En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

 

Michael Hameleers, Linda Bos & Claes de Vreese ”Framing blame: toward a better understanding of the effects of populist communication on populist party preferences” Journal of Elections, Public Opinion and Parties https://doi.org/10.1080/17457289.2017.1407326

 

 

Inför terminens slut: Sårbar ekonomi men gott hopp framåt

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

  1. Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
  2. Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
  3. Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!

Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.

Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd är ett minne blott

I strikt mening är opinionsstödet för politiska partier mellan valen ointressant ur makt- och demokratisynpunkt. Faktiskt. I parlamentet har partier den makt som motsvarar deras väljarstöd vid en specifik punkt i tiden, nämligen på valdagen, och allt annat är bara potentialer och latenta styrkeförhållanden.

Men, opinionsmätningar ger alla medborgare en möjlighet att följa – och påverka – partiers opinionsbildningsmakt genom att uttala sympati/stöd för partier med jämna mellanrum, utan att det får någon effekt på maktförhållandena i de demokratiska institutionerna. Partier som går fram vill gärna använda den maktpotential som ökat opinionsstöd är, medan partier som förlorar gärna hänvisar till valdagen och den faktiska fördelningen av makt i parlamentet.

För ett parti som Sverigedemokraterna, ett parti som övriga partier antingen inte alls vill samarbeta med eller bara vill använda som stöd för att genomföra sin egen politik, lockas särskilt mycket att använda sin potential som utpressning/påtryckning inför regeringsbildning. För några månader sedan var det via en Alliansregering SD tänkte sig få gehör för sin politik, häromveckan prisades istället statsminister Löfven. Syftet var uppenbart att sätta press på de borgerliga partierna, som inte är fullt eniga i sin syn på SD.

Men oavsett det politiska spelet, Sverigedemokraterna fick 12.9 procent av rösterna i valet 2014 och därmed 49 mandat i riksdagen. Det var en avsevärd uppgång sedan valet 2010. Sedan hösten 2015 har emellertid partiet inte ökat sitt opinionsstöd. Toppen nåddes i december 2015, alltså i samband med att den rödgröna regeringen stramat åt den reglerade invandringspolitiken med hjälp av gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ID-kontroller. Därefter planade partiet ut på en nivå kring 17-18 procent för att under hösten 2017 sjunka och i den senaste sammanvägda mätningen (oktober) ligga på 15 procent. En nivå strax över de 13 procent partiet fick i valet 2014.

Det är således inte korrekt att Sverigedemokraternas uppgång i opinionen skedde samtidigt med Moderaternas tappade stöd i opinionen (tvärtom). Sverigedemokraterna ökade i opinionen framför allt innan den s k flyktingkrisen hösten 2015. Mellan augusti och december 2015 låg SD på 18-20 procent, en nivå de hade nått efter en uppgång som varat sedan sommaren 2014. Moderaterna har istället tappat stöd i opinionen sedan maj månad 2016, alltså under en period när SD stått stilla eller tappat stöd.

Min slutsats är dels att aktiviteten i flyktingfrågor från övriga partier gav SD konkurrens om sin viktigaste fråga, dels att Moderaternas kris snarare handlade om sympatisörer som lämnade i protest mot närmandet till SD än att de önskade mer SD-politik av Moderaterna.

Men lite är det som jag skrev i början, det är bara valdagen som opinionen kan lösas in i klingande guldmynt, dvs verklig makt och inflytande. Och om några veckor börjar uppmarschen inför valrörelsen 2018. Då ställs frågorna om makt och inflytande på allvar igen.

Retoriska dimridåer och historielöshet i debatt om svensk invandringspolitik

Dagens asylsystem är inte gjort för de flyktingströmmar som vi har idag i världen, och det (sic) måste anpassas, säger Ulf Kristersson.

Så citeras den nye ledaren för Moderaterna i en intervju med Karin Eriksson i DN, publicerad i papperstidningen i onsdags. Nu skall omedelbart sägas att jag respekterar Kristersson som politiker, jag ser fram emot att följa hans väg och vill därför genast säga att den här texten inte är riktad vare sig mot honom eller mot Moderaterna. Men kanske var det just därför att jag finner Kristersson både sympatiskt och vettig som jag blev så frustrerad – han också! För vi har nu under flera månader hört politiker från alla delar av den politiska solfjädern ifrågasätta såväl ”asylsystem” som ”flyktingpolitik” eller påstå att ”vi skall aldrig tillbaka till hur det var före 2015”.

För mig framstår alla dessa uttalanden dels som historielösa, dels som retoriska grepp.

För det första, de internationella konventioner som styr rätten att söka asyl tillkom efter andra världskriget. Smaka lite på det. Den s k Genèvekonventionen tillkom 1951 efter andra världskriget just för att klargöra hur de hundratusentals människor som blivit hemlösa och förfölja under vår moderna tids inferno 1939-1945 skulle behandlas och tas omhand. För i år femtio år sedan beslutades att konventionen skulle gälla alla flyktingar, inte bara europeiska och de som berörts av andra världskriget. Att då tala om att asylsystemet inte skapats för en tid som vår är hisnande historielöst. Har vi glömt den totala katastrof som rådde i Europa många år efter krigets slut? Tror dagens beslutsfattare att livet återgick till det normala när Hitler tagit sitt liv i Berlin? Inte ens femton år efter kriget slut var flyktinglägren stängda, miljoner människor hade tvingats bort, flytt eller förföljts och skuggorna av dessa flyktingströmmar är inte borta än idag.

Dagens rättigheter kopplade till asyl och flyktingsskap är skapade för att hantera en situation som inte var mindre allvarlig eller omfattande än dagens situation med krig i Syrien och terrorvälde i Afghanistan. Världen har blivit mindre, visst, men den fullständigt överväldigande majoriteten av flyktingar är fortfarande internflyktingar eller söker skydd i angränsande länder, det är en mindre del som söker sig till Europa. Asyllagstiftning och konventioner är inte stiftade för solsken och lata dagar, de finns där för att garantera varje individ sina mänskliga rättigheter trots att ingen statsmakt eller något medborgarskap kan skydda eller ta tillvara individens rättigheter. Asylsystemet, som Kristersson kallar det, behöver inte göras om för att antalet flyktingar är stort, tvärtom, det är då det skall användas.

För det andra, när olika politiska aktörer och debattörer talar om att asylsystem/flyktingpolitik/invandringspolitik måste ändras samt säger att vi kan aldrig ha det som ”före 2015” så är det en dimridå av ord som döljer komplexiteten i frågan. Först och främst så är svensk migrationspolitik sammansatt av en mängd lagar och förordningar som rör olika typer av gränspassager: EU:s inre rörlighet, arbetskraftsinvandring, studenter från EU och studenter utanför EU, kvotflyktingar, asylsökande, migranter som flyter runt inom Europa, krigsflyktingar, återvändare, arbetssökande, turister och ensamkommande barn och ungdomar. Bara för att nämna de jag kommer på. För alla dessa grupper gäller olika regler, en del är internationellt reglerade och en del enbart inrikespolitiskt beslutade. Sedan, hur människor sedan tas emot, alltså hur själva integrationspolitiken (invandrarpolitiken om man så vill) fungerar beror dels på vilken grupp migranten tillhör och dels på var i landet man hamnar. Det finns ingen ”invandring” som sådan.

Men svensk lagstiftning för migration har också varierat över tid – det finns inget ”före-efter 2015”, det finns bara olika grader av reglering. Sverige har nu infört gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd (som dock omprövas) men även minskat möjligheten till familjeåterförening. Samtidigt har Sverige genomfört drastiska åtgärder förr, och även öppnat upp möjligheterna att få uppehållstillstånd.

Så vad är det för något som fanns ”före 2015”? Enligt min uppfattning är det bara ett retoriskt grepp för att inkludera alla som är kritiska mot invandring på ett eller annat sätt, oavsett om det betyder att inte en enda invandrare skall komma till Sverige eller t ex att fler papperslösa skall utvisas. Sverige hade många sorters migrationspolitik redan på 1970- och 1980-talen. Och reglerad invandring har varit normen sedan 1970-talet – trots att debatten ibland låter som om det inte vore fallet. Tonen för politiken har generellt satts av Socialdemokrater och Moderater som tillsammans hållit krafter som önskat fri invandring och de som önskat stängda gränser stången. Så låt oss lämna de här dimridåerna och prata om migrations- och integrationspolitik i all sin komplexitet utan hänvisningar till ett före och ett efter. Det blir lite jobbigare så.

Och, slutligen, i mina svarta stunder tror jag att uttrycket ”aldrig som före 2015” är en besvärjelse som syftar till att undvika att världens flyktingströmmar kommer till Europa. Besvärjelser funkar aldrig. Politik funkar.

***

För den som vill läsa mera:

Julia Boguslaw ”Svensk invandringspolitik under 500 år” Studentlitteratur 2012

Carl Dahlström ”Nästan välkomna? Invandrarpolitikens retorik och praktik” Göteborgs universitet 2004

Marie Demker och Cecilia Malmström ”Ingemansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” Studentlitteratur 1999

Christer Lundh och Rolf Ohlsson ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring” Studentlitteratur 1999 (andra utökade upplagan)

Nya anslag från VR till forskning om språk, idéhistoria, filosofi, musik och religion

Idag meddelade Vetenskapsrådets HS-råd vilka forskningsprojekt som fått pengar och för Humanistisk fakultets del var det glädjande nyheter, sju olika projekt har funnit nåd inför bedömarnas ögon och kommer att ge kreativ nytändning både till forskarna själv och till den forskningsmiljö i vilken anslaget landar. De som fått forskningsanslag är*

 

Eva-Marie Bloom Ström (SPL)

Ordföljd och verbfrasens roll för uttryck av bestämdhet i Bantuspråk

Evie Coussé (SPL) 

Uppkomsten av komplexa verbkonstruktioner i germanska språk

Hjalmar Falk (LIR)

Att konfrontera fienden: västmarxistisk reception av Carl Schmitt

Anders Herlitz (FLOV)

Bra och rättvis fördelning av hälsorelaterade resurser

Pernilla Myrne (SPL)

Arabiska medeltida sexualhandböcker: handskriftstradition och reception

Magdalena Nordin (LIR)

Integration och tradition: Framväxten av en Syrisk-ortodox kyrka i Sverige

Tobias Pontara (KUV)

Klassisk musik för en medialiserad värld: visuella och audiovisuella representationer av västerländsk konstmusik i det moderna mediesamhället

***

Ett stort och varmt grattis till såväl projektledare som till medverkande i alla dessa projekt – och även till kolleger som funnits och finns med i forskningsmiljöerna runt projekten. Ett av dessa projekt är i ekonomiska termer det största som HS-rådet beviljar i år, elva miljoner kronor (Pontara)!

Till dessa projektbidrag skall också fogas att Språkbanken (Lars Borin, Svenska språket) och GU, som förvaltare av ett konsortium, beviljats ett större infrastrukturstöd på sju år från VR:s infrastrukturkommitté RFI.

Forskning inom humaniora har stora möjligheter att utvecklas och det finns – trots ovannämnda framgångar – många potentiella forskningsfält kvar inom fakulteten. Några av de som inte lyckades denna gången kommer att ha möjligheter i kommande omgångar. Anslag får vi också från många andra stiftelser och fonder, inte att förglömma! Projektbidrag från Vetenskapsrådets medel är dock viktiga då de tillhör dock den grupp som går igenom den hårdaste kollegiala granskningen och är forskningsmedel som genom sin konstruktion skapar oberoende och integritet för den forskning som bedrivs.

Som sagt, grattis igen till alla som är och kommer att bli involverade i den forskning som nu kan påbörjas vid vår fakultet!

 

*Säg till om jag missat någon, ber i så fall redan nu om ursäkt för sådan miss.

 

Finns det plats och nog med väljare åt kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har just avslutat sitt riksting, partiledaren Ebba Busch Thor är omvald, sjukvårdsfrågorna skall vara fokus nummer ett i valrörelsen 2018 och stämningen i partiet sägs vara god.

Men skall man vara realistisk är väl 2018 den skakigaste valrörelsen sedan succén 1998 (11.8 procent). Partiet har sladdat under fyra procent under så gott som hela mandatperioden och väldigt mycket fokus har varit på att positionera partiet på en tydlig konservativ flank i svensk politik. Så länge Moderaterna försökte vara ett mittenparti fanns det en möjlighet att utveckla en relevant politik till vänster om SD och i närheten av den s k TAN-polen på GAL-TAN-skalan.* Men under sitt nya ledarskap har Moderaterna flyttat tillbaka till sin traditionella position till höger och tvingar därmed KD att skapa ideologiskt utrymme på annat sätt.

Under de senaste månaderna har vi därför sett en breddning i politiken och de gamla paradfrågorna kring äldre, familj och vård har tagit till heders igen. Det är rimligt, samtidigt som ett flertal symbolpolitiska förslag om att förbjuda shariadomstolar, burka och utländsk finansiering av moskéer röstats ned av rikstinget.

Lars Adaktusson har valts in i presidiet, uppenbarligen för sin lyskraft mer än för sin politik som tinget avvisade till stor del, medan Emma Henriksson – talesperson för profilfrågan sjukvård inför valet 2018 – lämnade partistyrelsen. En grupp som vill ha en hårdare konservativ profil förenades med en grupp som är nervösa för att KD inte syns tillräckligt mycket, och vips är Adaktusson i presidiet som andre vice ordförande.

I KD finns en grupp kärnväljare och aktivister som har sina rötter i en pietistiskt präglad fromhetsrörelse, en rörelse vars politiska värden är social- och värdekonservativa men inte nationalistiska, chauvinistiska eller marknadsorienterade. Den gruppen har vunnit en delseger i och med det här rikstinget, men hotet kommer från den prekära brist på fler likasinnade väljare som finner KD vara ett alternativ inom den borgerliga alliansen. Och kanske är det absolut mest avgörande hotet en demobilisering av den grupp kärnväljare och aktivister som inte är anhängare av vare sig skålande i champagne eller burkaförbud.

 

* GAL-TAN står för en åsiktsdimension som gestaltar olika uppfattningar om öppenhet och slutenhet, de båda polernas akronymer står för Grön-Alternativ-Liberal (GAL) samt Tradition-Auktoritet-Nation (TAN).

***

Läs gärna övrigt jag skrivit om Kristdemokraterna. Jag har bland annat skrivit en artikel på svenska i Statsvetenskaplig Tidskrift samt för många år sedan en bok om kristdemokratin i Europa. Att det finns plats för ett svenskt parti som vill och kan göra politik av relationen mellan stat och religion den saken är klar, frågan är bara om det blir kristdemokraterna. Men det kan vi återkomma till! 🙂

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.

En bref: Hur samtal kan bli mindre polariserade

Många har noterat att i och med att det offentliga samtalet utvidgats har också fler aktörer som inte respekterar grundläggande samtalsregler fått tillträde till en offentlig arena. Saker som sades med kamraterna vid fikabordet som publik eller i avslappningen i omklädningsrummet hittar nu plötsligt ut i det skarpa ljuset på den offentliga scenen. Och jämsides med den utvecklingen ser vi att fler offentliga och breda samtal om viktiga politiska frågor blir allt hårdare, mer polariserade och även får inslag av hat, hot och hån.

I söndagens Borås tidning (den 8 oktober 2017) skrev jag en text där jag pekade på att det faktiskt finns vissa möjligheter att hitta tillbaka till ett sansat och demokratiskt samtal. En forskargrupp vid Åbo Akademi har gjort upprepade experiment med samtal i laddade ämnen och

…studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Det är viktigt att ta fasta på det hoppfulla i en digital utveckling som i grunden kan gynna demokratin genom att ge röst åt många fler än förr. Låt oss därför fundera på hur vi kan skapa gemensamma regler för samtal om viktiga frågor – och därmed kan lämna de diskussioner där den som skriker högst får mest uppmärksamhet utan avseende i demokratisk mening.

En bit kvar till jämställdhet i statsvetenskapen

Under de här dagarna pågår Statsvetenskapliga Förbundets årsmöte i Karlstad, jag är inte själv där men jag har läst den ambitiösa jämställdhetskartläggning (O Folke, M Hagevi och M Solevid 2017) av det svenska statsvetarsamhället som förbundet genomfört. Jag är väldigt glad att tillhöra en akademisk gemenskap som är så självreflekterande att man genomför denna typ av kartläggning, och det är inte första gången utan istället den femte sedan starten 1996!

Mycket är positivt i denna femte omgång, det bör verkligen understrykas. Det svenska statsvetarsamhället består av nästan 550 svenska statsvetare (doktorander och disputerade verksamma inom akademin) och av dem är ca 40 procent kvinnor. När jag disputerade 1993 fanns i landet inga kvinnor som var professorer i statsvetenskap och mer än 90 procent av alla lektorer var män!

Men, fortfarande återstår mycket att göra. Andelen professorer som är kvinnor är mycket låg vid de två av de fyra största institutionerna, de i Göteborg (24 procent) och i Uppsala (16 procent). Både i Stockholm och Lund är könsbalansen betydligt bättre bland professorerna. Totalt finns det idag 25 kvinnor i landet som är professorer i statsvetenskap medan antalet män i samma position är drygt dubbelt så många (56). Och bland lektorerna är fortfarande männen i majoritet (61 procent) och utjämningen mellan könen har stannat upp sedan 2007.

Rapporten konstaterar också att kvinnor tar längre tid på sig för professorsmeritering, oftare än män leder egna projekt men mindre ofta bjuds in att medverka i andras forskningsprojekt, oftare än män lämnar akademin efter disputation, oftare innehar anställningar med lägre andel forskning i anställningen samt oftare arbetar med kvalitativa metoder vilka har sämre förutsättningar för publicering i de högst rankade tidskrifterna. Sammantaget är alltså de akademiska trösklarna enligt denna rapport högre för en kvinna som disputerar i statsvetenskap än för en man.

Rapporten finns att läsa på SWEPSA:s hemsida.

Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba mot en jämställd akademi! Sådana här kartläggningar gör dock det jobbet mycket lättare.