är sannerligen inte nya. Men kanske finns det en paradox i det faktum att samtidigt som alltfler av oss blir allt äldre blir politiken och samhällslivet allt mer fixerat vid grupper med stark köpkraft, friska liv och god artikulationsförmåga. I ett inslag i Studio Ett påpekade undersköterskorna att organiseringen av vården var ”som ett tilltrasslat garnnystan” och att varje gång så tog ansvariga bara ”tag i en tåt”. Ingen orkade nysta upp trasslet. (Enligt min uppfattning handlar detta om New Public management, något jag ofta tjatat om här). En medverkande geriatrikprofessor konstaterade dock att samtidigt som det medicinska vårdbehovet ökat hos de äldre som bor hemma så har sjuksköterskorna försvunnit ur organisationen som chefer! För mig låter detta som en bakvänd organisering, istället borde ju sjuksköterskorna få en allt starkare roll i upplägget av vården och bedömningen av behoven. Här är väl en strukturell sak att ta tag i!

Det påstods också att äldrevården inte är en valvinnare. Tyvärr är det svårt att engagera politiker för detta område då ansvaret i allmänhet ligger på kommunerna och därmed är bilden splittrad och dels har de verkligt gamla inga starka intresseorganisationer. De har bara den personal som vårdar dem som kan ge röst åt dem, oftast kvinnor med låg lön och tuffa arbetstider. I Riksdagen är det nu färre än tio invalda ledamöter som är äldre än 65 år, sisådär 2-3 procent av ledamöterna (knappt 20 procent av befolkningen). Samtidigt säger regeringen att vi skall ställa in oss på att jobba till 70 eller 75 år. Men det politiska livet skall tydligen lämnas åt de medelålders och yngre.

I SOM-undersökningen 2011 ansåg 17 procent av svenskarna att äldrefrågor var ett viktigt samhällsproblem, andelen var som högst år 2000-2002 (23-24 procent). De svenska partierna kanske borde ta sig en funderare på om de överhuvudtaget är klara över vilka sakfrågor och ideologiska dimensioner som dväljs i folkdjupen…

Om Centern: Inget lätt sak att förändra partiideologi

I all turbulens kring Annie Lööf och centerpartiets nya idéprogram slogs jag av oväntad parallell: Mona Sahlin. Båda dessa kvinnliga partiledare valdes med mandatet att förnya partiet, båda partierna är i grund och botten folkrörelsepartier och båda ledarna har fått uppenbara problem att genomföra det de valdes för.

Mona Sahlin skulle svepa in i socialdemokratin med frågor om individualism, frihetsfrågor och allt det som rör mångfald i livsstilsfrågor och därmed också vädra ut Göran Perssons ”Han-som-bestämmer”-stämpel. Vi vet precis hur det gick.

Annie Lööf valdes på en liberal agenda, på sin ungdom och frejdighet i idédebatten. Hon stod också för individualism, frihetsfrågor och mångfald i livsstilsfrågor. I hennes fall hade dock Maud Olofsson redan gjort det stora arbetet med att styra om centerskutan. Men Lööf hade (har?) en betydligt mer radikal agenda än den som Olofsson fick Centern att anta. Olofsson tog tag i frågorna om partiets position i partisystemet, om företagarprofilen och om kärnkraften. Nu skulle Lööf toppa anrättningen med liberala idéer om självstyre, individualism, minimal stat och frihet.

Det är svårt för en partiledare som väljs för att man står för en ny profil när man då inte får genomföra sina idéer. Risken är påtaglig att ledarskapet inte blir trovärdigt i väljarnas ögon – det syns att man inte själv bottnar i den kompromiss man måste föra ut (Mona Sahlin är ett typexempel). Det tycks mycket lättare för en partiledare som väljs på andra meriter än förändringsmandat att verkligen förändra ett partis ideologi. Man brukar säga att det är lättare för en hårdför ledare att kompromissa fram freden än för den ledare som är vald för sin kompromissvillighet.

Reinfeldt, Björklund och Olofsson förändrade sina partier. Hägglund försöker men har ännu inte nått ända fram. (Frågan är om han hinner…) Sjöstedt valdes som en frälsare men har därefter inte själv lanserat någon förändringsagenda offentligt. Löfven vet vi inte var vi har i detta avseende. Miljöpartiet har en annan ledarkultur och är därför svårt att jämföra.

Att ideologiförändringar är svårare i partier med folkrörelseförankring som socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är inte så oväntat. I såväl Centern som i Kristdemokraterna har dock idédebatten varit livlig (just nu i Centern och tidigare i Kristdemokraterna). Jag tycker det är ett hälsotecken att ett parti hellre debatterar sina värden än håller fast vid det trygga, nu när läget är så prekärt som det är för Centern och Kristdemokraterna. Idédebatten lyser dock med sin frånvaro hos Socialdemokraterna. Det är som om Mona Sahlin aldrig varit partiledare. Så lär det inte bli för Annie Lööf.

*

Statsvetenskaplig Tidskrift hade för ett par år sedan ett temanummer om svenska partier i förändring. Kan läsas här.

En brèf: Allt större andel av Front Nationals väljare är arbetarklass, kvinnor och unga

I en alldeles färsk analys av förra årets franska val har en av Frankrikes främst valforskare Nonna Mayer pekat på att Marine le Pen alls inte lyckats bredda sin väljarkår, utom i ett avseende. Hon har en högre andel kvinnliga väljare än sin far. Mayer betonar att analysen bygger på en valdagsundersökning som endast består av ett urval på 1500 personer och att intervjuerna gjorts på telefon. Man bör därför vara försiktig i slutsatserna om just 2012 års Front National-väljare.

I debatten kring valen i Frankrike talades det ofta om att Marine le Pen skulle nå bredare väljargrupper genom en mjukare framtoning men Mayers analys pekar på motsatsen. Andelen arbetarklass, yngre och lågutbildade har ökat. Vad som dock är ett faktum är att Marine le Pen fått fler kvinnliga arbetarröster än sin far. Andelen bland kvinnliga arbetare med manuellt arbete har nästan fördubblats mellan 2007 och 2012 men fortfarande är andelen manliga arbetare som röstar på Front National avsevärt högre än kvinnliga.*

Mayer betonar att den ökande andelen arbetarklassröster på Front National stämmer väl med erfarenheter från liknande partier i Schweiz, Norge och Danmark.

Så där lite en passant visar hon för övrigt att andelen franska invånare som instämmer i att ”det finns för många invandrare” i landet har minskat kontinuerligt sedan 1995 (från 74 procent till 49 procent) och är även lägre idag jämfört med 1988 (65 procent). Det är 1995 som utgör toppåret. Samma mönster återfinns i Sverige, störst motstånd mot invandring under tidigt 1990-tal och sedan kontinuerligt sjunkande.**

Mayer, Nonna (2013) From Jean-Marie to Marine Le Pen: Electoral Change on the Far Right Parliamentary Affairs vol 66 s 160-178.

* Två kategorier ryms inom klassificeringen av ”arbetarklass” i undersökningen, dels rutinartat arbete som inte betecknas som manuellt (t ex lagerarbete, sortera post), dels manuellt arbete (städa, bygga ställningar).

Icke-manuellt rutinarbete:   Män – 2007 12 % och  2012 16 %   Kvinnor – 2007 12 % och 25 %

Manuellt arbete: Män – 2007 18 % och 2012 37 %  Kvinnor – 2007 13 % och 2012 22 %

** Frågan endast ställd valår i Frankrike.

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Demokrati är inte bara fria val

Egyptens folk är inte längre enat som när kraften i protesterna faktiskt tvingade president Mubarak att avgå. Det talas om ”polarisering” och om ”splittring” (vilket förstås inte är samma sak). Undertonen i rapporteringen är att Egypten har problem genom att ”folket” int elängre är enat i sitt stöd till Mursi. En uppfattning som också delas av många egyptier att döma av nyhetsrapporteringen.

Det finns en övertro på fria val och nya konstitutioner. I demokratiseringslitteraturen framhävdes länge de fria valen mellan kandidater (och därav följande fri opinionsbildning) som en slags genväg till – och kanske också som – demokrati. Men vad som ofta glöms bort är att länder som styrts av repressiva regimer under lång tid innefattar lika många grundläggande politiska skiljelinjer som t ex de europeiska länderna. Jag vet inte om det är den amerikanska vurmen för själva valhandlingen och för konstitutionen som närmast helig skrift som skapat fokus på just dessa ting i demokratiseringsprocessen.

De västeuropeiska länderna demokratiserades långsamt och genom att de demokratiska institutionerna växte fram som avtryck av de enskilda ländernas historia och politiska konfliktkarta. I samband med rösträttens införande skapade ett partisystem genom vilket dessa konflikter kunde kanaliseras in i en demokratisk beslutsprocess. Det representativa styrelseskicket blev en naturlig följd.

I länder som Tunisien har det bara funnits ett parti (som i Kina idag) och dessa system ger inget stöd för att medla, mäkla och balansera konflikter. I Egypten var Muslimska brödraskapet ett av mycket få folkrörelser som kunde liknas vid ett politiskt parti. Därför var det inte alls märkligt att just den rörelsen också fick majoritetens stöd. Övriga kandidater hade i allmänhet inga rörelser bakom sig av någon dignitet. De kandiderade som sig själva.

Politiska system utan partier är sårbara för enskilda kandidaters egenskaper och för tillfälligheter. System som bygger på politiska partier garanterar kontinuitet, folklig mobilisering och en möjlighet att politiska krav balanseras,  medlas och diskuteras fram på ett sådant sätt att de har större möjlighet att få brett gehör. Politiska partier bör bildas på grundval av de grundläggande intressekonflikterna i ett samhälle. Partierna samlar ihop, artikulerar och kanaliserar in medborgarnas preferenser i de demokratiska institutionerna.

Att tala om ”splittringen” i Egypten som ett problem är närmast populistisk retorik. Självklart är inte det egyptiska folket enat i sina politiska preferenser och sina intressen. det är inga andra medborgarkollektiv heller. Problemet är att det inte finns ett system av organisationer som politiska partier (mer än Muslimska Brödraskapet) som kan fånga upp och göra politik av konflikterna. Vad som kännetecknar en demokrati är ett konstant vapenstillestånd mellan motstående intressen, ett vapenstillestånd som bygger på att de politiska partierna förmår utföra sin centrala uppgift som förhandlare i demokratin. I annat fall är vi utlämnade åt gatans parlament eller den upplyste despoten.

Det hade varit klädsamt om fler aktörer (t ex journalister, debattörer och policyskapare) förstått att demokrati inte bara är fria val. Det fria valet förväntas kunna göras i ett sammanhang som uttyder och uttrycker det egna landets politiska historia och medborgarnas intressen. Inte en enskild kandidats karisma eller ekonomiska resurser.

*

Här kan man läsa HansPeter Kriesis Stein Rokkan Lecture från 1997. I övrigt hänvisas till Seymour Martin Lipset och Sten Rokkans arbeteten, särskilt ”Political cleavages and Party systems” från 1967.