Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan  – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂

En bref: Hoten mot demokrati och yttrandefrihet i Turkiet

Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet har president Erdogan inlett en omfattande utrensningskampanj som kollektivt drabbar stora grupper av medborgare, oftast med motivet att de har kontakt eller är en del av den s k Gülengruppen. För en utomstående bedömare tycks istället utrensningarna handla om att Erdogan vill stärka greppet om statens institutioner, de institutioner som han så gärna framhåller som den turkiska demokratins fundament.

Men en demokrati som tystar journalister, akademiker och kritiker är inte mycket till demokrati. Det som händer i Turkiet just nu påminner obehagligt mycket om en repressiv utveckling mot totalitarism. Att Europarådets representant reser på besök till Erdogan och går till rätta med EU för att istället försvara Erdogans agerande förvånar mig. Självklart måste den turkiska regimen motverka nya kuppförsök men en uppgörelse med förövarna som inte uppfyller rättsstatens krav är värd all kritik som EU-länderna formulerat.

Läs om vad PEN skriver om Turkiet och skriv gärna under upproret på sidan.

Läs mer om repressionen mot Turkiets intellektuella och journalister här och här.

Allas vårt behov av hembygd

Sommar, semester och faktiskt sol. Barndomens somrar hägrar för många medelålders och äldre, de där somrarna när det aldrig regnade, blåbären flödade över i skogen och badsjön var ljummen. Jag minns känslan av oändlig ledighet vid utfärden till sommarhuset efter skolavslutningen, augusti var så långt borta att det inte ens gick att tänka sig. När man är tio år är två och en halv månad en evighet.

Men det var ju inte riktigt så det var. För den vuxne är barndomens minnen just minnen. Vackra minnen.  Men att leva kvar i dem, att vilja se dem återupprättade är en form av nostalgi som för det mesta blir destruktiv. För vi har glömt allt det grå, allt det svarta, allt det trista, allt det fula när vi vill se dåtiden som en mall för framtiden. För mig som återkommit till samma plats sommar efter sommar och vinter efter vinter, min hembygd i någon mening, är minnena visserligen fortfarande vackra men jag har sett utvecklingen som påverkat och förändrat den plats jag kallar min. Genom att följa med, delta och bejaka förändringen så förblir platsen min, jag blir en del av platsen och platsen av mig.

Jag påminns ofta om det vårt selektiva minne när jag ser dokumentärer på SvT, senast om Siri Derkert. Så underbart det är att se sin barndoms 60-talsmode, se de hisnande brotten med konventionen och följa en kvinnlig konstnärs sena, men ändå, genombrott. Men minns att de fräcka flickorna i tunnelbanan med sina välsprayade Farah Diba-frisyrer, sina eyeliners, lösögonfransar och cigarettbyxor inte hade tillträde till alla yrken, utbildningar eller karriärer, att de kunde misshandlas och våldtas i äktenskapet utan samhällets åtgärd, att en graviditet kunde innebära total förlust av socialt anseende och liv i fattigdom eller omhändertagande av barnet, att hemmafrurollen var standard för en kvinna, att preventivmedel för kvinnor var svårtillgängligt och att sexismen flödade i såväl progressiva som konservativa kretsar. Med mera. Vem vill ha tillbaka det? Bara reaktionärer.

För dem som lämnat sin hembygd blir nostalgi lätt projektionsytor för en destruktiv guldåldersmyt. Att allt var så mycket bättre förr, att vädret var bättre och människorna snällare. En förlust som idag politiseras och exploateras för att få oss att tro att vi någonsin skulle kunna återvända till en tillvaro som är så mycket bättre än den här. Jag minns föräldrar som kommit till Sverige för att arbeta i den svenska industrin, som åkte hem till Balkan och byggde hus och som inte kunde förstå varför deras barn sedan inte ville flytta ”tillbaka”. En hembygd man lämnat blir ju bara en dröm, ett minne – det är den hembygd jag lever som är min verkliga plats på jorden.

Vi har alla behov av en plats att kalla sitt hem. Men den hembygden är här och nu. Att återvända måste också betyda att förnyas och förändras.

Som Dan Hylander skrev och Totta Näslund sjöng i ”Det snöar i april” (Totta 2: Hjärtat slutna rum, 1996)

Jag vände aldrig hemåt

jag reste söderut

Men alla vägar bakåt

Går hem igen till slut

(…)

Jag reste alltid bortåt

Det är jorden som är rund

 

En bref: Partiledare som tror de kan leka med elden

Sedan en längre tid pågår ett excellerande i det genuint svenska från de flesta partiers sida. Såvitt jag förstått menar Anna Kinberg Batra (M) att hon var först ut med att tala om ”svenska värderingar” i den här omgången. Så kan det säkert vara. Men under årets Almedalsvecka kulminerade talet om Sverige, svenskhet och svenska värderingar (ibland bara gemensamma värderingar) till ett rent spektakel.

Sverige är ett underbart land att leva i. Men nationalism är en politisk ideologi som inte bara betyder att jag som svensk medborgare känner ett band till våra politiska institutioner eller älskar mitt språk, svensk litteratur och svenska landskap. Som ett frö i nationalismen ligger exklusiviteten, det unika, det avskilda, utvalda och särpräglade – och i förlängningen också att detta somär mitt (vårt) är bättre än det andra som är ditt (deras). Livsfarlig lek med elden menar jag. En liten gnista kan sluta med en skogbrand.

Läs artikeln här.

En bref: Värderingsveckan på Gotland

Paradoxen består därför i att vi lever i ett mer liberalt och öppet samhälle än någonsin tidigare – och acceptansen för individernas val av livsstil och livsväg är större i Sverige än kanske i någon annan del av världen – men just då är det jätteviktigt att vi har gemensamma värderingar?! Rimligen borde istället politikernas tal just nu istället handla om hur vi värnar mångfalden, bevarar individualiteten och öppenheten och om att bejaka olikheterna.

Efter Almedalsveckans nationalromantiska inramning där vi bara väntade på Stenhammars ”Sverige, Sverige” som introduktionsmusik och där vårt land nämndes vid namn eller fick ge namn åt sådant som är gott oräkneligt antal gånger från åtminstone fem av de åtta partiledare/språkrör som framträdde skrev jag så i min söndagskrönika i Borås Tidning.

Visst finns det mycket som är gott i vårt land, och eftersom jag vuxit upp och lever mitt liv här tycker jag förstås det, men att allt det som är gott också är svenskt är förstås inte riktigt sant. I en tid som vår vore skyddet för integriteten, för privatlivet och för rätten att gå mot strömmen istället vara det som våra politiska ledare satte värde på.

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

Så skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.

Storbritannien är en ö

En sorglig dag som denna har nog flera av oss som varit med ett tag påmint oss om den franske presidenten Charles de Gaulle. Två gånger lade han in sitt veto när Storbritannien sökte medlemskap i EEC/EG, både 1962 och 1967 fick därför Storbritannien nobben. Först efter de Gaulles avgång 1969 kunde verkliga förhandlingar inledas med Storbritannien.

På en presskonferens i januari 1964 förklarade de Gaulle att anledningen till att Storbritannien inte kunde blir medlem helt enkelt var att landet var en ö:

Enfin l’Angleterre a demandé à son tour à y entrer mais suivant ses propres conditions. Cela pose sans aucun doute à chacun des six Etats et ça pose à l’Angleterre des problèmes d’une très grande dimension. L’Angleterre, en effet elle, est insulaire. Elle est maritime. (Charles de Gaulle)*

Bakgrunden till det franska motståndet mot ett brittiskt medlemskap var att det skulle äventyra den fransk-tyska axel som de Gaulle var särskilt mån om att bygga upp. de Gaulle menade också, i en äldre utrikespolitisk tradition, att kontinentaleuropa (från Atlanten till Ural, som han sa) hade både andra förutsättningar för sitt försvar (minns att detta var strax efter Berlinmurens uppförande) än en ö-nation. Vad de Gaulle såg var att de önskemål om särbehandling som britterna redan från starten ville ha tillgodosedda skulle försvaga unionen.

Den europeiska gemenskapen kom till ursprungligen för att kontrollera de europeiska (tyska) vapensmedjorna, för att förhindra att Tyskland återigen skulle kasta Europa in i ett storkrig som man gjort två gånger med bara 20 års mellanrum. de Gaulle som lett delar av den franska motståndsrörelsen just från London hade inget specifikt mot britterna, tvärtom såg han deras motstånd mot tyskarna som helt oundgängligt för att kunna rädda Europa. Men för de Gaulle var såväl bevarandet av den franska nationens intressen som styrkan i det fransk-tyska samarbetet det absolut viktigaste.

Under åren på 1980- och 1990-talet ville många franska politiker se ett europeiskt samarbete i två hastigheter (á deux vitesses) vilket ständigt tillbakavisades av de flesta övriga medlemmar. Samtidigt har Euro-zonen, Schengensamarbetet och nu oförmågan att genomföra fattade beslut inom flyktingområdet visat att EU i praktiken går i flera hastigheter, men utan att det egentligen artikuleras och diskuteras.

Idag på presskonferensen i Rosenbad efter beskedet om omröstningens resultat sa statsminister Stefan Löfven att ”EU måste leverera”. Faktum är att det har EU gjort. Men det är framför allt inom det ekonomiska området (vitt definierat) som EU faktiskt har gett stora möjligheter och hjälpt oss i Europa att möta globaliseringen. Vad som saknas är väl att EU också blir en union vars värderingar kring demokrati, humanitet och solidaritet harmoniseras. En union vars medlemmar framför allt vill försäkra sig om ekonomiska fördelar men vars övergripande värdesystem man inte vill acceptera är inget annat än just ett ekonomiskt samarbete. Ett EU i två hastigheter är kanske inte en så dum idé ändå?

Jag tror inte att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen är en katastrof för EU, däremot tror jag att det är väldigt nära en katastrof för brittisk ungdom och brittiska företagare. Både Frankrike och Storbritannien var imperier. Frankrike förlorade den statusen under första halvan av 1960-talet, Storbritannien lite senare. Till skillnad från Frankrike har Storbritannien inte ha förlikat sig med det faktum att landet är en europeisk makt. Och just nu, trots allt, framför allt, en ö.

 

* (ungefärlig översättning) Slutligen har Storbritannien för sin del önskat ett inträde men på ena villkor. Detta skapar för var och en av de sex staterna (i den dåvarande unionen, förf anm) liksom för Storbritannien själv problem av mycket stora dimensioner. Storbritannien, ja faktiskt, är en ö. Det är en sjönation.

Det är aldrig fel att vara snäll

Idag skriver Andrev Walden i Aftonbladet som hånet mot anständigheten. Det hånet flödar ymnigt, Walden ger exempel från olika länder, och vi som är aktiva på sociala medier och i den politiska diskussionen möter hånet från de mest oväntade – och väntade – håll. Sommaren bryter in och tankarna vandrar lite friarre. En reflektione kring den svenska politiska debatten under hösten-vintern-våren flyter upp när jag läser Walden, frågan om att vara snäll.

En bekant till mig som dessvärre inte finns bland oss längre lärde mig att det aldrig är fel att vara snäll. Vi förde över tid många och ganska hetsiga diskussioner om biståndspolitik, kolonialism och demokratisk utveckling, frågor i vilka vi oftast hade diametralt motsatt uppfattning men i vilka vi båda ändå fann stor glädje att diskutera. Jag saknar ofta de samtalen, att få samtala med en person med genuint andra uppfattningar men med respekt både för argument och för känsla (betoning på både ock) är inte särskilt vanligt. I en av våra diskussioner, som tyvärr ofta förblev oavslutade (även den där allra sista gången), kom vi faktiskt fram till att det är aldrig fel att vara snäll. Och, ja, vi hade länge diskuterat vad det innebär att vara snäll.

För mig blev det ett centralt arv efter våra diskussioner, jag återkommer ofta till den sentensen i olika sammanhang, ”det är aldrig fel att vara snäll”. När jag tvekar mellan handlingsalternativ tänker jag på den och när jag ger människor råd och vägledning för jag fram den. I filosofiska termer kan den väl närmast beskrivas som ett dygdetiskt ställningstagande, särskilt eftersom innebörden är att snällhet odlas genom upprepat beteende. Börjar jag agera som en snäll människa kommer jag att fortsätta att göra det. Samtidigt är snällhet något som ändå kan leda till dåliga konsekvenser, om detta var vi helt överens, men allt annat lika är det ändå bättre att ha varit snäll än att ha varit likgiltig (eller elak) för konsekvenserna menade min bekant. På samma sätt har jag lärt mig sedan barnsben att det enda i världen en människa behöver vara rädd för är elaka människor. Allt annat går att hantera. Allt utom elakhet. Mot elakhet finns inget försvar. Inget annat än att vara snäll, skulle jag säga idag.

Tyvärr har allt fler personer i politisk debatt tagit för vana att håna den som är snäll. I raljanta termer eller med direkt elaka tillmälen beskylls den som vill göra gott och vill vara snäll mot andra, för att vara dum, naiv, eftergiven, okunnig och ibland anses snällhet till och med grundas i konspirationer eller medlöperi. Snällhet är något oerhört provocerande, ordet snäll används ibland om mjäkighet eller medgörlighet, men att vara snäll i en värld där elakhet, egoism och exkludering är vad som främjas det är snarare ståndaktigt. Inget är lättare än att kritisera den som försöker göra något gott, det finns ingen som gör något som inte gör något fel. Att vara snäll kan ju ibland helt enkelt vara att försöka leva sig in i hur den andre har det – och plötsligt blir domen inte lika lätt att fälla.

Det är aldrig fel att vara snäll. Om vi var fler som försökte vara snälla skulle de elaka framstå som de grälsjuka och inskränkta människor de är – och kanske skulle vi kunna göra världen och dem lite snällare. Så, jag säger som Walden, vi måste värna vår anständighet, inte glida ut på det sluttande planet och framhärda i att vara snälla.

En av mina absoluta favoritvisor är ”Om jag kommer upp till Jesus” av Stefan Sundström. Nog beskriver den i ett nötskal hur vi borde vara mot varandra?

 

Om jag kommer opp till Jesus

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

 

En bref: För lite de Gaulle och för mycket Trump i politiken

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Så skriver jag i en krönika söndagens Borås tidning. Ofta talar vi i debatten om ”missnöjespolitik” eller om ”missnöjespolitiker” utan att egentligen problematisera att själva missnöjet i sig självt är nödvändigt för förändring i samhället. Vad som egentligen åsyftas med när vi menar att missnöjet är dåligt för demokratin är motiv för att rösta på ett parti av typen att ”röra om i grytan” eller ”sparka de andra i baken”. Sådana motiv i politiken är inte konstruktiva. Politiker som nyttjar människors allmänna missnöje för att stärka sin egen makt exploaterar medborgarnas okunnighet, ointresse eller oförmåga. Sådana politiker har demokratin ingen glädje av. Politiker som Charles de Gaulle – han skulle inte vilja ha det epitetet för övrigt – använde sig av missnöjet med de franska partiernas oförmåga att få ett slut på Algerietkriget och få fart på den ekonomiska utvecklingen. Men han omvandlade missnöjet till reformer som gynnade breda lager i Frankrike, han skapade en nationell gemenskap där det europeiska Frankrike var i centrum och var en av dem som monterade ner Frankrikes självbild som globalt imperium.

Många politiker i Europa fruktade en ny diktator i de Gaulle men fick istället se en militär som lyckades göra demokratisk politik både i form av organisation och innehåll. En man som visserligen trodde sig lite större än vad han kanske var, men som ställd inför fait accompli självmant avgick 1969. Det moderniserade Frankrike som blev spelplats för de radikala 68-upproren det var ett Frankrike han hade svårt att förstå sig på. Men han lämnade över ett Frankrike som var redo att ta del av den gemensamma europeiska utvecklingen, och en stark politisk axel mellan Bonn (idag Berlin) och Paris.