Kategori: svensk politik

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

Inget förtroende för polisen

Återigen tycks ett fall av misär och elände (Eksjö-paret) uppenbarat sig. Polisen hade nu, enligt medieuppgifter, efter nio månader kommit ”ned i högen” till ett anmält fall av kvinnomisshandel. Det hela utmynnade i upptäckten av en MS-sjuk kvinna i uselt skick och gripandet av en dödförklarad man vars hälsa inte heller tycks vara något att glädjas över.

Att ett fall av kvinnomisshandel får ligga i nio månader, att brott där det finns vittnen och t o m namngivna gärningsmän eller att polisen numera inte ens kommer till en lägenhet där det varit inbrott tyder på ett rättssamhälle som sviktar. Brottsligheten har inte ökat generellt sedan 1990 ungefär men polisens uppklarningsprocent har stadigt minskat sedan 1970-talet. Visst har anmälningarna ökat och allt fler fenomen förklaras vara kriminella samtidigt som polisen har förlorat administrativ personal (liksom all annan offentlig verksamhet) men det är väl ändå ett ekonomiskt problem av samma mått som den allmänt utskällda Försvarsmakten? Vart tar polisens pengar vägen? Det borde finnas en torped vars uppgift vore att ta reda på det, likt den forne statsvetaren Ulf Bengtsson som nu skickats till Försvarsmakten.

Allt fler har tappat tilltron till polisen – själv ringer jag inte polisen längre för att anmäla någonting om jag inte måste av försäkringsskäl. Sista gången jag ringde fick jag välja på sjuttiotolv alternativ av typen ”ha ett nytt pass” när jag skulle anmäla en pågående misshandel. Antingen löser jag det numera själv eller så får det vara. Svenskarnas förtroende för polisen har enligt SOM-institutet sjunkit sedan mitten av 1990-talet, även om det stigit från en bottennivå de två senaste åren.

Läs gärna Stefan Holgersson ”Yrke: Polis”, från 2005 som är en av få akademiska studier av/inom polisorganisationen. Man önskar att rikspolischefen läste den istället för ett antal management-böcker.

Svenning i fällan

Blev lite besviken på Olle Svenning idag när han i sin ledare i Aftonbladet buntar ihop de främlingsfientliga strömningarna i Italien, Frankrike, Danmark och Norge med Billström et al. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skrev den 26 augusti på DN-debatt om nya förslag inom integrationspolitiken. Artikeln var innehålllös såtillvida att den inte innehöll några nya förslag utan bara skåpmat och löften om förslag – i november eller så. Men den var förstås en taktisk signal till de egna flyktingkritiska väljarna (moderata väljare är mest negativa till att ta emot flyktingar näst SD) om att moderaterna kommer med förslag på det här området.

Men Billström och co var noga med att markera sin internationalistiska hållning. Jag tror inte att Berlusconi, familjen le Pen, Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen skulle skriva under på motsvarande teser som att det råder ”ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet” eller arbetsplatser i Sverige lider av ”internationell syrebrist”. Inte heller tror jag att reguljär arbetskraftsinvandring är något som applåderas av de tidigare nämnda europeiska partiledarna. Nog är jag djupt kritisk mot artikeln i DN, men att inrangera den bland högerextremismens ideologiska texter ger istället de främlingsfientliga krafterna mer ved på brasan.

– Så är det, säger Jimmie Åkesson nu, man får inte prata om några problem med integrationen för då tycker de att man är främlingsfientlig.

– Just det, säger SD, det är vad vi alltid sagt. Problemen sopas under mattan.

Synd, Svenning, men du gick i fällan.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

FRA-lagen + regeringen = medborgarförakt

FRA-lagens alla turer börjar nu anta en närmast absurd komik. Häromdagen skrev ett antal kommunala företrädare för moderaterna på DN-debatt och argumenterade på ett sakligt och hederligt sätt för varför de inte kan försvara lagen inför sina väljare. I Expressen/GT skrev också en f d reservofficer ett genomarbetat men lite mer sarkastiskt inlägg om varför FRA-lagens antagande är ett större hot mot Sverige än de som vi skall skyddas mot. Försvarsminister Tolgfors torgförde så sent som i går återigen uppfattningen att kritiken mot lagen bygger på ”missförstånd”. Idag har ett internt mejl från moderaterna cirkulerat i medierna där oppositionen mot lagen återigen behandlas som uppstudsiga barn vilka inte fullt ut förstått vad pappa Staten bestämt.

När skall ansvariga ministrar och tjänstemän på departementen inse att den regnbågskoalition av opposition mot lagen som hela tiden växer i kraft beror inte på några missförstånd utan istället på att vi mycket väl har förstått vad det är FRA-lagen har för syfte. Problemet för Tolgfors och de andra grabbarna är att vi inte inte tycker att det syftet legitimerar de intrång i integriteten som faktiskt kommer att ske med lagens stöd!

Om det är något borgerliga väljare brukar vara bättre på än vänsterväljare så är det kunskaper i sakfrågor – det har varit litet av en dold skillnad under många år att borgerliga väljare oftast har bättre kännedom om sakförhållanden i det politiska systemet än övriga. Till stor del förklaras detta förstås av den högre utbildningsnivån som brukat känneteckna borgerliga väljare. Att den borgerliga regeringen envisas med att de egna väljarna, de egna riksdagsmännen, de egna förtroendevalda och de egna ungdomsförbunden helt enkelt ”missförstått” visar upp ett närmast himmelsskriande medborgarförakt från regeringens sida.

Ett annat ovanligt fenomen i FRA-motståndet är att såväl näringslivsföreträdare och etablerade medier som utom-parlamentariska alternativrörelser och ungdomsförbunden enas i motståndet  mot lagen. När så vitt skilda intressgrupper kan lägga stridsyxan åt sidan för att gemensamt bekämpa regeringen så borde det lända till viss eftertanke. Regeringen borde ställa sig den självkritiska frågan ”har vi faktiskt missat något viktigt här?”.

FRA-lagen är en tjänstemannaprodukt som uppkommit på försvarsdepartmentet under den förra regeringen. Göran Persson lär ha stoppat den i samband med att Leni Björklund försökte framföra ett lagförslag av samma typ som nu är antaget. Syftet med lagen är troligen att hålla en kalla-krigs-organisation som FRA under armarna på ungefär samma sätt som försäljningen av Gripen till Norge skall hålla försvarsindustrin levande. De underrättelser som FRA avser att samla in har ingen eller mycket liten betydelse i sig självt för den svenska säkerheten, men den bidrar till möjligheten att byta till sig information av andra liksom till att hålla den svenska statusen på underrättelseområdet uppe.

Vad regeringen inte tycks ha insett är att den svenska befolkningen är – mellan tummen och pekfingret – den mest uppkopplade, mest nätaktiva, mest individualistiska och mest välutbildade befolkningen i hela världen. FRA-lagens utformning leder därmed till grava intrång och begränsningar i befolkningens beteendemönster – och befolkningen har förmåga att begripa det alldeles själv.

Reinfeldt driver nu FRA-frågan som ett chickenrace där Sten Tolgfors får agera förare. Tro mig, det blir han som avgå först.

Ring P1 är inte demokrati

Erik Löfvendahl skriver i sin radiokrönika i SvD idag att

Ring P1 är – hur obehagligt det än kan förefalla – en sorts geigermätare för samhällets bakgrundsstrålning. I den politiska korrekthetens namn brukar vi inte låtsas om förekomten av någon sådan.

Det är tråkigt när en journalist så påtagligt missar målet i sitt uttryckssätt. För det första är metaforen ”geigermätare” illa vald. En geigermätare mäter radioaktivitet, alltså något livsfarligt som inte syns. Man mäter också vanligen radioaktivitet där man tror sig finna den. Det som förekommer i Ring P1 är vare sig något som inte syns på annat sätt eller livsfarligt. För det andra talar Löfvendahl om den politiska korrektheten. Det är ett uttryck som användes nedlåtande om vänsteråsikter som homosexuellas rättigheter och yttrandefrihet för extrema åsikter. Att ”vi” (tala för dig själv, känner jag) i Sverige inte skulle vilja kännas vid att det finns människor som tycker att vi borde införa dödsstraff eller hindra homosexuella att gifta sig är ju närmast löjligt. Att Löfvendahl väljer att tala om ”vi” på det inkluderande sätt han gör visar att han just tror att dessa åsikter som uttrycks i Ring P1 är något slags förtryckta yttranden som måste få komma fram. Att han sedan förväxlar ett närmast tourettskt tvång att säga fula saker i radio med demokrati är pinsamt. Jag som ofta vistas på lite andra platser i landet än innanför Stockholms tullar tycker inte på något sätt att det saknas forum för de åsikter som Löfvendahl syftar på. Poängen är att de där sällan vinner gehör och därför inte heller får någon betydelse,

Demokrati har ingenting med dårarnas paradis att göra. Demokrati är det system genom vilket vi – det svenska folket dvs alla medborgare – ges möjlighet att artikulera, aggregera, kanalisera och kommunicera våra uppfattningar för att skapa ett gott samhälle såsom vi förstår det. Det åligger var och en av oss att övertyga tillräckligt många om vikten av vår åsikt och om substansen i den. Demokratins väg i det svenska systemet är partier, val, föreningsarbete, omröstningar och lagstiftning. Att enskilda personer med udda åsikter, vilka även tillsammans utgör en försvinnande liten minoritet, som använder sig av Ring P1 skulle representera någon slags demokrati är löjeväckande. De använder sig självklart att sina demokratiska rättigheter, vilket de bör göra, men att påstå att detta program skulle utgöra ett forum av större relevans än alla föreningsmöten, demonstrationer, petitioner, partimöten, bloggnätverk, debattsidor och biblioteksföreläsningar (för att nämna något av allt förekommande) är att pervertera det demokratiska systemet till pöbelvälde och mobb.

Om det nu är så som Löfvendahl halvkvädet säger, att ”det finns partier som utformar sina politiska program” utifrån vad som uttrycks i Ring P1 så är väl det jättebra? Det är ju verklig demokrati. Då får dessa åsikter prövas i det parlamentariska systemet. Om Löfvendahl menar vad jag tror att han menar men inte vågar säga (är han politiskt korrekt??) nämligen att han syftar på SD, så är runt 3-4 procent av väljarkåren knappast något bevis för någon livsfarlig ”bakgrundsstrålning”, för att använda Löfvendahls egen terminologi. Bakgrundsstrålning måste ju elimineras, är det vad Löfvendahl menar också? Själv menar jag att vi som medborgare kan och bör tolerera den här typen av aggressiva uppfattningar så länge de inte övergår i handling. Vi som inte delar dem får a) försöka övertyga med egna argument eller b)hänvisa de missnöjda till partier och organisationer. Att kalla systemet för ”politiskt korrekt” är ett präktigt självmål av Löfvendahl, därmed ger han ju personer med uppfattningar som t ex att man skall sterilisera krimininella rätt i sin åsikt att vi som inte tycker så bara gömmer oss bakom en fisförnäm fasad.

Nej, Ring P1 är ett forum som gett personer med ogenomtänkta, icke-argumentativa och plumpa uppfattningar en möjlighet att få uppmärksamhet och intresse från hela mediesverige. Att det sedan förekommer många vettiga personer där är en annan sak – de förekommer på en massa andra ställen också. Det är inte de som behöver Ring P1.

Läs gärna Hanne Kjöllers utmärka text om Ring P1 som publicerades i DN för en månad sedan.

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Folkpartiet Liberalerna och FRA-lagen

Kanske har de gamla liberala takterna vaknat till lite liv igen – häromdagen skrev tre gamla folkpartiledare en artikel på DN-debatt mot FRA-lagen och idag i Aktuellt kl 21 såg jag sex kvinnliga folkpartistiska riksdagsledamöter säga att de kommer att rösta nej till lagen när den återkommer till Riksdagen i höst.

Visst är det litet egendomligt att de inte förrän nu vågar säga ifrån, men möjligen känner de nu vinden i ryggen. Hur regeringen skall klara hem den här lagen givet läget idag begriper jag inte. Än märkligare då att statsministern vare sig nämnde den i sitt Almedalstal eller reagerat på den – ja, man få väl kalla det så – folkstorm som lagen skapat.

För mig framstår det enda politiskt rimliga receptet vara att svälja prestigen och komma ut ur avlyssningsrummet och ge oppositionen en hand. På det sättet tvingar Reinfeldt över formuleringsbördan till dem som nu är emot. För alla vet att alliansen MOT lagen är benhård och är legerad av motstående intressen. Enda sättet för regeringen att få igenom en lag som i någon mening liknar det som de önskar är att prata med motståndarna, då lär motsätttningarna komma till ytan. Härska genom att söndra, sa redan de gamla romarna.

PS Dålig uppkoppling så jag avstår från länkningar DS