Etikett: politik

Den ohämmade nationalismen

Efter att ha sett en otrolig fotbollsmatch i EM där Turkiet vänt underläge mot Tjeckien vill jag bara framför mina gratulationer till de turkiska fotbollssupportrarna i hela Europa. Själv grät jag nästan när Frankrike förlorade med 1-4 mot ett otroligt skönspelande Holland häromdagen. Och visst var det bittert att Sverige förlorade gårdagens match mot Spanien i den 92:a minuten.

Fotboll och många andra sporter är en arena där den ohämmade nationalismen tycks vara fullt legitim. Jag upphör aldrig att förvånas över sportjournalisternas totala brist på kritisk granskning eller självkritik. När matcher kommenteras sker det nästan helt utifrån svenska förutsättningar och förklaringarna till de egna regelbrotten är alltid mer förstående än för motståndarlaget. Sportjournalistik och kungajournalistik har tydligen en del gemensamt: brist på kritisk granskning! Jag är faktiskt mycket mer dyster över Frankrikes förlust mot Holland än över Sveriges förlust mot Spanien. Jag är också oerhört dyster över regelbrott, felaktiga domslut och filmningar oavsett vem som gör dem. Jag blir lycklig av att titta på bra fotboll (Holland spelade som i himlen) även om mitt lag förlorar, jag kan inte värja mig och jag kan aldrig tycka att ”vi” borde vunnit om vi inte borde det.

Vad skulle hända om svenska journalister skulle granska ekonomi, träningsmetoder, jämställdhet, strategier och enskilda spelare i paritet med hur man granskar riksdagen och aktiva politiker i Sverige?

När blev det så OK att tala om ”vi” kring det svenska landslaget och diskutera om ”vi” skall klara oss till kvartsfinal samtidigt som svenskar av turkisk härkomst just nu fyller centrala Stockholm i glädje över att ”dom” gått vidare till kvartsfinal?

PS Jag tror faktiskt att det franska landslaget är mer representativt för franska medborgare än det svenska landslaget är för svenska medborgare. DS

 

Mer politik och mindre juridik, tack!

I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro. 

Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…). 

Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.  

Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er! 

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för  att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.

Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte  är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris. 

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?

Obama dömd på förhand?

Vem som blir USA:s nästa president är en avgörande fråga för de allra flesta av världens medborgare – på ett eller annat sätt. Personligen vill jag se Barack Obama på den posten. Trots att New Mexico ännu inte är färdigräknad tyder dock det mesta på att Hillary Clinton efter super-tisdagen kommer att ha något fler delegater bakom sig än Barack Obama. Antalet varierar i olika källor men alla anger en lätt övervikt för Clinton, CNN anger t ex 823 mot 731. Det mesta tyder också på att Clinton vunnit fler delegater under själva super-tisdagen än Obama.

Men frågan är vilken chans Barack Obama har om han inte mycket snart hamnar minst ett par hästlängder före Hillary Clinton. Om det blir jämt inför det slutliga konventet kan Demokraternas ”super-delegater” avgöra. Vid konventet utgörs 40 procent av Demokraternas delegater av etablerade delegater som t ex senatorer, f d presidenter och guvernörer. Dessa väljs inte av medborgarna utan har automatiskt rösträtt, men de är fria att berätta vilken kandidat de stöder före konventet.

Eftersom Hillary Clinton beskrivs som etablissemangets kandidat – något som också primärvalen visar – är det inte långsökt att tro att hon också kommer att tjäna på Demokraternas system med ”super-delegater”. Särskilt som en av dem heter Bill Clinton…

Stadsplanering och individualism

I Stockholm och Göteborg pågår intensiva debatter kring stadsbyggnadsfrågor. I GP skriver Mark Issit om citybranding och om behovet av en stadsarkitekt. I SvD debatterar Stockholms borgarråd Mikael Söderlund (m) med olika kluster av debattörer som alla har det gemensamt att de vill se en stadsbyggnadsutveckling som växer fram inifrån staden själv (senaste artikeln här).

På ett sätt är politiseringen av stadens planering och uttryck en följdriktig konsekvens av samhällets individualisering. Tankarna på kollektiv planering utifrån gemensamma behov har inte längre någon resonansbotten. Varje stad strävar också efter att ha en Wingårdhare (göteborgshumor…) d.v.s. en spektakulär byggnad av något slag som sätter staden ”på kartan”. (Vems karta kan jag undra?) Möjligheterna är också mycket stora för en sådan utveckling nu då tekniken utvecklats, pengarna flödar och staden som miljö blivit ”chic” igen. Kanske kan man jämföra med tiden efter branden i Chicago när skyskraporna växte fram där.

Personligen har jag inget emot mycket höga hus, mycket stora hus eller väldigt annorlunda hus. Men jag ser en risk i att 1960-talet är på väg tillbaka. Här citerar jag en bebyggelseantikvarie jag känner – rivningshysterin griper omkring sig, konkurrensen om 15 minuter i rampljuset är så stor och pengarna så stora att kommunerna genom att sälja byggrätter gärna gör sig av med hundraåriga etablerade stadsmiljöer till förmån för spektakulära – ofta bostadsrätter –  icke-kontextuellt planerade byggnader.

Låt oss ta fasta på lärdomarna från 1960- och 1970-talens rivningar när vi nu vet att de delvis skapade det förkättrade ”utanförskap” som underklass och dålig ekonomi idag kallas. Då drevs byggföretagen av ekonomiska krafter, staten av blind moderniseringshysteri och individerna kom emellan. Högkonjunkturen började mattas av men planeringen var redan klar och byggandet fortsatte, likt en oceanångare, långt in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och obebodda lägenheter. Likheten med idag är slående. Vi skall inte återvända till de planekonomiska idéerna, men inte heller offra organiskt framvuxna stadsmiljöer på individualismens altare.

Här kan ni ladda ner ett exempel på vad som i höst blir grävskopornas rov i Mölndal. Argumenten är desamma som de var i Haga och Annedal – ”husen är i så dåligt skick”. Men varför är de det? Jo, för att det kommunala bostadsföretaget inte skött sina åligganden och underhållit dem. I Sverige är själva rättigheten att äga en fastighet överordnad ansvaret att ha omsorg om den.

Ny utbildningspolitik krävs för framtidstro

Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.

Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.

Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.

När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.

Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS