Favorit i repris: Svensk nationaldag, varför?

För drygt sju år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Jag återpublicerade den också 2009 på bloggen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför ytterligare en gång 🙂

Sedan jag skrev texten första gången 2007 har tiden gått och nationaldagen har blivit alltmer institutionaliserad, särskilt som Pingsthelgen krymptes och numera inte ger någon extra ledighet alls. Vi människor är meningsskapande och fyller förstås även denna nya helgdag som nationaldagen är med verksamhet och firande.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänglig i Mediearkivet)

En annan sida av valet till Europaparlamentet

Analyser av helgens val till Europaparlamentet domineras av det faktum att ett antal nationalkonservativa partier i nordvästra Europa har vuxit sedan förra valet, i några fall har de röstats fram som ländernas största partier (Danmark, Frankrike och Storbritannien). Jag tänker lämna den diskussionen till övriga kolleger, men vill rekommendera Cas Muddes analys som betonar att framgångarna nog inte får de jordskredseffekter som en del bedömare redan tagit ut i förskott.

Vad som kanske inte fått samma uppmärksamhet är att i det svenska valet har den politiska dimensionen som på engelska kallas libertarian-authoritarian också artikulerats på ett tydligare sätt än tidigare. Vid den auktoritära polen återfinns de båda i grunden konservativa partierna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ökat med knappa åtta procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. Vid den liberala polen hittar vi Feministiskt initiativ och Miljöpartiet som tillsammans ökat med nästan lika mycket. Med en generös tolkning kan också det numera liberala Centerpartiets framgång med en procentenhet liksom Vänsterpartiets ökning med en dryg halv procentenhet räknas med. Grovt sett kan vi därmed säga att båda polerna på dimensionen har mobiliserat lika mycket.

Inom statsvetenskap och sociologi finns en mängd diskussioner kring vad som kännetecknar en politisk dimension respektive en politisk skiljelinje. Jag tillhör dem håller mig Stefano Bartolinis och Peter Mairs definition vilken avkräver en skiljelinje tre saker:  social bas, kollektiv identitet och politisk organisering. Allt som oftast kan det översättas med t ex klass, klassmedvetande och klassparti. Men Simon Bornschier har på ett övertygande vis argumenterat för att den sociala basen numera kan övertas av en subkultur som är tillräckligt stark för att utveckla en kollektiv identitet som står i motsättning till andra grupper. Bornschier skriver att

”det tycks som om det inte är den sociala (samhälleliga, förf anm) strukturens rötter i sig självt utan snarare antagonistiska relationer mellan kollektiva identiteter som stabiliserar partisystemet i en demokrati. Subkulturer (även utan socioekonomiska rötter, förf anm) som skapas genom politiska konflikter konstituerar därför de hållbara baserna för skiljelinjerna och inte deras oföränderliga sociala baser.”

Enligt min uppfattning är dimensionen mellan liberala och auktoritära värderingar just en dimension och inget annat. Vilka politiska skiljelinjer som formeras inom och utifrån den dimensionen är ännu oklar. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag hävdat att två tänkbara skiljelinjer är kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Piratpartiet och rörelsen kring det kan hänföras till den första medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna kan hänföras till den andra (på var sin sida). Andra forskare har talat om utbildning som en ny skiljelinje (Rune Stubager) där låg- och högutbildade ställs mot varandra i just den mening som Bornschier ovan menade, i termer av subkulturer i antagonistisk värdekonflikt. Åter andra har lyft fram att vi ser en ny skiljelinje som återföder den gamla skiljelinjen mellan stad och land, mellan urbanitet och agrara intressen, där städer får alltmer gemensamma intressen oavsett i vilket land de ligger.

Att nya skiljelinjer kommer att växa fram står dock utom allt tvivel. Frågan är bara vilka politiska partier som förmår fånga upp, samla och föra fram de intressen som skiljelinjerna bygger på.

Populistiska högerradikala partier förändrar inte partisystem

Alla de partier med migration/nationalism/lag&ordning/EU-motstånd som sedan ungefär 25 år dykt upp i europeisk politik har faktiskt inte förändrat de västeuropeiska partisystemen ett dugg. Ja, så drastiskt kan man sammanfatta Cas Mudde senaste artikel i Party Politics ”Fighting the system? Populist radical right parties and party system change” (vol 20 no 2 s 217-226).

Mudde, som är en av de statsvetare som skriver mest och intressantast om den nationalkonservativa partifamiljen har undersökt hur en grupp av denna partifamilj har påverkat partisystemen med avseende på konkurrenssituationen (antal partier), konkurrensens dimensioner, systemets polarisering och koalitionslogik. Alla dessa är klassiska och relevanta indikatorer på hur ett partisystem fungerar och hur väl det lever upp till de demokratiska krav vi har på en modern parlamentarisk ordning.

De aktuella partierna skall vara exkluderande nationalistiska, populistiska och auktoritära för att komma med i studien och tidsperioden är lång, från 1980 till 2012.

Men partisystemens konkurrens har bara förändrats i två länder som haft populistiska högerradikala partier: Österrike och Schweiz. I båda dessa har konkurrensen blivit vad Giovanni Sartori kallat polariserad pluralism. Men även i Danmark menar Mudde att en förändring av samma typ kan ha orsakats av Dansk Folkeparti. Inte heller har partisystemen polariserats ideologiskt t ex genom att flerpartisystem övergår i en två-blocks-konkurrens. Koalitionslogiken är densamma som den alltid varit, moderata högerpartier föredrar att samverka med populistiska högerradikala hellre än med dito vänsterradikala helt enkelt för att de förra är enklare att ”köpa” in i en koalition.

Sammantaget är det således mycket små förändringar av partisystemen i Västeuropa som kan hänföras till uppkomsten och det parlamentariska inträdet för de populistiska högerradikala partierna. Jag menar att en viktig anledning till detta är att dessa partier har allt att vinna på att anpassa sig till den partikonkurrens som råder i systemet, snarare än att försöka förändra den. För de nationalkonservativa partierna i stort är möjligheten att förverkliga sitt program att antingen få en koalitions- eller utpressarstatus i systemet. För detta krävs egentligen snarare ett stabilt system än hela havet stormar.

Den skiljelinje som de nationalkonservativa partierna mobiliserar är nationalstaten som nationell gemenskap (kollektiv) mot individuella rättigheter och universella värden kanaliserade via trans- och internationella samarbeten. Att de nationalkonservativa partierna kommer att gå fram i EU-valet 2014 på söndag jämfört med 2009 är högst sannolikt, särskilt som valet 2009 var en tillbakagång för dessa partier. Men att partierna i realiteten lyckas påverka den politiska agendan i EU är ytterst osannolikt. För de nationalkonservativa är det de nationella parlamenten som är både den politiskt relevanta och den strategiskt avgörande arenan.

 

 

Vinner FI det politiska slaget om framtiden?

”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus” så skaldade Hannes Sköld år 1911. Så många slitna kavajer är det inte i första maj-tågen hundra år senare, men väl både slitna jeans, nitjackor, färgglada kalufser liksom ljusa vårjackor och solglasögon. Texten avslutas med ”och vår håg och vår hand röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd”, ord som jag efter att ha sett SvT:s Dokument Inifrån ”Politiker utan mål” uppfattar mer uppfordrande än tidigare.

Att vinna det s k slaget om framtiden är helt centralt för en politisk rörelse som vill mobilisera, vinna val och förändra samhället. Nästan alla sociala rörelser som nått framgång i sin egen rätt har förmått att skapa tilltro till en framtidsvision, ett hopp om förändring från något sämre till något bättre. Så var det med rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen för att nämna de mest etablerade i vårt land. Men sedan något decennium är dessa framtidsvisioner förvisade till gatorna, sociala medier eller kafferummet. Någon plats i de politiska debatterna har de inte, och det är bara hos några mindre partier som visionerna ens har en framträdande plats i det egna budskapet.

Inför det förra EU-valet var det Piratpartiet som mobiliserade och seglade in i EU-parlamentet på frågor om fildelning, nätintegritet och -frihet. Partiet har dock, sannolikt till följd av svag partiorganisation, inte lyckats upprätthålla det politiska engagemanget hos sympatisörerna. Kanske saknade Piratpartiet förmåga att väcka hopp inför en ljusnande framtid, att bygga en vision om ett mer rättvist/friare/öppnare samhälle på grundval av de egna politiska målen?

En rörelse som under (medie-)radarn har vuxit sig allt starkare genom en kombination av digital- och gräsrotsmobilisering är Feministiskt Initiativ. Partiet som nu ställer upp i såväl EU-val som riksdagsval växer, tror jag, tack vare bristen på framtidsvisioner hos många andra partier, i kraft av anti-rasistiska och kulturradikala idéer och som ett politiskt alternativ där än så länge alla får plats. Ett bevis på det förändrade klimatet för FI är att på första maj 2013 gick 400 personer i FI:s första-maj-tåg i Göteborg. Vänsterpartiet hade samma år 4100 personer i sitt tåg. I år hade FI 3550 personer i sitt tåg! Och Vänsterpartiet hade 4500, visserligen fler än förra året och en toppnotering för partiet, men mobiliseringen stod ju onekligen FI för.

I samma ögonblick som FI som rörelse får parlamentarisk makt ställs den just nu brokiga intressekoalitionen på sin spets. Detta scenario är idag mycket mer sannolikt än i vintras. Partiet har smugit upp på insidan av övriga partihästar i loppet och om EU-valet använder sig av open-stretch blir jag inte alls förvånad om EU-parlamentet får en svensk FI-kandidat i maj. Om det är en trolig eller rimlig väg för svensk politik är en helt annan sak.

Politikens värld behöver vara en plats också för drömmar, ideologiska visioner och utopier – om medborgare skall kunna tro på en bättre framtid och kunna mobiliseras för denna måste också våra partier väcka framtidstro och vilja prata om det samhälle man ser framför sig. För det är väl inte så illa att nästan alla partier tycker att det mesta är bra som det är, något en vanlig medborgare lätt kan tro i alla fall utanför de månader när det är valkampanj.

En bref: Lite mer om näthat

Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.

Så skrev jag i GP när jag i torsdags gav mig in i debatten om näthat, återstartad i DN av Jonas Thente, men förstås en debatt som pågår mer eller mindre ständigt.

Jag vet inte om Thente egentligen ville så mycket mer än dra igång en debatt, och i så fall fick han ju det, men jag reagerade på vad jag tyckte var en fladdrighet, brist på precision och ganska provinsiella perspektiv på ett gammalt demokratiskt fenomen.

Många andra har också skrivit i ämnet men jag kanske helst ser att fler tar del av den forskning på området ”näthat” som trots allt finns. Man kan t ex starta med Raphael Cohen-Almagor, ”The scope of tolerance” eller söka sig vidare i den diskussion som förs inom filosofioch statsvetenskap kring just tolerans, hat, demokrati och opinionsbildning.

Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten.  Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

 

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Är Quebec Solidaire ett s k dygdeparti? Om en ny partifamilj på en ny kontinent

Begreppet ”virtue parties” eller dygdepartier har jag använt i olika sammanhang under de senaste åren i syfte att peka på en utveckling av nya partier i Europa som inte stämmer in vare sig på vänster-högerskalan eller andra vedertagna dimensioner. Naturligtvis driver dessa partier frågor som återfinns på andra politiska dimensioner, annars skulle de inte röna någon uppmärksamhet. Men kombinationen de för fram tycks mig ny och unik. Dessa partier är liberala i sin grundhållning men starkt upptagna med individuella rättigheter och transnationella frågor. Påtagligt ofta driver de frågor som rör personlig integritet och autonomi, men också frågor som rör kvinnors, minoriteters och migranters rättigheter.

Dygdepartier har också så gott som alltid på sitt program att motarbeta korruption och maktmissbruk, men använder sällan den populistiska anti-elit-retoriken. Två partier i Sverige som ligger nära idealet, det ena mer än det andra är Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Jag har också brukat nämna det franska MoDem som ännu ett exempel (partiet har gått kräftgång i samband med den implosion som franskt partiväsen varit med om efter Hollandes tillträde som president). Även det numera försvunna Ny Alliance i Danmark såg ut att vara början till ett sådant parti.

I samband med valkampanjen inför valet i Quebec den 7 april har jag noterat ännu en kandidat – på den nordamerikanska kontinenten – för att möjligen kvala in i gruppen dygdepartier. Eftersom jag inte haft någon möjlighet att bekanta mig med partiet annat än ganska ytligt via media och partiets egen hemsida vill jag inte vara för säker, men i flera avseenden tycks Quebec Solidaire likna ett s k virtue party.

Partiet driver minoritetsrättigheter, miljöfrågor och frågor som rör mänskliga rättigheter och sociala rättvisefrågor. I den kanadensiska kontexten ses det som ett vänsterparti, men jämfört med den europeiska kontexten tycks Quebec Solidaire snarare likna de gröna partier som numera är en naturlig del av europeisk politik. Men det är inte miljö- eller energifrågor, inte heller klimatfrågan, som är drivande för Quebec Solidaire utan snarare rättighetsaspekterna. Tilltalet är också påtagligt kunskapsorienterat i motsats till intressebaserat. Det slagord som anges på partiets egen sida är ”jag röstar med huvudet” och därmed ett implicit avståndstagande från övriga partiers känslomässiga och/eller intressebaserade utgångspunkter. Och visserligen vill Quebec Solidaire på sikt se en ökad suveränitet för Quebec, men denna skall snarare ses som ett frigörande från själv suveränitetsidéen, alltså en närmast ”transnationell suveränitet.”

Hur det går i valet i Quebec är bäst osagt, men tydligt är att Quebec Solidaire just nu gör en bra valkampanj. Huruvida det också är ett parti som kan betraktas som ett s k dygdeparti får kommande analyser utvisa.

*

Läs gärna också ”Sailing along new cleavages” om det svenska Piratpartiet och förra EU-valet.

Ny vallag i Kanada underminerar demokratin?

I Kanada har premiärminister Stephen Harper lanserat en reform av vallagen, den s k Fair elections act, vilket väckt oerhört starkt motstånd. I ett öppet brev har 160 universitetslärare/forskare (mest statsvetare) protesterat mot lagförslaget som de anser underminerar den kanadensiska demokratin.

Valdeltagandet i Kanada har framförallt sedan 1980-talet sjunkit rejält, i senaste valet var andelen röstande 61 procent och det var det tredje lägsta någonsin i Kanada. Förändringarna i vallagarna syftar till att förbättra demokratin och motverka olika former av valfusk. Såväl de stora tidningarna The Globe and the Mail samt Toronto Star har på ledarplats kraftigt motsatt sig reformerna och menar att dessa enbart handlar om att det konservativa partiet ligger i fejd med Kanadas valmyndighet, Elections Canada.

Lagförslaget innehåller en del förslag som måste anses märkliga även för den som inte är insatt i kanadensisk inrikespolitik: t ex skall alla valfunktionärer utses av det i tidigare val segrande partiet och inte av den federala valmyndigheten. Inte heller kommer de identitetshandlingar som tidigare gällt som bevis på att en medborgare har rösträtt längre att gälla om man inte har ett giltigt ID-kort (något som kritikerna menar exkluderar marginaliserade grupper från sin medborgerliga rätt). Valresultat skall kunna kommuniceras innan vallokalerna stänger i andra delar av landet, hänvisande till yttrandefrihetsprinciper. Rätten att undersöka och fälla till ansvar för brott mot vallagarna tas bort från valmyndigheten och läggs istället på åklagarmyndigheterna i delstaterna. Och dessutom får valmyndigheten inte propagera för att medborgarna skall gå och rösta!

Utan att känna bakgrunden helt och hållet är det svårt att värdera förslaget, men utifrån grundläggande demokratiska principer tycks mig den kanadensiska regeringens förslag leda till en försämrad vakthållning för demokratiska och medborgerliga rättigheter, men också öppna för en partipolitiserad valprocess som inte varit för handen i Kanada tidigare. Kritiker menar att problemet egentligen är lokala myndigheters dåliga register och oförmåga att sköta valadministrationen – där borde Harper satt in åtgärder menar de.

Inte tycks det rimligt att tro att dessa lagar skulle öka valdeltagandet eller förbättra tilltron till de demokratiska institutionerna bland dem som inte röstar av just det skälet.

Här kan man läsa mer.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.