Lars Leijonborg bör avgå

Imorse satte jag nästan min café au lait i halsen när forskningsminister Lars Leijonborg (fp) i Vetenskapsnyheterna (P1) lät meddela att nu skulle forskningen få fem miljarder men den största posten (1,8 miljarder) skulle gå till forskningsprojekt som bestämts av regeringen! Han fortsatte med att förklara att förfarandet skedde med motivet att Vetenskapsrådet funnits ”i årtionden” och inte lyckats ta fram satsningar med ”forskning i världsklass”. Man tager sig för pannan!

Vetenskapsrådet skapades år 2001 – alltså för sju år sedan! Att en forskningsminister inte bättre känner till den myndighet som är statlig huvudaktör inom hans eget område är pinsamt. Att ta fram forskningsmiljöer ”i världsklass” är inget man gör i en handvändning. Sverige har fått flera Nobelpris under årens lopp, senast Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Vetenskaprådet har sedan flera år tillbaka s k Linnéstöd som ges just till miljöer som av internationella paneler bedöms vara ”i världsklass”. Tillika finns stöd till s k excellenta miljöer, personer och forskningsområden via såväl VR som andra forskningsfinansiärer.

Att skapa forskning i världsklass, Lars Leijonborg, är något som kräver långsiktig forskningspolitik med tillskott av resurser. I forskarsamhället fråntogs vi fakultetsanslagen av den tidigare regeringen eftersom bra forskning skulle skapas genom konkurrens. När nu detta inte heller tycks hjälpa är det dags för Sveriges regering att avgöra vad som är forskning i världsklass. Syftet är tydligen att forskningen skall komma fram till de av politiker på förhand bestämda och utpekade resultaten och metoderna.

Under den tid jag satt i VR fick jag ibland mejl av folkpartister som sa sig stå min sida när jag – tillsammans med flera kolleger – stred mot den politiskt styrda forskningen. (Något jag gjorde i princip alla åtta åren jag fanns i VR eller HSFR.) Tobias Krantz (fp) var en av dem som då hörde av sig och talade om hur viktigt det var att motarbeta den socialdemokratiska regeringens styrningsambition. Han har också senare krävt att EU:s byråkrati inte skall styra forskningens inriktning och att bra forskning växer fram ”underifrån forskare emellan”. Folkpartiet har också tagit strid för att politiker inte skall sitta i universitetens och högskolornas styrelser (vilket nu är genomfört) och folkpartiet har initierat den utredning om att frigöra universiteten från statlig styrning som just nu pågår.

Det känns mycket märkligt att en minister med ansvar för forskningsfrågor dels inte vet något ens om den statliga delen av sitt eget fält, dels uppenbarligen är på en helt annan linje än utbildningspolitikerna i det egna partiet. Jag tycker också att det är ett märkligt att staten inte är bra på att äga företag (och därför säljs de nu) men tydligen jättebra på att bestämma vilka forskningsprojekt i medicin eller historia som är ”i världsklass”.

Om forskningspolitik utifrån mina erfarenheter i VR skriver jag i en kommande bok på SNS: ”Forska lagom och vara världsbäst. Sverige möter forskningens globala strukturomvandling” (red: Mats Benner och Sverker Sörlin) som utkommer i november. Tillägg 090130: Mitt kapitel i boken uppmärksammas idag i DN, på ledarsidan.

Stöld och egendom

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter ”En stulen värld”. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om ”stöld” och att den rättmätige ägaren är ”Peru” eller ibland bara ”dom”. 

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog ”världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

Citeringar, kvalitet och resurser i forskningen

I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.

Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.

Läs mer själv här och här.

Diktaturen förtjänar fördjupat studium

Den statsvetenskapliga forskningen har länge varit maniskt upptagen med demokrati, demokratisering och demokratiforskning. Därigenom har man helt och hållet kommit att missförstå och bortse ifrån det som är statsvetenskapens ursrpungliga kärna, nämligen frågan om avvägningen mellan makt och rätt. Alla former för institutionalisering av denna avvägning borde vara det primära studieobjektet inom statsvetenskapen, på alla nivåer, i alla tider, på alla platser och i alla stadier.

Professorn i statsvetenskap vid Åbo Akademi Lauri Karvonen har tidigare försett oss med en mängd utmärkta böcker kring centrala begrepp inom statsvetenskapen och nu har han lyckliggjort oss ännu en gång. Med sin bok ”Diktatur. Om ofrihetens politiska system” visar han att ett perspektivbyte skapar förutsättningar för nya förklaringsansatser, forskningsproblem och förståelser. Karvonen gör en teoretisk genomgång av diktaturbegreppet, en empirisk kategorisering på makronivå och därefter nedslag i några enskilda fall. Att han åter-introducerar numera bortglömda – men analytiskt sylvassa – klassiker som Lipset, Rokkan, Moore och Sartori gör boken än mer intressant.

À propos boken så kan jag inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som skapar det goda livet för världens människor. Är t ex det faktum att Tchad anges vara världens mest korrumperade land verkligen nyckeln till lösningen på den långvariga krisen där? Enligt Karvonens analys är korruptionen endast ett av många symptom på den ineffektivitet som kännetecknar olika varianter av diktatur som styrelseskick.  

Kan allt mätas i pengar?

Jag har ofta undrat hur det kan komma sig att den s k ny-institutionalismen har firat sådana triumfer inom samhällsvetenskapen. Själv tycker jag att den säger banala saker på ett pompöst sätt. Efter att ha läst Gaute Torsviks bok ”Människonatur och samhällsstruktur” har jag fått ökad förståelse för acceptansen av ny-institutionalismen.

Torsvik, som själv är professor i nationalekonomi, målar upp institutionalismen som räddningen av rational choice-modellen. Ny-institutionalismen ger en möjlighet för dem som varit anhängare av en RC-modell att med bibehållande av grundantagandena om rationalitet, nyttomaximering och exogena preferenser öppna dörren för tradition, kultur och normer. Man gör rational choice lite gulligare. (Vilket inte fungerar – snart kan ni läsa här.)

Det står klart för mig efter läsningen av Torsvik att de exogena preferenserna är såväl RC-modellens som ny-institutionalismens problem. Torsvik visar med hjälp av exempel hur problematiskt det blir med modeller som bygger på exogena preferenser: I syfte att minska antalet sena hämtningar på dagis infördes böter. Men då ökade istället antalet sena hämtningar. Förklaringen, enligt Torsvik, är att tiden förut inte hade haft ett pris. Relationen mellan föreståndare och föräldrar var konstruerad på grundval av förtroende, bilder av varandra och förväntningar. Att komma försent blev efter böterföreläggande istället öppet för en rationell kalkyl som  kunde mätas i pengar. Resultat – fler sena hämtningar.

Torsvik är en skicklig ekonomisk teoretiker som nog är anhängare av både exogena preferenser och ny-institutionalism. Mig övertygar Torsvik ändå om att en konstruktivistisk epistemologi (endogena preferenser) har betydligt större förklaringskraft och relevans för att förstå vårt samhälle. Vare sig RC-modellen eller ny-institutionalismen med sina exogena preferenser tycks fungera särskilt bra.

För mig framstår också skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap i sin prydno. Atomerna hade inte ändrat sitt beteende även om man belade det med böter…

Regeringen gör forskningen till ideologiproducent

Läser i Riksdag & Department no 1, 2008 att den svenska forskningen nu skall knytas ännu närmare politiken och bli ännu mer ideologiproducerande. Den borgerliga regeringen har hittills lagt ner forskning om arbetsmiljö (Arbetslivsinstitutet) och integration (Integrationsverket) med hänvisning till att den var ideologisk och inte bedrevs i fri form. Forskningen om svensk Europapolitik skall tydligen ha andra regler. Den skall istället styras upp ännu mer. Det kan väl aldrig vara så att forskningen om arbetsmiljö och integration tenderade att kritisera den typ av politik regeringen ville föra medan Europaforskningen tänks tjäna regeringen bättre? Det ligger ju i linje med att Gunnar Hökmark år 2000 ville inrätta ett forskningsinstitut som visade hur bra det var med marknadsekonomi och folkpartiets krav att man skulle forska fram att kommunismen begått brott mot mänskliga rättigheter som en kompensation för forskningen om nazismen. Gud bevare forskarna för sådana vänner!

SIEPS, Svenska institutet för europapolitiska studier, har helt enkelt inte varit tillräckligt policyrelevant. Nu skall forskningen styras över mot att ta fram underlag för den förda politiken. Den borgerliga regeringens retorik om fri forskning, elituniversitet och excellens inom utbildning hamnar i ett annat perspektiv när man ser vad de faktiskt gör.

Sieps ska vara kvar men får ny rollEU. Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps, bör finnas
kvar, anser den utredning som utvärderat myndigheten. Men uppdraget
att ta fram underlag för Sveriges Europapolitik bör betonas mer.
Enligt utredningen har Sieps i sin roll som länk mellan den akademiska
världen och beslutsfattarna hamnat för långt ifrån beslutsfattarna.
Utredningen föreslår att Sieps styrelse avskaffas och att myndigheten
i stället får ett vetenskapligt råd.
SOU 2007:109

(R&D 0801; Texten endast åtkomlig på Presstext.)

”Höger-ateism”?

Idag hörde jag för första gången begreppet ”höger-ateist” om en av dem som utifrån biologisk vetenskap förnekar en skapande och/eller personlig Gud. Bakgrunden måste vara en känsla av att en ”höger-ateism” leder till mindre av solidaritet, kollektivism och medkänsla än vi har i vårt i grunden kristna samhälle nu. En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.

Om den nya ateismen börjar tolkas utifrån en vänster-höger-skala är det spännande. Det tyder på att ateismen politiseras i takt med att religionen också har gjort det. En sådan utveckling är gynnsam för en alert debatt om religion och politik.

Franco och kulturarvet

Läste idag i SvD att ryttarstatyerna på general Fransisco Franco skall försvinna helt och hållet från Spanien (det finns två kvar). Jag förstår självklart varför. Samtidigt är det lite märkligt att vår tid är så upptagen med att fördöma och förenkla historien utifrån vår egen förhandenvarande kunskap. Henrik Höjer skrev kring detta tema en ytterst läsvärd Kommentar i dagens SvD under rubriken ”Historien skall förstås – inte censureras”. Kan bara instämma i det han skriver.

Kanske borde man bevara en ryttarstaty ändå. Som minne av en annan tid.