GÄSTINLÄGG: Leif Strömwall om att delta i en pilotutvärdering av utbildning på forskarnivå

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslutade år 2014 att genomföra en pilotomgång för utvärderingar av utbildningar på forskarnivå. Syftet var dels att pröva ut en ny metod som sedan skulle användas i vidare utvärdering på samtliga utbildningsnivåer inom högskolan, dels att utföra faktiska kvalitetsgranskningar av ett mindre antal utbildningar. UKÄ valde ut forskarutbildningar med en stor spridning i ämne, storlek och geografisk hemvist. Vårvintern 2015 blev det klart att utbildningen på forskarnivå i psykologi vid Göteborgs universitet var en av de som skulle granskas i pilotomgången.

Vid ett uppstartsmöte i mars 2015 presenterade UKÄ sin metod, och både vi som skulle utvärderas och bedömargrupperna fick möjlighet till förtydliganden. Man kan lugnt säga att det fortfarande fanns en hel del frågor som snurrade! Hur mycket tid och resurser skulle vår medverkan ta? Hade vi koll på, dvs fullgod dokumentation av, alla kvalitetssäkrande moment? Och förstås viktigast: vilket skulle utfallet bli?

Under våren 2015 författade vi den självvärdering som innehöll våra svar på frågorna om doktorandernas måluppfyllelse (Enligt Högskoleförordningens examensordning), forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet, forskarutbildningens historik, det institutionsinterna kvalitetssäkringsarbetet och utbildningens särskilda förutsättningar. Dessutom ingick den allmänna och samtliga de individuella studieplanerna (vilket i vårt fall innebar ett 60-tal doktoranders ISP:ar för varje enskilt läsår). Efter att ha erhållit allt detta material återkom bedömargruppen med frågor vid lärosätesintervjuer under oktober 2015. Bedömargruppen skrev därefter ett preliminärt yttrande, som sändes till lärosätena i mars 2016. Där ingick också särskilda avsnitt om vår forskarutbildning ur doktorand- och arbetslivsperspektiv. Vi erhöll några veckor på oss att kommentera och rätta till eventuella missförstånd och sakfel – det var några av båda slagen. I maj 2016 fattade universitetskanslern beslut om kvaliteten på de utvärderade forskarutbildningarna i pilotomgången.

Vi var tre personer som arbetade intensivt med utvärderingen: institutionens viceprefekt med ansvar för forskarutbildning, institutionens forskautbildningshandläggare och proprefekten (som har ansvar för forskningen, och undervisar på flera av kurserna inom institutionens forskarutbildning).

Vår forskarutbildning fick det samlade omdömet hög kvalitet. Detta innebär att vår forskarutbildning är färdigutvärderad (med UKÄs ord) och att den uppfyller kvalitetskraven för utbildning på forskarnivå. Härligt! Var det då värt allt arbete? Vår medverkan har inneburit att vi fått syn på några svagheter och områden med förbättringspotential. Det finns naturligtvis alltid anledning att fundera över kvalitetshöjande och kvalitetssäkrande åtgärder inom en så komplex verksamhet som utbildning på forskarnivå. Ibland kan det nog dessutom behövas utomstående granskningar för att få syn på saker som den oundvikliga hemmablindheten inte registrerar.

Den metod som nu har använts i pilotutvärderingen kommer dock att modifieras utifrån synpunkter som både de granskade utbildningsanordnarna och bedömargrupperna har givit. Det är positivt att vi har fått möjlighet att lämna synpunkter på processen, metoden som sådan och arbetsåtgången. Metoden som användes i pilotomgången är också i linje med den nya modell för utvärdering som UKÄ för närvarande arbetar fram, och som ska gälla för samtliga högskolans utbildningsnivåer.

Här kan man läsa mer om pilotprojektet, och även ta del av en intervju med en av de ansvariga om hur UKÄ tänker sig att deras framtida kvalitetsutvärderingar ska gå till.

Leif Strömwall är professor i psykologi och proprefekt vid Psykologiska institutionen, med särskilt ansvar för forskningsfrågor.

Medborgare och partier: ”Gillar du liberalerna?” är ungefär detsamma som ”Gillar du Löfbergs?”

Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.

Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.

Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.

Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.

Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.

Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?

***

Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.

Universitetet söker ny rektor

När Pam Fredman, som blev vårt universitets första kvinna som rektor, slutar nästa år har hon suttit i elva år, det är den längsta rektorsperioden för en och samma rektor sedan språkvetaren Hjalmar Frisk var rektor (1951-1966). Frisks rektorsperiod var en en omtumlande tid eftersom Göteborgs Högskola blev universitet 1954 och under Frisks tid blev också den tidigare sammanhållna Filosofiska fakulteten uppdelad i tre fakulteter – samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Frisk lär också ha förhindrat en sammanslagning av Göteborgs universitet med Chalmers Tekniska Högskola i början av 1960-talet.

I svensk utbildningshistoria är 1960-talet den stora expansionens tid, inte bara i termer av antal studenter utan också för universitetens plats i samhällslivet. Kanske kan man säga att det ultimata uttrycket för att universiteten verkligen blev en relevant och profilerad del i samhällslivet var ungdomsrevolten 1968, som ju tog sig olika former också i Sverige. Dock var det på universiteten i Lund och Stockholm som 1968-revolten syntes tydligast. Universiteten har blivit alltmer centrala inom många sfärer i samhället, inte bara som utbildningsanstalter eller forskningsinstitutioner. Utbildning och forskning ges allt större plats i debatter och politiska beslut. Konsekvensen är att dagens universitet är utsatta för ett mycket stort externt tryck, såväl i termer av marknadens konkurrens som förväntningar på samverkan, arbetsmarknadsanpassning och alla externa utvärderingar på alla nivåer.

Att vara rektor i dagens svenska forskningslandskap och utbildningssystem har idag därför en annan karaktär än förr – med autonomireformer, målstyrning och prestationsrelaterade fördelningsmodeller är rektor inte bara myndighetschef utan också ledare för en mångfacetterad och multiprofessionell organisation som nog utan överdrift kan sägas sakna motstycke i det övriga samhällslivet. Möjligen finns likheter med de stora nationella kyrkoorganisationerna eller kanske den gamla Volvokoncern som ju också tillverkade matjesfiléer (ABBA) på 70-talet! Göteborgs universitet är ett stort och brett universitet, det är minst sagt en utmaning att vara rektor här. Och allmänt sett har de villiga och dugliga rektorskandidaterna inte blivit fler samtidigt som antalet universitet och högskolor istället blivit det. Påtagligt ofta kommer nya rektorer från andra motsvarande positioner på andra högskolor och universitet – vilket inte behöver vara någon nackdel egentligen men kan vara ett uttryck för att rektorsjobbet blir ett särskilt skrå vilket på sikt försvagar den akademiska legitimiteten för universitetsledningen.

Den 7 juni kommer kravprofilen att fastställas av Universitetsstyrelsen, fram tills dess kan alla höra av sig till lärarrepresentanterna i styrelsen med synpunkter på densamma. I rekryteringsgruppen sitter två lärarrepresentanter som naturligtvis tar emot synpunkter både nu och under processens gång. En av dem är Staffan I Lindberg från vår fakultet (statsvetenskap). Och det kommer som vanligt att finnas en hörandeförsamling som får ta ställning till en tänkbar rektorskandidat som skall kunna vara utsedd av regeringen nästa försommar.

Universitetet har en särskild sajt helt vigd åt rektorsvalet, använd gärna den!

 

 

Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

  1. För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
  2. För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer.  Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

En bref: Så blev Norden ett paradis för populister

Ett liknande mönster ser vi i alla de nor­diska länderna – kulturkamp mobiliserar nya politiska krafter, krafter som de etablerade partierna har svårt att hantera. En ny politisk dimension har tagit form även i nordisk politik, en dimension som gör politik av livsstil, kultur, religion och ­nation. Men för att stödet ska bestå tycks väljarna inte vilja se sina partier axla regeringsansvar. I Norge och Finland sjönk stödet för partierna efter deras regeringsmedverkan, i Danmark valde Dansk folkeparti mycket medvetet att utnyttja sin utpressningspotential mot den nya regeringen 2015 men att inte ingå i den. Ett klokt val för partiernas egen del, om vi ska tro forskningen. Men ett problematiskt val för demokratin.

Så skriver jag i min recension av Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons) som drar upp de stora historiska linjerna bakom dagens nationalkonservativa partiers plats i den nordiska politiken. Jag tycker det är en intressant bok, en bok som ger en bakgrund och sammanhang som jag uppfattar att många svenskar saknar i debatten om s k populistiska partier. Jag ser också den olikhet som finns i Norden, en olikhet som förvånar en del. Och jag ser den likhet som de nordiska välfärdsdemokratierna har, en likhet som förvånar andra.

***

För vidare läsning rekommenderar jag antologin ”European populism in the shadow of the great recession” av Hanspeter Kriesi och Takis Pappas (engelska) men också Anders Hellströms bok ”Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik”.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

En bref: Vi är allt mera oroliga, men risk att oron slår över i vanmakt

Men dystopier är också handlingsförlamande, de närmar sig ödestrons passivitet och öppnar ett ideologiskt utrymme för missnöje, misstro, oro, rädsla och ängslighet. Politiskt missnöje är därför ingen god grund för demokratisk utveckling, demokrati kräver inkludering och tillit.

Så skriver jag i en krönika söndagen den 17 april i Borås Tidning. Under de sista åren har vi svenskar blivit alltmera oroliga, SOM-institutets mätningar visar samtidigt att fler är nöjda med sina liv och förtroendet för politiska institutioner har varit starkt under lång tid. Att vara orolig är en rationell reaktion för att t ex kunna hantera ett hot. Men när oron börjar leva ett eget liv, sprider sig i befolkningen och tappar kontakten med reella hot så blir oron förlamande. Vi blir så oroliga att vi avstår från att göra saker, vilket i sin tur leder till att vardagliga aktiviteter uppfattas som farliga och att medborgarna riskerar att tappa tilliten till samhällets gemensamma institutioner. Missnöje mobiliserar inte politisk kraft utan istället vanmakt, det är därför ett samhälle måste motverka missnöjesmobilisering till förmån för mobilisering av konstruktiv politiska lösningar.

Mediegrannar: Bo Rothstein skriver i DN om Bremers utredning

Styrningsutredningen har i huvudsak rätt i att de kollegiala organen inom universitets- och högskolevärlden inte bör syssla med ledning av verksamheten. Men man har glömt bort deras synnerligen viktiga uppgift att kunna utkräva ansvar av ledningen. Utan denna funktion kommer inte ledningen att ha legitimitet hos de som faktiskt skall utföra arbetet vid landets universitet och högskolor. Och då kommer då kommer dessa att fungera betydligt sämre.

Så skriver professor Bo Rothstein, just nu tjänstledig från Statsvetenskapliga institutionen för en tjänst i Oxford, på DN-debatt om den utredning av Kåre Bremer som debatterats sedan en tid på denna blogg. Rotstein har själv deltagit i utredningens referensgrupp. Rothstein har även i andra sammanhang (t ex fakultetens professorskollegium om styrning, den 27 november 2014) drivit en liknande tes kring det kollegiala ansvarsutkrävandet.

Läs själv hela texten på DN-debatts sida här.