Kategori: svensk politik

Svenning i fällan

Blev lite besviken på Olle Svenning idag när han i sin ledare i Aftonbladet buntar ihop de främlingsfientliga strömningarna i Italien, Frankrike, Danmark och Norge med Billström et al. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skrev den 26 augusti på DN-debatt om nya förslag inom integrationspolitiken. Artikeln var innehålllös såtillvida att den inte innehöll några nya förslag utan bara skåpmat och löften om förslag – i november eller så. Men den var förstås en taktisk signal till de egna flyktingkritiska väljarna (moderata väljare är mest negativa till att ta emot flyktingar näst SD) om att moderaterna kommer med förslag på det här området.

Men Billström och co var noga med att markera sin internationalistiska hållning. Jag tror inte att Berlusconi, familjen le Pen, Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen skulle skriva under på motsvarande teser som att det råder ”ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet” eller arbetsplatser i Sverige lider av ”internationell syrebrist”. Inte heller tror jag att reguljär arbetskraftsinvandring är något som applåderas av de tidigare nämnda europeiska partiledarna. Nog är jag djupt kritisk mot artikeln i DN, men att inrangera den bland högerextremismens ideologiska texter ger istället de främlingsfientliga krafterna mer ved på brasan.

– Så är det, säger Jimmie Åkesson nu, man får inte prata om några problem med integrationen för då tycker de att man är främlingsfientlig.

– Just det, säger SD, det är vad vi alltid sagt. Problemen sopas under mattan.

Synd, Svenning, men du gick i fällan.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

FRA-lagen + regeringen = medborgarförakt

FRA-lagens alla turer börjar nu anta en närmast absurd komik. Häromdagen skrev ett antal kommunala företrädare för moderaterna på DN-debatt och argumenterade på ett sakligt och hederligt sätt för varför de inte kan försvara lagen inför sina väljare. I Expressen/GT skrev också en f d reservofficer ett genomarbetat men lite mer sarkastiskt inlägg om varför FRA-lagens antagande är ett större hot mot Sverige än de som vi skall skyddas mot. Försvarsminister Tolgfors torgförde så sent som i går återigen uppfattningen att kritiken mot lagen bygger på ”missförstånd”. Idag har ett internt mejl från moderaterna cirkulerat i medierna där oppositionen mot lagen återigen behandlas som uppstudsiga barn vilka inte fullt ut förstått vad pappa Staten bestämt.

När skall ansvariga ministrar och tjänstemän på departementen inse att den regnbågskoalition av opposition mot lagen som hela tiden växer i kraft beror inte på några missförstånd utan istället på att vi mycket väl har förstått vad det är FRA-lagen har för syfte. Problemet för Tolgfors och de andra grabbarna är att vi inte inte tycker att det syftet legitimerar de intrång i integriteten som faktiskt kommer att ske med lagens stöd!

Om det är något borgerliga väljare brukar vara bättre på än vänsterväljare så är det kunskaper i sakfrågor – det har varit litet av en dold skillnad under många år att borgerliga väljare oftast har bättre kännedom om sakförhållanden i det politiska systemet än övriga. Till stor del förklaras detta förstås av den högre utbildningsnivån som brukat känneteckna borgerliga väljare. Att den borgerliga regeringen envisas med att de egna väljarna, de egna riksdagsmännen, de egna förtroendevalda och de egna ungdomsförbunden helt enkelt ”missförstått” visar upp ett närmast himmelsskriande medborgarförakt från regeringens sida.

Ett annat ovanligt fenomen i FRA-motståndet är att såväl näringslivsföreträdare och etablerade medier som utom-parlamentariska alternativrörelser och ungdomsförbunden enas i motståndet  mot lagen. När så vitt skilda intressgrupper kan lägga stridsyxan åt sidan för att gemensamt bekämpa regeringen så borde det lända till viss eftertanke. Regeringen borde ställa sig den självkritiska frågan ”har vi faktiskt missat något viktigt här?”.

FRA-lagen är en tjänstemannaprodukt som uppkommit på försvarsdepartmentet under den förra regeringen. Göran Persson lär ha stoppat den i samband med att Leni Björklund försökte framföra ett lagförslag av samma typ som nu är antaget. Syftet med lagen är troligen att hålla en kalla-krigs-organisation som FRA under armarna på ungefär samma sätt som försäljningen av Gripen till Norge skall hålla försvarsindustrin levande. De underrättelser som FRA avser att samla in har ingen eller mycket liten betydelse i sig självt för den svenska säkerheten, men den bidrar till möjligheten att byta till sig information av andra liksom till att hålla den svenska statusen på underrättelseområdet uppe.

Vad regeringen inte tycks ha insett är att den svenska befolkningen är – mellan tummen och pekfingret – den mest uppkopplade, mest nätaktiva, mest individualistiska och mest välutbildade befolkningen i hela världen. FRA-lagens utformning leder därmed till grava intrång och begränsningar i befolkningens beteendemönster – och befolkningen har förmåga att begripa det alldeles själv.

Reinfeldt driver nu FRA-frågan som ett chickenrace där Sten Tolgfors får agera förare. Tro mig, det blir han som avgå först.

Ring P1 är inte demokrati

Erik Löfvendahl skriver i sin radiokrönika i SvD idag att

Ring P1 är – hur obehagligt det än kan förefalla – en sorts geigermätare för samhällets bakgrundsstrålning. I den politiska korrekthetens namn brukar vi inte låtsas om förekomten av någon sådan.

Det är tråkigt när en journalist så påtagligt missar målet i sitt uttryckssätt. För det första är metaforen ”geigermätare” illa vald. En geigermätare mäter radioaktivitet, alltså något livsfarligt som inte syns. Man mäter också vanligen radioaktivitet där man tror sig finna den. Det som förekommer i Ring P1 är vare sig något som inte syns på annat sätt eller livsfarligt. För det andra talar Löfvendahl om den politiska korrektheten. Det är ett uttryck som användes nedlåtande om vänsteråsikter som homosexuellas rättigheter och yttrandefrihet för extrema åsikter. Att ”vi” (tala för dig själv, känner jag) i Sverige inte skulle vilja kännas vid att det finns människor som tycker att vi borde införa dödsstraff eller hindra homosexuella att gifta sig är ju närmast löjligt. Att Löfvendahl väljer att tala om ”vi” på det inkluderande sätt han gör visar att han just tror att dessa åsikter som uttrycks i Ring P1 är något slags förtryckta yttranden som måste få komma fram. Att han sedan förväxlar ett närmast tourettskt tvång att säga fula saker i radio med demokrati är pinsamt. Jag som ofta vistas på lite andra platser i landet än innanför Stockholms tullar tycker inte på något sätt att det saknas forum för de åsikter som Löfvendahl syftar på. Poängen är att de där sällan vinner gehör och därför inte heller får någon betydelse,

Demokrati har ingenting med dårarnas paradis att göra. Demokrati är det system genom vilket vi – det svenska folket dvs alla medborgare – ges möjlighet att artikulera, aggregera, kanalisera och kommunicera våra uppfattningar för att skapa ett gott samhälle såsom vi förstår det. Det åligger var och en av oss att övertyga tillräckligt många om vikten av vår åsikt och om substansen i den. Demokratins väg i det svenska systemet är partier, val, föreningsarbete, omröstningar och lagstiftning. Att enskilda personer med udda åsikter, vilka även tillsammans utgör en försvinnande liten minoritet, som använder sig av Ring P1 skulle representera någon slags demokrati är löjeväckande. De använder sig självklart att sina demokratiska rättigheter, vilket de bör göra, men att påstå att detta program skulle utgöra ett forum av större relevans än alla föreningsmöten, demonstrationer, petitioner, partimöten, bloggnätverk, debattsidor och biblioteksföreläsningar (för att nämna något av allt förekommande) är att pervertera det demokratiska systemet till pöbelvälde och mobb.

Om det nu är så som Löfvendahl halvkvädet säger, att ”det finns partier som utformar sina politiska program” utifrån vad som uttrycks i Ring P1 så är väl det jättebra? Det är ju verklig demokrati. Då får dessa åsikter prövas i det parlamentariska systemet. Om Löfvendahl menar vad jag tror att han menar men inte vågar säga (är han politiskt korrekt??) nämligen att han syftar på SD, så är runt 3-4 procent av väljarkåren knappast något bevis för någon livsfarlig ”bakgrundsstrålning”, för att använda Löfvendahls egen terminologi. Bakgrundsstrålning måste ju elimineras, är det vad Löfvendahl menar också? Själv menar jag att vi som medborgare kan och bör tolerera den här typen av aggressiva uppfattningar så länge de inte övergår i handling. Vi som inte delar dem får a) försöka övertyga med egna argument eller b)hänvisa de missnöjda till partier och organisationer. Att kalla systemet för ”politiskt korrekt” är ett präktigt självmål av Löfvendahl, därmed ger han ju personer med uppfattningar som t ex att man skall sterilisera krimininella rätt i sin åsikt att vi som inte tycker så bara gömmer oss bakom en fisförnäm fasad.

Nej, Ring P1 är ett forum som gett personer med ogenomtänkta, icke-argumentativa och plumpa uppfattningar en möjlighet att få uppmärksamhet och intresse från hela mediesverige. Att det sedan förekommer många vettiga personer där är en annan sak – de förekommer på en massa andra ställen också. Det är inte de som behöver Ring P1.

Läs gärna Hanne Kjöllers utmärka text om Ring P1 som publicerades i DN för en månad sedan.

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Folkpartiet Liberalerna och FRA-lagen

Kanske har de gamla liberala takterna vaknat till lite liv igen – häromdagen skrev tre gamla folkpartiledare en artikel på DN-debatt mot FRA-lagen och idag i Aktuellt kl 21 såg jag sex kvinnliga folkpartistiska riksdagsledamöter säga att de kommer att rösta nej till lagen när den återkommer till Riksdagen i höst.

Visst är det litet egendomligt att de inte förrän nu vågar säga ifrån, men möjligen känner de nu vinden i ryggen. Hur regeringen skall klara hem den här lagen givet läget idag begriper jag inte. Än märkligare då att statsministern vare sig nämnde den i sitt Almedalstal eller reagerat på den – ja, man få väl kalla det så – folkstorm som lagen skapat.

För mig framstår det enda politiskt rimliga receptet vara att svälja prestigen och komma ut ur avlyssningsrummet och ge oppositionen en hand. På det sättet tvingar Reinfeldt över formuleringsbördan till dem som nu är emot. För alla vet att alliansen MOT lagen är benhård och är legerad av motstående intressen. Enda sättet för regeringen att få igenom en lag som i någon mening liknar det som de önskar är att prata med motståndarna, då lär motsätttningarna komma till ytan. Härska genom att söndra, sa redan de gamla romarna.

PS Dålig uppkoppling så jag avstår från länkningar DS

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.

FRA-lagens skiljelinjer

Dagens FRA-seminarium i Almedalen var ett av de mest välorganiserade och självdisciplinerade tillställningar jag bevistat på länge. På scenen satt nio personer med djupgående kännedom om och/eller inblandning i FRA-lagens tillkomst och i publiken mer än 100 personer som i stort sett alla var emot lagen. Under ledning av Martin Aagard var stämningen nästan lite uppsluppen. Det var som om vi som är motståndare instinktivt kände att vårt argumentativa och moraliska övertag inte behövde förstärkas ytterligare. Det var endast Mikael Odenberg – vem annars? – som föll ur ramen genom ett personangrepp på Rick Falkvinge när denne ställde en fråga.

Sten Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell (tiilika reservofficer i flottan) var dock den som sakligt framstod i sämst dager. Först kunde han inte skilja på de åtgärder staten har rätt att ta till mot brottsmisstänkta och andra medborgare eftersom han försvarade lagen med hänvisning till sin erfarenhet av att som åklagare fatta beslut om integritetsinskränkningar. Sedan hade han överhuvudtaget inget svar alls när Tidningsutgivarnas VD frågade hur de tänkte hantera det flagranta brott mot meddelarskyddet som lagen är. Jevrell kippade efter ett svar som en fisk kippar efter luft. Han försökte med att ”sådant material skall slängas” varvid frågeställaren poängterade att lagövertträdelsen begås i samma ögonblick som FRA alls behandlar mejlet ifråga. För det tredje talade Jevrell om att man skall ”naturligtvis” bearbeta och ”titta på” den dom från Europadomstolen som underkänt en brittisk avlyssningslag av samma typ som FRA-lagen. Juristen Clarence Craaford påpekade då att det var ett arbete som borde skett innan lagen klubbades igenom. Det är nämligen så Europakonventionen numera skall fungera. Jevrells kompetens för sitt uppdrag bör nog ifrågasättas.

Det var sedan intressant att höra hur Diakonia fick rådet att kryptera sina mejl om man ville undvika att känslig information om konflikten i Mellanöstern skulle nå t ex brittisk eller amerikansk säkerhetstjänst. Hm, är det vad ”terroristerna” också skall göra då? Crafoord påpekade klokt att det var information kring just den typ av etniska och religiösa konflikter som Diakonia sysslar med som skall avlyssnas…

Det nationella perspektivet dominerade dock diskussionen, något som är mycket märklig i denna globala era. Detta nationella intresse dominerade dock motiven framför allt hos dem som ansåg lagen nödvändig medan de globala individuella fri- och rättigheterna var vad som präglade motståndarnas argument. Skiljelinjen mellan konservativ nationalism och ultramodern individualism blev tydlig.

Annie Johansson (c) försökte rädda sin heder genom att hänvisa till att FRA-lagen visat att unga människor visst är politiskt engagerade. Jaha, så det var skälet till att hon protesterade mot lagen från början och hävdade att hon skulle driva integritetsfrågorna i riksdagen om hon blev vald. Unga människor är politiskt engagerade, bara inte så mycket i partipolitiken. Det behöver vi ingen FRA-lag för att få veta.