Etikett: politik

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!

Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.

Lars Ohly och Tacksägelsedagen

På söndag är det Tacksägelsedagen. Då brukar vi i kyrkan tacka Gud och varandra för skörden, i staden blir det mest i bildlig bemärkelse, men ändå.

Lars Ohlys artikel idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt – med rubriken ”så går det när nyliberaler får styra” – kanske är just ett sådant tecken på tacksamhet. När han och vänsterpartiet nu mobbats ut från den varma rödgröna mittengröten tar Ohly bladet från munnen och säger allt det som halva socialdemokratin och stora delar av fackföreningsrörelsen och en väldig massa människor med allmänna vänstersympatier säger. Välkommen till oss, skulle jag tro att en tolkning av det latenta budskapet skulle kunna vara. Läs Ohlys artikel här. Fortsättning lär följa…

För övrigt meddelade igår en presumtiv miljöpartist mig att nu när de gröna associerat sig för evig tid med betongpartiet och kärnkraftskramarna i SAP så tänkte hon nog inte alls stödja mp. Jag tror att hon är ganska representativ för en stor grupp storstads-miljöpartister.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.