Identitet och normalitet

Med anledning av tidigare diskussioner kring identiteter och kulturer skulle jag idag vilja rekommendera två högintressanta artiklar i SvD respektive DN idag. (DN lägger av fullständigt outgrundliga skäl inte ut sina essäer på nätet direkt.)

Ola Larsmo recenserar i DN (21/4) i en essä en bpk vid namn ”The cultures and Globalization Series I: Conflicts and Tensions” (red. Anheier & Isar). Larsmo skriver:

En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens) och den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer globaliserad värld kommit att präglas av ‘kulturella’ strider. Av de 36 krig som pågick i världen 2003 var Irakinvasionen det enda kriget mellan nationer –  de andra var ‘etniska’, ‘religiösa’ eller ‘befrielse’-krig inom nationer. Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för många är samma sak som ‘globalisering’ slår ut precis de politiska institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions- och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte längre har ett samhälle gemensamt, utan en ‘identitet’. Det öppnar spelrum för vad Crawford kallar ‘kulturella entreprenörer’ som Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett tillfälle att gripa makt.”

Behöver jag tillägga att i den svenska politiken kan Sverigedemokraterna ses som just sådana kulturella entreprenörer som nyttjar globaliseringens destruktiva biverkningar för sina politiska syften.

I SvD idag recenserar Merete Mazzarella två antologier om normalitet där hennes diskussion av den norska ”Normalitet” (red Hylland Eriksen & Breivik) är mest intressant. Mazzarella skriver:

Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Men inte minst just familje­formerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homo­sexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet för­bundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan­. Vid en skrivarkurs för några år sedan­ skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och foto­graferade småflickorna nakna. Han upp­fattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Det är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet?

Jag tycker Mazzarella sätter fingret på den ömma punkten i normalitetskritiken – för att vara normal numera bör man vara ”onormal”, men på ”rätt sätt”. Och det är förstås precis lika pressande som all annan normalitetsdiskurs.

Snobbar som bloggar?

Läste igår en artikel av statsvetarprofessorn W. Lance Bennet där han undersökt mer än 700 antikrigsdemonstranter från 15 februari 2003. Han har kommit fram till att bland dem som förlitar sig på internetkommunikation och andra elektroniska medier så återfinns en stark identifikation med ”the global social justice-movement” (motsvarar väl ungefär antiglobaliseringsrörelsen i Sverige) medan bland dem som förlitar sig på tidningar, radio och TV var identifikationen med rörelser som förknippas med ”the global social justice-movement” svag. Bennet hävdar att detta gäller åtminstone i åtta västeuropeiska länder plus USA.

Jag undrar ju förstås hur dessa samband förhåller sig till generationsklyftor, utbildningsnivå och vänster- och högerskalor. Men ändå. Kanske finns det något allmänt subversivt i den elektroniska kommunikationen. The media is the message sa redan Marshall McLuhan. Utvecklar kanske de människor som interagerar i de virtuella rummen andra politiska preferenser än de envägskommunicerande tidningsläsarna?

Susanna Popova i SvD idag tycker dock att vi bloggare utgör klubben för inbördes beundran. Hennes oförmåga att se de olika lager av bloggare som bloggosfären består av visar väl dessvärre att hon inte riktigt greppat vad vi håller på med. Inte heller oförmågan att se att de åtta procent som enligt hennes läser bloggar en gång i veckan är en ganska hög siffra givet att man vet hur opinionsbildning fungerar. Nämligen via s k opinionsledare.

Vive la blogg!

Varför lättsårade?

I ett tänkvärt program i P1 (Tendens), som dock krävde en hel del förkunskaper, om obekväm forskning uttalade sig professor Jonathan Friedman. Han ställde frågan varför ”alla är så lättsårade” nuförtiden. Bakgrunden var att han själv ifrågasatts eftersom han är motståndare till det s k mångkulturella samhället (han kallar det för ”bullshit”). Oavsett Friedmans vulgära och brutaliserande sätt att diskutera vetenskapliga frågor så hänger själva frågan kvar; varför är alla så kränkta, lättsårade och känsliga nuförtiden?

Jag tror att svaret är: civilisering. Förr var barn vana vid att bli slagna, underklassen van vid att bli hunsad och kvinnor vid att bli hånade. Vi har långsamt byggt upp ett samhälle där den typen av beteende inte längre tolereras. Jag tror inte att världen under den tid vi kan överblicka har sett ett samhälle där våld är så icke-tolererat i vardagen som t ex i det svenska. Därför blir vi ju förstås så enormt upprörda över våld, mobbing och hån, något som får många människor att tro att vi lever i ett mycket mer våldsamt samhälle nu än förr. Men riktigt så är det inte. (Ta en titt på BRÅ:s statistik, ladda ned ”dödligt våld”.) Jämför vi 100 år tillbaka är trenden ännu tydligare.

Att idén om att alla människor har lika värde också betyder rätten att bli respekterad på samma sätt oavsett kön, hudfärg eller andra kategorier har faktiskt blivit en naturligt del av vårt samhälle. Något vi lär våra barn och själva förväntar oss att andra lever efter. Och därför reagerar vi ”överkänsligt” när detta förväntade beteende uteblir – vilket det ju förstås ofta gör. Vi är fortfarande klumpiga, buffliga och ilskna människor som gör varann illa då och då. Men det känns väldigt skönt att vi kan vara eniga om att det då är brott mot normen och inte normen.

Så är det nog, professor Friedman. Civilisering föder paradoxalt nog kränkta människor. Men sett på det viset blir kränkthet (om den inte manipuleras med förstås) ett tecken på ett gott samhälle.