Etikett: skiljelinjer

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

En bref: Svensk politik går in i en ny tid

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

I en essä på Dagens Arena fick jag möjlighet att utveckla resonemangen kring den turbulenta politiska utveckling som Sverige just nu går igenom avseende partier, opinion och sakfrågor. Jag beskriver utvecklingen från ett stabilt fempartisystem via förändrade konfliktlinjer till en tid av skinnömsning för hela partisystemet.

Mot bakgrund av statsvetenskaplig teoribildning och bred empirisk europeisk forskning går det att något urskilja förklaringar, betydelse och konsekvenser av en ny skiljelinjes inträde. Men också av politiska strukturella förändringar som rör medialisering, globalisering, digitalisering och europeisering.

Partierna befinner sig i en delvis okänd terräng, kompassnålen snurrar för både partiledare och väljare ibland. Men det hjälper knappast med gamla kartor eller att klamra sig fast vid minnesbilder av hur det var förut.

Läs gärna essän här.

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

Sverige – partisystemet krackelerar och allt svårare att förverkliga folkviljan

Alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension. De huvudsakliga värdena på denna dimension är å ena sidan social kontroll, familj, lag och ordning, disciplin, hierarki, tradition och exkludering och å den andra tolerans, alternativa livsstilar, upplösning av förgivettagna kollektiv, normbrytande och acceptans. Om den bild av svenska folkets val står sig som vi har så här morgonen efter så är framgången för Sverigedemokraterna och för Feministiskt initiativ (ja, det är en framgång trots missad riksdagsrepresentation) den absolut viktigaste förändringen i svensk politik.

Att övriga partier gått tillbaka eller i princip stått still visar att den mobiliserande effekten i årets valrörelse har handlat om den liberal-auktoritära dimension som jag beskrev ovan och som i europeiskt sammanhang kallas GAL-TAN – dvs å ena sidan Green-Alternative-Liberal och å den andra Tradition-Authoritarian-Nationalism.

Det svenska partisystemet har efter Alliansregeringens tillträde genomgått en förändring inte bara genom att vi fått ett nytt parti (Sverigedemokraterna) i Riksdagen utan också genom att den i Sverige helt dominerande vänster-höger-skiljelinjen fått en seriös utmanare. Fördelningspolitik och ekonomisk makt har inte förmått engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, men det har nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor.

Svenska väljare är kanske de mest individualiserade i världen och har nu lagt sina röster i ett mönster som speglar just detta. Men tyvärr innebär det också allt större svårigheter att förverkliga den folkvilja som är demokratins grundval. Risken finns att allt fler väljare blir besvikna under mandatperioden då den stora mängd kompromisser som måste till gör det svårt att hålla rak ideologisk kurs för något parti.

Såhär några timmar efter vallokalens stängning är det svårt att säga något bestämt om förklaringen men några hypoteser, grundade i olika samhällsvetenskapliga teorier, kan i alla fall ställas upp först långsiktiga och därefter alltmer situationsbetingade:

1. Alliansregeringen skapade en enda gemensam position för borgerligheten, högersidan i partisystemet krympte därmed ihop och gav utrymme för nya schatteringar.

2. Alliansregeringen gick mot mitten på vänster-höger-skalan och betonade liberala värden i betydligt större utsträckning än vad fyrklövern i sig själva egentligen representerade.

3. Socialdemokratin lyckades inte förnya sig efter Mona Sahlins misslyckade val 2010, ett misslyckande som skylldes på en för stor högersväng men som idag snarare är etablerad politik, något som öppnade för nya rörelser till vänster.

4. Socialdemokratin parkerade sig så nära mitten man vågade, särskilt retoriskt, i syfte att locka över besvikna mittenväljare vilket innebar en suddig profil gentemot regeringen. De stora alternativen befann sig därmed båda på mitten av vänster-höger-skalan.

5. Svenska väljare uppfattar inte längre valet av politiskt parti som en fråga om politisk identitet utan som ett val mellan olika varumärken och politiken som en verksamhet för politiker och inte som auktoritativ värdefördelning av samhällets gemensamma resurser.

6. Statsminister Reinfeldt öppnade dammluckorna för invandringsfrågan genom sitt tal den 16 augusti, särskilt som han betonade att invandringen tog det ekonomiska utrymmet för nya reformer, något som mobiliserade väljare kring dimensionen öppenhet/nationalism snarare än kring ekonomi/välfärd.

7. Regeringsfrågan tycktes tidigt avgjord och valrörelsen handlade nästan enbart om förtroende för olika regeringskonstellationer, samt om taktiska avgöranden mellan blocken, och skapade därmed stort utrymme för Sverigedemokraternas politiska agerande samt för FI:s starka mobilisering efter EU-valet.

8. Mediernas bevakning av valrörelsen gjorde politiken till en tävling och detaljfrågor kring politiska medel tog plats från de djupare ideologiska frågorna.

I allmän mening uppfattar jag att valresultatet är ett kvitto på de allt svagare – för att inte säga brustna – länkarna mellan medborgare och partier som jag och Ulf Bjereld tidigare beskrivit i vår trilogi om den kommunikationella revolutionen, t ex i ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011).

Läs också vad jag skrev om det nya partisystemet i juni, efter EU-valet.

 

 

 

”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

Staten det är jag. Så lär Solkonungen, Ludvig den XIV av Frankrike, ha uttryckt sig. En egenhet med demokratin är att staten och statsmakten inte ägs vare sig av enväldiga kungar, kyrkliga dignitärer eller ämbetsmän. Staten det är jag, så skulle vi var och en kunna säga. Efter att ha läst Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” (2012) har jag blivit än mer övertygad om att vi statsvetare gjorde fel som lämnade analysen av statens roll i politiken till förmån för de uttryck staten tar sig i termer av institutioner, regimer och normer. Gelin visar att amerikansk politik i grund och botten handlar om stat eller inte-stat, eller som man säger där ”Washington”.  Under 1980-talet var frågan om statens roll helt central i statsvetenskapliga teoribildning och i politiken, om detta har jag skrivit förr både här och tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Kampen om kunskapen” (2008) (se kapitel tre).

I vårt svenska partisystem talar analytiker om upplösning/bortvittring/underminering (välj det som önskas) av den dominerande skiljelinjen mellan vänster och höger. Och kring detta råder det knappast någon tveksamhet, vårt land hade en extremt stark uppdelning mellan höger och vänster, den har släppt till förmån för nya och återuppväckta skiljelinjer. Men kanske har åtta år med borgerlig regering pekat på att statens roll fortfarande är vad som skiljer agnarna från vetet?

Svensken i allmänhet har sett staten som en garanti för den betoning på individ och autonomi som präglat svensk livsstil. Om detta har Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrivit en bok (2006).  Därigenom har också partier som önskat ge statsmakten fortsatt ansvar för autonomins upprätthållande haft ett försteg. Och dessa partier har i allmänhet stått i mitten och till vänster. Nu efter åtta år med en borgerlig regering där två av de ingående partierna (Centern och Folkpartiet) historiskt inte alls varit särskilt negativa till statens roll som omfördelare har dock mönstret förändrats en aning. Nu går skiljelinjen i  synen på staten tydligt mellan Alliansen å ena sidan och Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å den andra, och Sverigedemokraterna tillhör statskramarna.

Sverige har till skillnad mot USA aldrig haft stora populistiska rörelser som generellt vänt sig emot centralmakt, statsmakt och generella regleringar. Tvärtom. I Sverige är vi vana vid att staten (här räknar jag kommuner och landsting till statsmakt) ser till våra individuella behov och tillförsäkrar oss vår autonomi. De flesta av oss vill inte för död och pina bli beroende av familj, grannar eller vänner för välfärden. Att ställa upp för varandra i lokalsamhället när det behövs är en helt annan sak – men vi vill inte låta det vara regeln.

Det var när Alliansen lovade att ”allt skulle bli som förut” med välfärden, att den skulle fortsätta vara offentligt finansierad och ges efter behov, som man kunde övertyga ett flertal väljare att stödja politiken. I någon mening alltså att ”staten” fortfarande såg ut som väljarna var vana vid. Riktigt så blev det inte, det visade sig att det inte var finansieringen som var avgörande utan villkoren för densamma. Nu vill även Alliansregeringen förbjuda vissa ägare på välfärdsmarknaden eftersom de villkor de arbetar på inte uppfattas förenliga med offentlig verksamhet. Marknaden är inte så bra på jämlikhet, det är liksom inte grejen med konkurrens om man säger så. Valfrihet och individualisering är dock marknaden bra på, vi får det vi betalar för.  Statens bästa sidor är istället ekonomisk omfördelning, jämlikhet och generell infrastruktur. I Sverige är detta vad vänster och höger handlar om – och nej, det går inte att maxa båda. Målkonflikter är politikens grundförutsättning.  Om detta borde valrörelsen handla.

Ett tips: skärskåda partiernas förslag utifrån grundprincipen vad de anser att staten bör göra.

Läs gärna Lars Calmfors välskrivna text om den franske ekonomen Piketty i dagens DN. precis som Calmfors skriver borde det vara fördelningspolitiken vi diskuterar. Och så blir också skillnaderna mellan vänster och höger tydliga.