Etikett: politik

Regeringen satsar på after-work och latte

Idag kom budgeten. Anders Borg målar upp en mörk bild, men han tar det snarast till intäkt för att hålla hårt i statens plånbok. Hade han målat upp en ljus bild hade det också varit ett argument för att hålla hårt i samma plånbok. Det sistnämnda är rationellt, men knappast det förstnämnda. Å andra sidan gäller det inte regeringens enorma vurm för restaurangbesök! I en svår tid tycks svenska folket behöva tröst med lite mer vin och en biff på krogen – en bit över 15 miljarder skall det kosta under de kommande åren.

Säg som det är – regeringen jobbar med skattesubventioner som ekonomiska incitament och nu vill man stimulera ännu en bransch. Städning i hemmet, snickeriarbeten i villan och nu latten på väg till jobbet eller after-work, det är regeringens bild av vilka aktiviteter som skall stimuleras och därmed rimligen är framtidens ekonomiska fundament.

Jobbskatteavdraget skall stimulera oss som jobbar att jobba ännu mer och dessutom få dem som inte jobbar att vilja jobba. Problemet är ju bara att de jobb som finns inte matchar de som är arbetslösa. Men genom att stimulera låglönebranscher med ofta otrygga anställningar, obekväma arbetstider och en arbetsmiljö som har en del övrigt att önska så skall de arbetslösa ges möjlighet att gå från arbetslöshet till jobbskatteavdrag.

Men vad är det för framtid dessa branscher erbjuder ungdomar och invandrad arbetskraft? Visst har restaurangbranschen utvecklingsmöjligheter, för den som är kock, krögare eller sysslar med mer avancerad restauratörsverksamhet. Men det är pizzeriorna, paj-och-kaffebarerna och kebabstånden som det handlar om. Jag har inte hört en enda restaurangägare säga att de skall sänka priserna eller anställa fler, istället betonar de hur små vinster de har och hur viktigt det är att öka dem. Många av dessa småföretagare lever ur hand i mun. Är det regeringens bild av svensk ekonomis utveckling i framtiden?

Komiskt är ju också när branschens företrädare föraktfullt talar om ”sifferexercis” när Ekots reporter frågar hur många nya jobb sänkningen av krogmomsen ger. Det är motsatsen till den massiva kampanj som jag och många andra iakttagit t ex i Almedalen till förmån för en sänkt krogmoms. Då skulle den ge tusentals nya jobb. Toast Skagen – en räkmacka in på arbetsmarknaden hette det då.

Alla vet att om man subventionerar en bransch så växer den. Alltså skall man tänka noga efter inför sådana beslut, de är i viss mening irreversibla. Vilka branscher har – givet vår historia – möjlighet att vara Sveriges framtid i en värld där vi inte vill konkurrera med låga löner utan med kompetens? Mitt svar är t ex Energibranschen, Läkemedel och medicinsk teknik, Ekologisk djur- och naturvård, Kulturverksamhet, Medieteknik och mediekompetens. Och för detta behövs kompetent, tolerant, välutbildad och frisk befolkning med plats för kreativitet och möjligheter att misslyckas.

Är detta vad regeringen stimulerar med den nya budgeten? Knappast. Synd.

Saabs sista suck

Hur länge är det rationellt och klokt att ha förhoppningar, vara tuff i motvind, stå på sig och bita ihop? Och när övergår hoppet istället i ett osunt tunnelseende? I fallet Saab har nog tunnelseendet inträtt för väldigt länge sedan. ”Vi är inte döda än” säger Victor Muller om sitt företag efter att ha fått nej från tingsrätten för ännu en företagsrekonstruktion. Nej, frestas man väl svara, men företaget är både dött och begravet.

Till en viss gräns har jag beundrat de lojala Saab-medarbetarna som trott på sitt företag och på sin nye chef. Min uppfattning är att Saab har/hade ett innovativt ingenjörskunnande och upprätthöll en unik indutriell kompetens i Västsverige. Detta borde tagits tillvara. För snart tre år sedan satsade regeringen lånegarantier för 20 miljarder till hela fordonsindustrin om man ställer om till grön teknologi, ett forskningsinstitut skulle inrättas för tre miljarder och ytterligare fem miljarder kunde lånas för företag i direkt kris. Några månader senare drogs allting tillbaka alternativt var omöjligt att förverkliga. Näringsminister Olofsson sa sig stänga dörren för Saab eftersom det ändå ”var kört” – i februari 2009. Nu två och ett halvt år senare ser Olofsson en andra rekonstruktion eller Kina som en lösning. Nu vet vi att det knappast blir någon andra rekonstruktion, och eventuella pengar från Kina dröjer. En rysk finansiär med dunkel bakgrund släpps inte in, just på grund av de garantier för europeiska lån som regeringen ställt upp.

Tja, i nu tre år har Saabs öde varit i stöpsleven. Under dessa år har bilindustriklustret i Västsverige utarmats och kompetens försvunnit. Saab-anställda i Trollhättan har gått hemma i månader, några bilar har inte tillverkats, tiden rinner och pengarna med den. Det som hänt Saab är den sämsta av världar – istället för en snabb försäljning medan företaget fortfarande besatt kompetens, kreativitet och framåtanda har processen blivit en evighetslång dragkamp mellan olika mer eller mindre seriösa finansiärer. Hopp har väckts och släckts. Underleverantörer vet inte om de skall satsa nytt, leva på vad som redan är etablerat, lämna skeppet eller hoppas en lösning. Att utifrån den positionen nu – efter tre förlorade år – återhämta sig är den verkligt heroiska uppgiften.

Ju fortare det blir klart att Saab läggs ned i sin nuvarande form desto bättre. Victor Muller exploaterar och utnyttjar hoppfulla Saab-anställda, föröder det kapital som företaget i sig själv utgör (varumärke, fasta tillgångar, kreativiteten hos anställda) allt i syfte att fylla upp någon hjältekostym som verkar vara denne mans livsluft.

Men det är regeringens lama agerande, bristfälliga intresse och uppenbara okunnighet om denna industrigrens betydelse för regionen har öppnat för frälsargestalter som Muller.

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Sveriges partisystem på väg att förändras i grunden?

Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?

Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.

Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.

Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.

Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet

Det var Jimmie Åkessons premiärtal i Almedalen, men inte bara för honom personligen utan för Sverigedemokraterna som parti. Man förstår att denna position är något han och partimedlemmarna måste ha längtat efter, och parollen ”Här för att stanna” indikerar också en viss triumfatorisk känsla. Antagligen riktad mot all dem som ”bor på Södermalm och sysslar med media”, för att citera honom själv.

Åkesson började med en lång exposé och beskrivning av det politiska landskapet ur Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet litar inte på etablerade medier och behovet av att lägga till rätta och förklara hur man ser på det gångna parlamentariska året är därför givet. För Åkesson är det viktigt att peka på legitimiteten i den egna positionen och på behovet av just den roll som tungan på vågen som partiet har. Samt förstås att man använt den så bra man kunnat utan att tillhöra något block. Åkesson poängterade att han tillhör den socialkonservativa idéströmningen, men av talets slut att döma (folkhemmet) är det nog snarare den nationalkonservativa. Retoriskt föll han på eget grepp när han först sade sig förneka vänster och höger som skiljelinje i svensk politik för att strax därefter använda just denna uppdelning för att angripa motståndarna. Alla de nyaste partierna (Kd, Mp, Sd) har velat sätta sig över vänster-höger-skiljelinjen, det är ett slags argument för den egna existensen. Men i sinom tid har de inordnat sig i det svenska politiska universum som är den svenska historiens och de svenska väljarnas.

Den tyngsta kritiken levererar Åkesson dock mot regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Åkesson angrep Reinfedlts regering från perspektivet regeringsfähighet. Regeringen tar helt enkelt inte ansvar för landet, menar Åkesson. Underförstått för att man inte samverkar med SD. Reinfeldt fick tillbaka sina ord om att den som tycker om Sverige inte röstar på Sd. Åkesson menar att den som tycker om Sverige regerar inte i minoritetsposition och låtsas som om det är majoritet.

Den näst tyngsta kritiken kom emot Miljöpartiet, som ju också står längst ifrån SD, där Åkesson helt enkelt utmanade dem om att bli den tredje kraften i svensk politik. Att regeringen öppnar för att samarbeta med Miljöpartiet menar Åkesson vara en fullständig anomali med tanke på det ideologiska avståndet, implicit menar han förstås att det är till SD regeringen borde sträcka fram kardan.

SD och Jimmie Åkesson har lagt över tyngdpunkten under de senaste månaderna på kriminalpolitik, trygghet, ansvar och äldreomsorg. I talet idag var det primärt kriminalpolitiken som var i fokus, ett område där SD hela tiden haft ett tydligt program och stöd bland sina sympatisörer. Med tanke på att SD:s väljare tillhör dem som läser lite mindre av vad Södermalmsgänget som sysslar med medier skriver och är lite mindre intresserade av politik så bör nog partiet akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett alltför nedtonat fokus på invandring och integration kan ge övriga partiet möjlighet att göra inbrytningar och ludda till profilen nom ett område som SD själva fört upp på agendan. Å andra sidan kommer en breddad repertoar från SD:s sida att göra det svårare för övriga partier att motsätta sig samarbete. Det blir rätt komplicerat att anklaga Åkesson för att vara rasist för att han vill ha hårdare straff…

Jimmie Åkessons artikel på SvD Brännpunkt kan du läsa här.

Konservativ Hägglund farbroderlig i Almedalen

Göran Hägglund, i elegant ljus sommarkostym, talade ledigt och till synes väldigt fritt i Almedalen ikväll. Han såg sommarglad ut och började också – sin vana trogen – med vad som skulle vara lite roliga anekdoter om seminarier han uppenbarligen inte bevistat. Humor är ju en smaksak, men jag tyckte det var rätt krystat. Men sedan kom temat för dagen: barn och ungdomars uppväxtvillkor. Trogen partiets nya relationslinje så var det bye bye till både verklighetens folk och de privata moralfrågorna.

När jag var ung så var det många som klagade på ungdomen. Vi sades ha långt hår, röka hasch och sniffa thinner för att inte tala om eländet med träskor och jeans. När min mamma var ung var det många som klagade på ungdomen. De tog inte ansvar, hedrade inte sina föräldrar och dansade rockabilly. Utan att veta är jag säker på att min farfar, som var dansbanemusiker på 1920-talet, ansågs förföra den tidens ungdom. För att inte tala om jazzen.

Göran Hägglund berättar skräckhistorier om barn som rånar andra barn och om föräldrar som blir arga på polisen när deras barn har stulit. Visst finns detta. Självklart är det så. Men att 25 % av de brottsmisstänkta är i tonåren är kanske inte så förvånande om man betänker att den mest brottsaktiva gruppen i alla samhällen är unga män… Jag är ledsen Göran Hägglund men ditt farbroderliga tilltal om ungdomar och deras föräldrar får mig att tänka på dessa gamla minnen. När du målar upp ett leende sommarlandskap och barndomens oskyldiga små lekar idylliserar du verkligheten på ett närmast komiskt sätt. Så har vi alltid beskrivit den svunna tid när vi var vackra, unga och hade livet framför oss.

Göran Hägglund är ledare för ett icke-liberalt parti. Det skiljer hans parti tydligt från övriga allianspartier och det är viktigt om KD skall ha en chans att ta sig över fyra-procent-spärren av egen kraft. Men bland de olika konservatismer som står till buds väljer Hägglund den auktoritära värdekonservatismen. Den konservatismen är främst företrädd i den anglosaxiska världen och förknippad med bl a en hård syn på kriminalitet och ungdomskultur. Familjens fostrande roll som auktoritet står i centrum. Socialkonservatismen som är mera företrädd på kontinenten kännetecknas av en positiv syn på staten, har katolska rötter och har en paternalistisk idé om den goda överheten som bör tillgodose medborgarnas behov på olika sätt.

Kristdemokraterna är beroende av att hålla fast sin frikyrkliga kärntrupp, men jag är inte säker på att Hägglunds tal ikväll var så tilltalande i den gruppen. För dem är primärt andra frågor som står i centrum: bistånd, flyktingpolitik, religionsfrihet, äldreomsorg, stöd till familjer och sociala insatser via civilsamhället, en mer socialkonservativ blandning alltså. Snarare riktade han sig till alla de moderata stödväljare som han fick i valet 2010 och som kanske saknar den värdekonservativa ådran i sitt eget parti. Men utan det konservativa frikyrkofolket kommer Hägglund att få problem att legitimera sitt partis ideologiska position. Att dessa väljare är rörligare än man kan tro berättade docent Magnus Hagevi vid ett seminarium under politikerveckan i Visby. Månne är de redan på marsch?

Läs gärna Magnus Hagevis generella analys av de religiösa väljarna i 2010 års val här.