En bref: Nationalismens många skepnader

Idag den 13 mars 2016 skriver jag söndagskrönika i Borås tidning om nationalismens politiska kraft, om förvandlingar och användningar av nationalism.

Att europeisk nationalism under senare år så gott som enbart politiserats i termer av exkludering, isolering och slutenhet kan förklaras dels av motstånd mot den europeiska integrationsprocessen och dels av oron för den ökade individualiseringen ifråga om livsstil, kultur och traditioner.

Nationalism har en del former som många kallar banala, t ex att vi hejar på vårt eget landslag i fotboll eller att vi ställer extra stora krav på de svenska skidåkarna, men nationalismen som idé har också i sig en gnista som lätt antänder en präriebrand av exkludering och stigmatisering. Att höja sig själv på någon annans bekostnad är något helt annat än att vara stolt över sin egna traditioner. Det är förstås ingen slump att en del fascistiska och rasistiska rörelser beblandas med fotbollshuliganer eller återfinns i språkpuritanska kretsar. Men att vara stolt över något man fått gåva (den egna nationella tillhörigheten) betyder inte att man har förtjänat det – jag är så glad över vårt språk, vår litteratur, vår arkitektur, vår folkrörelsetradition och vår fantastiska natur bara för att nämna något. Det gör mig nyfiken på det som inte är likadant, skapar intresse hos mig för det som är annorlunda. Ju mer jag vet om mitt eget desto bättre kan jag förstå det som är annorlunda.

 

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

En bref: Försörjning i centrum för Sjuhärads sömmerskor och brittiska suffragetter

Kvinnors väg till jämlikhet har sällan gått raka vägar. Men såväl hemarbeterskornas medvetna försörjningsstrategier som de brittiska arbetarkvinnornas uppror var nödvändiga delar i den process som gav både farmor och mig fullt politiskt medborgarskap. Men varje tid har sin kamp.

I Borås Tidning söndagen den 14 februari – Valentindagen! – skriver jag om kvinnors kamp för rättigheter och arbete. Den lite märkliga bilden att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden först i slutet av 1960-talet är inte sann. Kvinnor, särskilt arbetarklassens kvinnor, har alltid arbetat för sin försörjning. För att inte tala om kvinnorna på småbruken runt om i landet som i allra högsta grad bidrog till familjens försörjning.

Långsamt har kvinnor också fått de rättigheter som män haft, och långsamt har jämlikheten ökat såväl mellan män och kvinnor som mellan de sociala skikten i vårt samhälle. Men kvinnors arbete och kamp för rimliga arbetsvillkor har varit en oundgänglig del av den utvecklingen.

Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.

 

Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.

Flyktingpolitisk debatt – upprepningar av samma argument eller nytänkande?

Är debatten kring flyktingmottagande ett ständigt upprepande av samma argument oavsett tid och antal människor som knackar på vår dörr? Eller är det tvärtom så att varje tid har sin debatt om flyktingmottagning? Den frågan har jag funderat på de senaste månaderna eftersom jag uppfattar att argument mot flyktingmottagande som avvisades för ett par år sedan nu anses helt gångbara i diskursen. Diskussionen om ”volymer” kan vara ett exempel på vad jag menar. En del debattörer menar att förändringen helt enkelt beror på att verkligheten förändrats – vi måste byta argument för att uppnå samma mål.

Jag tillåter mig att tvivla lite på denna rationella föreställning. För femton år sedan handledde jag en uppsats om argumentationen i flyktingdebatterna i riksdagen på 1930-talet och på 1990-talet.* Syftet med uppsatsen var att undersöka förekomst av s k arketypiska argument, alltså argument som inte kan hänföras till situationen eller kontexten utan återkommer oavsett denna. I uppsatsen prövas om moraliska och ekonomiska argument är arketypiska i riksdagsdebatterna kring flyktingmottagande, alltså om de förekommer oavsett situation och kanske t o m dominerar diskussionen. Som uppsatsförfattaren skriver:

Om det skulle visa sig att det går att urskilja argument som ständigt återkommer och alltid aktuella oberoende av tid och rum är en möjlig slutsats att argumenten i sig är knutna till politikområdet och att tidsandan och samhällets utseende i övrigt inte bestämmer vilken typ av argument som lyfts fram. (s 12)

I uppsatsen prövas ett antal argument av kontextkaraktär som politisk-strategiska, säkerhetspolitiska och ideologiska – mot de moraliska och ekonomiska argumenten. Det visar sig i analysen att de moraliska argumenten som typ dominerar såväl under 1930-talet som 1990-talet, även om de är än mer framträdande under 1990-talet. Ekonomiska argument är också starkt representerade, men mer under 1930-talet än under 1990-talet.  I uppsatsen dras den försiktiga slutsatsen att de moraliska argumenten är arketypiska men att detta inte med säkerhet kan sägas om de ekonomiska.

Min tolkning av uppsatsens resultat är att flyktingdebatten inte är så rationell som vi kanske vill tro. Många debattörer menar att verklighetens förändring med en fördubbling av asylsökande under 2015 kräver en omvärdering av rådande praxis eller av de ideologiska mål som finns inom politikområdet. Men skall vi tro att det ligger något i min tolkning av den lilla femton år gamla studien så dyker en viss typ av argument upp i debatten alldeles oavsett om Sverige tar emot 10, 50 eller 150 000 asylsökande. Det är krisläget, förändringen, kraven på politiskt agerande som är katalysatorn för en diskussion som i mångt och mycket är sig lik sedan 80 år.

För en jämförelse hade en motsvarande analys av riksdagsdebatterna under 2015 i flyktingfrågorna varit av stort intresse. Jag tror vi hade kommit till samma slutsats som i den gamla studien.

 

*Louise Ruppel ”Arketypisk eller kontextuell? En analys av den flyktingpolitiska debatten” C-uppsats VT 2000 Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

En bref: Samhällsutveckling kräver djärva idéer och vital medborgerlighet

Kanske är individualisering och den starka politiska uppmärksamheten på våra olikheter något som skapar närmast oöverstigliga hinder för omfattande och generella samhällsreformer? Utbyggd offentlig verksamhet genom skatteuttag anses ju annars vara svenskens finurliga lösning för att bibehålla sin individuella autonomi och samtidigt leva i ett välfärdssamhälle – men det är en balansakt som blir allt svårare i takt med fler och ökade krav på individuella lösningar.

Så skriver jag i min första krönika på Borås Tidnings ledarsida söndagen den 17 januari. Bakgrunden är förstås den trilogi som jag tillsammans med Ulf Bjereld arbetat med under nästan tio års tid (2005 kom första boken, 2008 den andra och 2011 den sista) och som haft demokratins allt svagare kontakt (kanalisering) mellan de politiska institutionerna och det politiska engagemanget bland medborgarna i centrum.

Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg och huvudsekreterare Daniel Lindvall skriver idag på DN:s debattsida om sina förslag för att förbättra demokratin, och flera av dem siktar också in sig på den försvagning av partiernas förmåga att aggregera, artikulera och kanalisera medborgarnas intressen in i de politiska instititioner där besluten fattas.

Mycket tyder på att de forskningsfrågor kring demokrati, individualisering och makt som väckte mitt och Ulf Bjerelds intresse strax efter millennieskiftet nu har vunnit terräng på ett sådant sätt att vi kanske kan få till stånd ett allvarligt försök att vitalisera, reformera och/eller transformera de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Att stillatigande acceptera sakernas tillstånd riskerar att kontakten mellan den medborgerliga offentligheten och de politiska institutionerna blir ett slagfält istället för samarbete.

 

En bref: Innan mörket faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Den 22 juni förbjuds socialdemokraterna. Motivet är att partiet är ‘subversivt och fientligt mot staten’.  (…) Samma dag sker polisaktioner mot det tysknationella partiet DNVP. Några dagar senare upplöser det sig självt och partiledaren Alfred Hugenberg lämnar regeringen. (…) Den 5 juli berättar nyhetsbyråerna att de tre återstående partierna Zentrum, Tyska folkpartiet DVP och Bayerska folkaprtiet, ‘upplöser sig själva’. Det är hjälpsamt. Veckan därpå kommer en lag om att det bara skall finnas ett tillåtet parti, det nationalsocialistiska. (s 240-241)

Beskrivningen ovan gäller Tyskland våren och försommaren 1933. På mindre än ett halvår upplöses och krossas såväl den tyska rättsstaten som den tyska demokratin. Samtidigt pågår i Sverige en process – den s k kohandeln – som skall leda fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokrater och Bondeförbundet. En uppgörelse som leder Sverige in på en helt annan väg för att möta arbetslöshet, ökade klyftor och sviktande konjunktur. Det är Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Axel Pehrsson-Bramstorp och K G Westman (har säkert glömt någon) som genom uthålligt förhandlande, mod att tänka själva och en viss (kanske svensk?) samförståndsanda lyckas få Sverige på en annan kurs.

Såklart finns det många förklaringar till att svensk och tysk socialdemokrati agerade så olika, men många av dem tas upp i Elmbrants bok. Och framförallt illustrerar den noggranna läsning och rekapitulation Elmbrant gör hur viktigt varje enskilt steg är, hur det är möjligt att välja varje gång – och att det finns tillfälligheter som avgör. Men, som många kloka sagt, slumpen gynnar den förberedde.

Historien lär oss att det kan gå fort om man släpper in auktoritära krafter i demokratins finrum, att ett demokratiskt självförsvar är nödvändigt och att det alltid finns möjligheter att välja annorlunda.

Läs gärna Elmbrants bok – det är en optimistisk bok trots sin titel. En bok om politikens många möjligheter.

Elmbrant, Björn ”Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna i kapp oss?” Atlas, 2015.