Asyl i Sverige?

Just återbördad till svensk jord hör jag Göran Johansson (s) i Göteborg idag tala om var skåpet skall stå. ”Skicka tillbaka dem” säger han om flyktingar som kommit till Sverige via flyktingsmugglare och falska papper. Om det varit så lätt.

För länge sedan föreslog Tony Blair att EU skulle etablera stationer i länderna söder om Medelhavet, och andra delar av världen från vilka det kom många asylsökande, i syfte att att ge möjlighet till asyl redan där. Förslaget hånades som ett utslag av kolonialism. Idag föreslår Kalle Larsson (v) en liknande lösning som möjliggjorde för flyktingar att söka asyl på svenska ambassader. Jag tyckte redan att Blairs idé var bra. I kombination med en generös arbetskraftsinvandring, och möjlighet att t o m söka arbete via dessa stationer i andra länder, skulle invandringen till EU och Sverige kunna ske under betydligt värdigare former än idag. Det enda Johansson och jag är överens om är nämligen att dagens situation är ohållbar, för min del dock ur ett MR-perspektiv och ur ett solidaritetsperspektiv.

Därutöver borde USA ta emot flerdubbelt fler flyktingar från Irak, det land som man med sin krigsmakt kuvat och sårat i snart fem år.

Franska samhällsvetare i debatten

Alltmera frustrerad och avundsjuk tillbringade jag idag nära två timmar på medievaruhuset FNAC (Rue de Rennes) botaniserandes bland samhällsvetenskaplig litteratur, jazzskivor och så kallad världsmusik. Mängden intressanta böcker skrivna av forskare inom statsvetenskap, sociologi och historia var överväldigande. I den franska samhällsdebatten återfinns en insikt om att samhällsvetenskapliga teorier faktiskt får samhälleliga effekter, för att citera en av författarna (Raymond Boudon). Den insikten leder franska samhällsvetare till engagemang och en argumentation i debatten på ett helt annat sätt än vad man finner hos de flesta svenska dito. Visst kan en del av bredden i debatten skyllas på att det franska språkområdet är så mycket större än det nordiska, men jag hävdar att alltför få svenska samhällsvetare är intresserade av att delta i en debatt om samhällsvetenskaplig forsknings politiska konsekvenser. Det är en brist. Både för samhället och för forskningen.

På skivavdelningen – som fortfarande är påfallande välsorterad – återfann jag skivor med västafrikansk jazz/världsmusik, kubansk indie samt, förstås, fin vintagejazz från 1954 (Bill Evans). Även detta saknas i Sverige. Kanske mer begripligt dock.

Sarkozy och strejkerna

Så var då Vänstra Stranden äntligen hemma igen. Och drog i ett enda djupt andetag in det mjuka ljuset, den milda vinden och …ljudet av Internationalen på Bd Edgar Quintet! Av en slump hamnade jag mitt i en av de riktigt stora demonstrationerna av strejkande statstjänstemän på deras speciella strejkdag igår. Polisbevakningen var enorm, i mitt blickfång fanns åtta piketer från den lokala polisen och sedan dök lika många mörka piketer från gendarmeriet upp. Men allt gick lugnt till.

 

De strejkande transportarbetarna (som strejkat i åtta dagar) har dock inte det franska folket med sig. Nästan 70 procent menar i olika opinionsundersökningar att strejken är ”injuste” och att Sarkozy skall stå på sig. Idag har förhandlingarna inletts och det mesta tyder på att kulmen i strejkerna är nådd. Inom den nationella järnvägen går man t ex tillbaka till arbetet nu.

 

De förmånliga pensionsvillkor som ligger i botten av strejken har gamla anor. I de flesta fransmäns ögon har de inte längre legitimitet. Problemet är dock att dessa villkor har utgjort förutsättningar för lönevillkor och anställningsförhållanden inom sektorn. Att riva upp pensionsbestämmelserna blir därför ett slags retroaktiv lagstiftning. Förhandlingsläget är besvärligt, men Sarkozy har ett folkligt mandat för sin linje. De strejkande har dock visat att de kräver respekt för ingångna avtal. Ni vidtar en lång serie diskussioner där avtalsvillkoren skall preciseras. Läs mer på www.lemonde.fr eller www.liberation.fr

 

Även om Sarkozy uppfattas vinna det här slaget kommer hans handlingsfrihet inför kommande förhandlingar att minska. Han har många konfrontationer med statsanställda framför sig och för hans del gäller det att hålla tempo. Något som han i och för sig inte haft några problem med hittills…

Zimbabwe och EU – var är stödet till oppositionen?

Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.

Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.

EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.

Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?

Kärlekslöshet och om att vara TV-kändis

Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?

Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:

”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”

Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.

På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.

Håhåjaja. 

Ett sjukt barn?

”Ingen vill ha ett sjukt barn” sa en blivande skånsk mamma till Ekot idag när hon förklarade varför hon gjort ett s k NUPP-test i Danmark då det inte erbjudits henne i Sverige.  Vad skall vi då göra med ”sjuka barn”? Och vad är egentligen ett ”sjukt barn”?

Själv har jag svårt att se hur jag skulle kunna ta konsekvenserna av ett test. Att som mamman och de intervjuade anse att det är självklart att sådana val skall erbjudas är kontroversiellt. Vi är många som är glada att vi aldrig fick det erbjudandet. Skall den som avstår från testet klandras för att den personen fick ett ”sjukt barn”?

Lars Ohly och Norman Mailer

I DN idag tar Lars Ohly – äntligen – tag i skol- och utbildningspolitiken. Som jag nämnt här tidigare är det uppenbart att V nu insett att frågor om utbildning och skola är vänsterfrågor och att den borgerliga disciplin-skolan är lika illa som den medelklass-skola som vuxit fram under senare år.

Och idag har Norman Mailer dött. En person vars böcker jag läst med oerhörd entusiasm. Den senaste jag läste var (”Patrioten/Harlot’s Ghost”) och dess närmare 1 000 sidor var ett företag att ta sig igenom, men förstås alldeles lysande. Hans litterära arv är humanism, brutal rättframhet och storslagenhet i en unik kombination.

Är du lönsam, lille vän?

En ung, söt, blond flicka i dunjacka sitter på T-banan och pratar i mobil med sin pojkvän. Hon läser Metro och för varje ny annons om smycken eller kläder kommenterar hon till pojkvännen att ”det kan du köpa till mig” eller ”kan du köpa det till mig”. Hennes ton är vänlig men mycket uppfordrande. I ett fall försöker hon övertala honom att istället skicka sin syster för att köpa en klänning på H & M. För nästan varje annons hon bläddrar fram kommer ett litet utrop av förvåning, rimligen över möjligheten att göra en bra affär och för att tillfredställa ett uppenbart omättligt behov av smycken, kläder och smink.

Jag kände en stor sorg över att lyssna till den unga flickans samtal – som fördes mycket ljudligt – i en halvfull T-banevagn. Hennes bild av kärlek, omsorg och omtanke var helt och hållet kopplat till materiella ting. Hennes drömmar för framtiden styrdes av den reklam hon fick framför ögonen. Hennes oförmåga att kritiskt förhålla sig till den information reklamen bestod henne med var nästan rörande.

När jag gick av T-banan kom jag automatiskt in i ett köpcentrum. På samma sätt måste man gå igenom ett köpcentrum när man går av bussen om man reser till Partille.

Hur kan någon fråga sig varför ungdomar mår psykiskt dåligt?

PS. För övrigt, det finns en svaghet i stockholmarnas kollektivtrafikkultur: bussar! För att komma av får man knuffa folk framför sig. DS.

Operation utrensning

Folkets hus i Stockholm bidrager nu till den allmänna historierevisionismen. Två målningar av ett par av Sveriges största konstnärer – Albin Amelin och Sven X:et Eriksson – skall förpassas bort från lokalerna. Ägarna säger att Folkets Hus är ett konferenscenter som drivs på kommersiella grunder och att ”våra kunder inte vill ha målningarna. Investors bolagsstämma vill inte se dem.”

Gud nåde oss när kulturskymningen lägger sig över hela landet…

Svenska Olympiska Kommittén – de böjda ryggarnas armé

I somras var jag på ett av Amnestys seminarier i Almedalen och fick då veta att samarbetet mellan Amnesty och Svenska Olympiska Kommittén (SOK) är mycket svårt att upprätthålla eftersom SOK är mycket ovilliga att deltaga. De vill inte redovisa vilka krav de ställt på OS-truppens kläder (sydda i Kina) och vill inte heller samarbeta kring information till de aktiva i den svenska OS-truppen. Ett möte mellan truppen och Amnesty skulle i alla fall hållas där de aktiva skulle få information om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Nu skriver Lasse Anrell (Aftonbladets sportkrönikör) att inte heller detta möte kan genomföras. SOK har backat ur.

Svenska Olympiska kommittén, med Gunilla Lindberg i spetsen, har tidigare visat att de inte inte alls förstår att Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga om internationell rättskipning. Inte heller har de, trots debatten om Kinas brott mot MR, visat någon egen vilja att främja de mänskliga rättigheterna i Kina. Att en miljard människor lever under ett kompakt förtryck och utan de flesta av de rättigheter som räknas upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tycks inte röra SOK i ryggen.

För mig kommer de svenska insatserna under OS i Peking konsekvent att fördunklas av en kall skugga. En skugga av de böjda ryggarnas armé.