Junilistans svarta får på bokmässan

Igår medverkade jag på Bokmässan i ett samtal kring Junilistans rapport ”Svarta får i EU-parlamentet”. Det var jag och rapportens författare Jan Å Johansson som under ledning av Lotta Fogde kom in i ett riktigt animerat samtal kring europeisk integration och kollisioner mellan nationella normsystem.

Rapporten berättar inte särskilt mycket nytt, mest är det en fråga om en uppräkning av ett antal parlamentarikers tvivelaktiga affärer och för den delen också leverne. Men det var de intrikata frågorna om avsaknaden av diskussion i svensk politisk kring integrationens reella problem och den demokratiska rimligheten i att lägga än mer makt i EU-parlamentet som stod i centrum för samtalet. Det finns demokratiska risker med såväl Lissabonfördraget som med en ökad mellanstatlighet.

Det är inte utan att jag tycker att Junilistans synpunkter och argument i de europeiska integrationsfrågorna borde synas och höras mer i svensk EU-debatt, särskilt nu när såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet börjar antyda att de vill gå från EU-motståndare till att bli EU-kritiska. Risken med Junilistans nya rapport är dock att argumentationen hamnar på personnivå när den så innerligt väl borde föras på principiell nivå.

Nytt FRA-förslag – bättre skydd men usel process

Regeringen har idag på en presskonferens presenterat ett nytt lagförslag rörande den s k FRA-lagen. På nästan alla punkter lever det nya och integritetsförbättrade förslaget nu upp till de krav som Centrum för Rättvisa har krävt och som också krävs för att harmoniera med Europakonventionen. Det är bra.

Vad som inte är bra i innehållet är emellertid minst två saker – såvitt jag kan bedöma efter en snabb titt tycks inte Tidningsutgivarföreningens och Svenska Kyrkans kritik (för att ta två exempel) rörande meddelarskyddet alls beröras. Kan det bero på att meddelarskyddet är en svensk företeelse och därför inte regleras i Europakonventionen?  Den andra saken som inte är bra är att regeringen tydligen har för avsikt att driva igenom det här – i många avseenden helt nya förslaget – med en endast en omröstning i Riksdagen. Ingen remissrunda, ingen verklig riksdagsdebatt och ingen normal utskottsbehandling. Svagheter och brister kan därmed inte belysas. Såvitt jag förstår skall den nya lagen istället i december röstas igenom under namn av de s k tillägg som regeringen lovade kritikerna den 18 juni.

Två saker i processen är också olyckliga: 1. Regeringen förändrar efter individuella diskussioner med enskilda kritiker och på utomparlamentariska grunder ett beslut om en lag som fattats i Sveriges Riksdag och 2. att regeringen lägger om hela Sveriges system för att skydda den nationella säkerheten och inrättar en ny domstol (!) utan vare sig remiss eller ens försök till samtal över blockgränsen.

För mig kvarstår kritiken mot lagen även om dagens förslag förbättrat lagen på flera punkter. Och så undrar jag var Birgitta Ohlsson är??

Stöld och egendom

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter ”En stulen värld”. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om ”stöld” och att den rättmätige ägaren är ”Peru” eller ibland bara ”dom”. 

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog ”världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

Trons rikedom och mysterium

I natt mellan halv tolv och tolv lyssnade jag till ett tragiskt samtal i P1. Det var Lena Andersson, Ann Lagerström och Pernilla Ouis som ondgjorde sig över religionen. Marie-Louise Kristola ledde samtalet, försynt men ibland också lite spetsigt, vilket dock inte fick någon respons från de tre i studion. Jag blev uppriktigt bedrövad över att höra tre kvinnor ohämmat och generaliserade utgjuta all sin besvikelse och vrede över religion i allmänhet och kristendom och islam i synnerhet utan att det fanns någon som kunde förväntas säga emot.

Vad är det för slags samtal när tre personer i mun på varandra, närmast hetsar varandra till den ena mer generaliserande och fundamentalistiska uppfattningen än den andra, och aldrig tvingas precisera sig eller möter motstånd? Tre saker som jag minns är när Pernilla Ouis talade om att vi borde säga ”jävla Gud” inför alla katastrofer som inträffar, att Ann Lagerström påstod att ”vi blir alltmera sekulariserade” samt när Lena Andersson sa att ateism inte var någon ”tro” eftersom hon inte valt den, istället ”kunde hon inte tro” och det var hennes ateism.

Hur torftiga är inte dessa resonemang? Ingen av mina kristna vänner skulle komma på idén att det var Gud som sände ondska och katastrofer i världen. Kristen tro innebär att vi tror på en skapande Gud som skapat oss människor till sin avbild, men att vi människor vände Gud ryggen. Trots detta har Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskapen med Gud, en väg som står öppen för alla som vill välja den, nådens väg. En sådan upprättad gemenskap för individen skapar mening och helhet åt livet, men vad viktigare är, vi är Guds händer, fötter och munnar på jorden. Gud är i oss, det är vi som bär Guds budskap och Guds gärningar – Gud är inte därute någonstans. Och Gud är bara kärlek, det är människan som släppt in ondskan (synden, mörkret, bortvändheten, bristen – kalla den vad du vill) i världen. Inte Gud.

Nej, Ann Lagerström, vare sig ”vi” om du menar ”svenskar” eller resten av världen blir ”mer sekulariserade”. Istället ökar ständigt andelen av världens befolkning som är religiösa. Och i Sverige ökar också det religiösa intresset i alla läger. Samhällsvetarna har sedan en längre tid övergett sekulariseringshypotesen.

Och til Lena Andersson, jag förstår inte varför en brist på tro måste kallas ateism. Om det är brist på tro du har så är inte det automatiskt ateism. Men om du verkligen är ateist så stå för det. Varför vill du inte det?  Och visst är det en livsåskådning, att kalla det något annat är bara nonsens.

 Jag kan inte uttala mig om islam, som jag inte har någon erfarenhet av. Men om det är som Ouis säger att islam är ”underkastelsens religion” så kan jag förstå att där finns fröet till en religionskritik. Ifråga om kristen tro är det dock kallelsen till gemenskap med Jesus Kristus som är det centrala. Den gemenskapen helar människor, läker människor och skapar i oss en vilja att göra Guds gärningar här i vardagen. Någon underkastelse är det inte fråga om. Men några änglar är vi inte för det, ofullkomligheten är en grundläggande mänsklig egenskap. Föråtelse och nåd är därför oundängliga gudomliga gåvor, men vi har här och nu fått nya ögon att se människors behov och nya krafter att möta dem.

De välståndsskapande krafterna, sa Bull

Åhörde idag Stefan Attefall (kd) debattera regeringsförklaringen och den kommande budgeten med Thomas Östros (s) i P1-Morgon. Jag vet inte om man skall se det som en fördjupning av gårdagens regeringsförklaring, eller som uttryck för att alla inte hängt med i de retoriska svängarna, men Attefall motiverade skattesänkningarna och satsningarna på dem som redan har med argumentet att ”man måste satsa på de välståndsskapande krafterna, löntagare och företagare”.

Hade jag haft kaffe hade jag satt det i halsen. För det första förvånar det mig att en kristdemokrat uttrycker sig med den ekonomiska jargongen, för det andra visar det på den snäva syn på samhället som regeringen har och för det tredje är det väldigt gammalmodigt.

1. Kristdemokratin gick till val på att värna svaga grupper t ex psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionshindrade. Jag förstår att Attefall menar att dessa grupper s a s skall få del av avkastningen från oss som jobbar, men det är ett cyniskt och exkluderande språkbruk som liknar det nyliberala talet om närande och tärande grupper. (Närande var privata företagare och tärande var offentlig sektor.)

2. Modern forskning inom samhällsvetenskaperna pekar ut välståndsskapande krafter i mycket bredare fält än vad Attefall här talar om. Kreativitet, talang och tolerans är ord som brukar nämnas när man talar om gott innovationsklimat eller om tillväxtkluster. Utbildning, miljö, teknikutveckling, elektronisk infrastruktur, invandring och tillåtande socialförsäkringar är alla välståndsskapande krafter i ett modernt samhälle.

3. Synen på samhället som uppdelat i ”löntagare” och ”företagare” hör till industriepoken. I det framtida samhället kommer människor inte att vara så lättkategoriserade. Många kommer att vara både löntagare och företagare, men många kommer också att ställa sig utanför den dikotomin. Vi har en flexibel arbetsmarknad där individens kompetens och individuella profil blir avgörande både för den personens försörjning och för samhällets välstånd. Att stötta personer som vill utvecklas utanför löntagarkollektivet (t ex fria konstnärer eller småjordbrukare) är därför väl investerade pengar, att disciplinera dem in i en 40-timmars industriarbetartillvaro eller mallen av ”småföretagare” är att bedra dem.

En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.

Obduktionsbilder på nätet är inte det mest brännande

Det har varit en stormig debatt kring frigörandet av förundersökning, inkl obduktionsbilder, från det s k Arbogamålet på Pirate Bay. I Studio Ett debatterade häromdagen Thomas Hartmann (s) med Barbro Hedvall (DN) och i P1 Morgon Staffan Sonning (Ekot) med Peter Sunde (PB). Också i flera andra inslag har olika mediekunniga personer gett uttryck för sin upprördhet över att Pirate Bay ”publicerat” obduktionsbilder på mördade barn.

Jag anser inte att offentlighetsprincipens konsekvenser på nätet är någon nyhet att förfasa sig över. Jag har all respekt för de erfarna journalister – och framför allt de anhöriga – som upplever det kränkande att sådant som hänt kan hända. Men jag undrar ändå varför erfarna journalister som Staffan Sonning väljer att jämföra Peter Sunde med Röda Arméfraktionen och Baader-Meinhof-paret!

Jag har själv blivit kallad ”Baader-Meinhof” med referens till mitt dåvarande dubbelnamn och mitt äktenskap med en tyskättling. Beteckningen är – och är avsedd att vara – djupt kränkande. Anledningen var att jag organiserade en fackklubb på en arbetsplats som saknade sådan. Personen som genom att sätta upp skyltar på min dörr jämförde mig med Baader-Meinhof gjorde det i samband med att den tyska arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer hittades död i bakluckan på en Audi 100. För min äldre arbetskamrat var sambandet mellan facklig organisering på en arbetsplats och terrormord en självklarhet.

Jag tycker att en Eko-chef som blundar för alla fruktansvärda saker som finns att tillgå på nätet och istället väljer att gå i taket för den utmaning mot gammelmedia som Pirate Bay utgör borde fundera lite på sin överblick över medielandskapet. Jag tycker inte alls att det är roligt att någon väljer att exploatera dessa mördade barn, men det är faktiskt (som Thomas Hartman också påpekat) åklagaren som valt att inte sekretessbelägga bilderna, något som man utan problem kunnat göra för att undvika orgier i döda kroppar.

Att offentlighetsprincipen göder företag som utan någon egen ansträngning säljer våra personuppgifter, bilder på våra hem eller våra skatte- och inkomstuppgifter bekymrar tyligen Eko-chefen mindre. Att nätet inntehåller allt otäckt som också finns i verkliga livet bekymrar honom tydligen inte heller. Att kvällstidningarna gottat sig bildigt och ordligt i alla delar av det s k Arbogamålet bekymrar honom inte heller. Och inte alls heller den exploatering av en död flicka som en TV-sänd begravning utgjort. Allt detta står ju gammelmedia för, det har Sonning och hans vänner kontroll över.

Jag tycker inte att det var klokt att släppa ut de här bilderna, jag tycker det var omdömeslöst. Men jag vet saker som är värre.

Och att en av Sveriges ledande mediechefer jämför Pirate Bays talesman med Baader-Meinhof visar att behovet av omdöme kan finnas lite varstans.

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.